Annons

Maria Ludvigsson:Annie Lööf gjorde helt rätt

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Under strecket
Publicerad

Det var en uppvisning i sinnesnärvaro. Några minuter in i Annie Lööfs tal ställer sig ett gäng nazister upp mitt i publiken och buar. Hon hanterar det perfekt. Adresserar: Det är nazister vi hör nu.. Och blottade dem: Nu ska vi höra vad de har att säga… Inte ett ord kom.

Annie Lööf behöll fattningen och ingen missade att hon var ursinnig. ”Nu räcker det!”

Vi kommer att minnas talet, främst på grund av att Lööf blev avbruten och att hon besegrade kräken med inre hållning och utan att vika en tum. Hon visade vad hon sedan skulle tala om, att den som står upp för det rätta övervinner hatarna.

Det är en sorglig trend, att samtliga partiledare av nödvändighet uppehållit sig vid hatarna och hotarna.  

Talet hade gjort sig ännu bättre om Lööf stannat halvvägs. Det räcker med en eller ett par dramatiseringar av verkligheten och om händelser var och en någon gång riskerar uppleva. Vårdköerna, utbrändhet, ohälsa och maktlöshet. Men den politiker finns inte som avstår från ”berättelserna som väljarna ska känna igen sig i”.

Efter fyra almedalstal slår det mig att den anekdotiska bevisförningen är plågsamt repetitiv. En stilla önskan vore att politikerna drog ner på sina ”stories” och levererade två till tre reformidéer. I Lööfs fall skulle det ganska enkelt låta sig göras. Under Centerns dag i Almedalen föreslog hon århundradets arbetsmarknadsreform. Varför inte berätta om sin egen politik? Den som ska råda bot på de svårigheter som talen handlar om. Hennes jämställdhetspatos är stark och reformidéerna som syftar till att ge ekonomisk självständighet till invandrade kvinnor hade förtjänat taltid. 

Formeln för ett riktigt bra tal finns nedtecknad i olika former. En viktig del, som tycks försvunnit på vägen från förr, är det talade ordets finess. Det är inte bara berättelsen eller bilden som ska vara snygg. Själva ordvalen, formuleringarna och ordrikedomen är minst lika viktiga. Kan inte partiledarna jobba lite på det? Själva formen. Det vore njutbart att höra variationer på ”mina vänner”, ”hatet och hotet”, det eviga ”ha ett jobb att Gå till” eller ”vända på varje sten”. Man behöver inte instämma i ett tals mening, man kan njuta av det - och påverkas - ändå, om det är en smula elegant sammansatt.

Fyra tal återstår. Än kan allt hända!

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons