Annons

Ny jättefästing hittad i Sverige: ”Aggressiv”

Fästingarten Hyalomma rufipes har för första gången hittats i Sverige. Bilden föreställer Hyalomma marginatum som är snarlik både i utseende och beteende.
Fästingarten Hyalomma rufipes har för första gången hittats i Sverige. Bilden föreställer Hyalomma marginatum som är snarlik både i utseende och beteende. Foto: Statens veterinärmedicinska anstalt

Ytterligare en art av jättefästingen Hyalomma har hittats i Sverige. Fästingen, som kan bli upp till två centimeter lång, är till skillnad från den vanliga svenska fästingen mer aktiv och aggressiv. Om den kommer klara av det svenska klimatet återstår att se.

Under strecket
TT
Uppdaterad
Publicerad

1 / 16

Jättefästingen Hyalomma rufipes är en jägare och letar upp sina värddjur istället för att sitta stilla och vänta. Arten är ovanlig i Sverige men har nu hittats i fler exemplar. Det är det andra fyndet av en ny fästingart i år.

– Det som kännetecknar Hyalomma är att de är mer aggressiva och söker upp personer eller djur som är i närheten. Det är inte helt klarlagt hur de gör det men de är bättre utrustade än den svenska fästingen. De har till exempel ögon och kan se variationer i ljuset, säger Giulio Grandi, forskare på Sveriges veterinärmedicinska anstalt (SVA), som är de som identifierat fynden.

De första rapporterna om jättefästingar i Sverige kom i slutet av juli i år då arten Hyalomma marginatum hittades, och den nya "rufipes" är snarlik i både beteende och utseende. De nya Hyalomma-fynden rör cirka 30 fästingar mellan Skåne och Dalarna och de har troligtvis kommit hit fågelvägen.

– Mest troligt är att flyttfåglarna fick med sig nymferna i våras. De exemplar vi hittat är de som har utvecklat sig till vuxna fästingar, Giulio Grandi.

Om den nya arten klarar vintern och sedan gör sig hemmastadd i Sverige är oklart. Det beror på klimatet och värmenivåerna nästa år, något som Giulio Grandi och SVA vill undersöka till våren.

Fästingarna kan vara smittbärare av sjukdomar som blödarfeber och fläckfeber, ovanliga sjukdomar som normalt inte finns i Sverige, enligt SVA. Risken att smittas är däremot inte så stor, berättar Giulio Grandi.

– Risken att få en farlig smitta är ganska låg, men om den har suttit länge är det bättre att kontakta Folkhälsomyndigheten.

Scrolla vidare för att läsa om fler invasiva arter som gäckar det svenska ekosystemet:

Annons
Annons

Gonionemus vertens är en hydrozoa, även kallad hydra eller hydroid, som ursprungligen kommer från Stilla havet.

Foto: Wikimedia Commons

2 / 16

Gonionemus vertens är en hydrozoa, även kallad hydra eller hydroid, som ursprungligen kommer från Stilla havet.
Gonionemus vertens är en hydrozoa, även kallad hydra eller hydroid, som ursprungligen kommer från Stilla havet. Foto: Wikimedia Commons

Ett ovanligt nässeldjur brände i somare sommargäster på Tjörn norr om Göteborg. Arten är nära besläktad med maneten, men är mindre och har ett kraftfullare gift.

– De är väldigt sällsynta, säger marinbiologen Björn Källström.

Upptäckten gjordes av Göteborgs marinbiologiska laboratorium, efter rapporter om små brännande "maneter" i vattnet vid Tjörns kust.

– De är bruna, tunna små rackare och de är väldigt sällsynta. Fynd har gjorts någon gång på 30-talet i Sverige men inte sedan dess, säger Björn Källström, forskare vid Göteborgs marinbiologiska laboratorium, till TT.

Arten heter Gonionemus vertensen och lever i gräs på havsbotten. De kan vara svåra att få syn på – de som hittades på Tjörn var mellan två och tre centimeter stora. De har ett aningen starkare gift än de vanliga brännmaneterna, något som Björn Källström fick uppleva när han fotograferade dem.

– Det brände till ordentligt. Jag fick stora, röda märken på kroppen. Utslagen försvann till kvällen, men stickandet i kroppen höll i sig hela natten. Ser man dem är det bra att hålla sig borta. För dem som badar bland sjögräs kan det vara bra att vara vaksam.

De som först larmade om nässeldjuren var Anna och Kalle Dalberg, som brändes på benen när städade undan tång på en badplats.

– Jag ser mig själv som en ganska okänslig person och har blivit bränd av vanliga maneter. Men med dessa stinger det till ordentligt, säger Kalle Dalberg till GT.

Annons
Annons

Puckellax, även kallad pinklax, känns igen på sin puckel bakom huvudet. Släng inte tillbaka om du får den på kroken, utan rapportera till länsstyrelsen!

Foto: Ryohei Moriya/AP

3 / 16

Puckellax, även kallad pinklax, känns igen på sin puckel bakom huvudet. Släng inte tillbaka om du får den på kroken, utan rapportera till länsstyrelsen!
Puckellax, även kallad pinklax, känns igen på sin puckel bakom huvudet. Släng inte tillbaka om du får den på kroken, utan rapportera till länsstyrelsen! Foto: Ryohei Moriya/AP

Oncorhynchus gorbuscha

Puckellax, även kallad pinklax, drogs förra sommaren för första gången upp med spöfiske i ån Ältran i Halland.

Laxen, med den höga puckeln bakom huvudet, förekommer annars i nordamerikanska vatten men nu har fisken setts i Norge, Danmark och i Sverige.

Fynden oroar. Fisken är inte farlig för människan men har en snabb tillväxt och är ett hot mot de andra laxarna.

Sportfiskare runtom i landet uppmanas att hålla ögonen öppna och rapportera fynd till länsstyrelsen och även Havs- och vattenmyndigheten.

Annons
Annons
Foto: Bengt Ekman/Naturfotograferna/IBL Bildbyrå

4 / 16

Foto: Bengt Ekman/Naturfotograferna/IBL Bildbyrå

Pacifastacus leniusculus

Efter att flodkräftans bestånd minskade kraftigt i Sverige på 1900-talet på grund av kräftpest, infördes signalkräftan från Nordamerika för att hjälpa beståndet.

Men efter att det stod klart att signalkräftan är motståndskraftig mot kräftpesten har beståndet blivit ännu mer hotat. Signalkräftan kan också bära på kräftpest som gjort att flodkräftan har utrotats på många håll i Sverige.

Annons
Annons
Foto: Wikipedia Commons

5 / 16

Foto: Wikipedia Commons

Nymphoides peltata

En av växterna som hotar de svenska sjöarna är sjögullen som idag finns i ett 30-tal sjöar. Enligt Naturvårdsverket härstammar sjögullen från Mellaneuropa och Asien och introducerades på 1800-talet i Sverige.

Spridningen av växten kan bli omfattande när den får fäste i ett vattensystem.

– Har du en sjö så kan den täckas till hundra procent av de här starkt rotade växterna. Och du får en sjö som vare sig går att fiska, bada eller köra båt i. Och så förändras hela ekosystemet eftersom man får en mörk matta över ytan, säger viltvårdshandläggaren Nils Carlsson till TT.

Annons
Annons
Foto: J. Liebig, NOAA Great Lakes Environmental Research Laboratory/Wikipedia Commons

6 / 16

Foto: J. Liebig, NOAA Great Lakes Environmental Research Laboratory/Wikipedia Commons

Cercopagis pengoi

Rovvattenloppan finns naturligt i området kring Svarta och Kaspiska haven. Den är ett mycket litet kräftdjur, ett djurplankton, som kan föröka sig mycket snabbt.

Den upptäcktes i Rigabukten på 1990-talet och har sedan dess etablerat sig i Östersjön.

Den äter andra djurplankton och riskerar att påverka balansen i Östersjöns plankonsamhällen och missgynna inhemska arter. Den kan också ställa till med problem för fisket eftersom den fastnar i redskapen.

Annons
Annons
Foto: Wikipedia Commons

7 / 16

Foto: Wikipedia Commons

Eriocheir sinensis

Kinesisk ullhandskrabba finns naturligt i Asien, i västra Stilla havet. Första gången den upptäcktes i Sverige var i Bråviken 1932, men den har sedan hittats i såväl hav som insjöar, från Kalix till Göteborg.

Krabban, som känns igen på sina ulliga klor, har lätt att anpassa sig till nya miljöer och betraktas som en av världens mest invasiva arter.

Den sprider sjukdomar och parasiter, underminerar sandbanker och förstör fiskeredskap.

Annons
Annons
Foto: Hasse Holmberg / TT

8 / 16

Foto: Hasse Holmberg / TT

Arion vulgaris

Mördarsnigeln är den art på listan som de flesta känner till. Med sin snabba spridning åstadkommer arten ofta stor skada på svenska trädgårdar.

Snigelns riktiga namn är spansk skogssnigel och de senaste åren har den spridit sig allt längre norrut i Sverige. Den påträffades första gången i södra Sverige 1975.

Annons
Annons
Foto: Chucholl C/Wikipedia Commons

9 / 16

Foto: Chucholl C/Wikipedia Commons

Procambarus fallax f. virginalis

Marmorkräftan är mindre än signal- och flodkräftan och lever naturligt i sötvatten i Nordamerika.

Det är förbjudet att föra in och ha marmorkräftor i Sverige, men 2012 hittades 13 marmorkräftor i Märstaån norr om Stockholm. Sedan dess har inga hittats.

Marmorkräftan kan konkurrera ut inhemska arter och sprida sjukdomar.

Annons
Annons
Foto: Leslie J. Mehrhoff, University of Connecticut, Bugwood.org/Wikipedia Commons

10 / 16

Foto: Leslie J. Mehrhoff, University of Connecticut, Bugwood.org/Wikipedia Commons

Cabomba caroliniana

Kabomba är en vattenväxt som finns naturligt i Sydamerika men som spritts över världen genom akvarier. Den är tålig, växer snabbt och kan bli upp till tio meter lång. I svenskt klimat betraktas den dock inte som invasiv, men svenska akvarieägare uppmanas att aldrig slänga kabomba så att den riskerar att spridas i naturen.

I Sverige har kabomba bland annat hittats i ett dike i Huddinge på 1980-talet och i en stenbrottsdamm i Gladsax i Skåne på 1990-talet. Den har sedan etablerat sig i hela dammen.

Annons
Annons
Foto: The Scottish Government, Crown Copyright/Wikipedia Commons

11 / 16

Foto: The Scottish Government, Crown Copyright/Wikipedia Commons

Gyrodactylus salaris

Laxdjävul är en plattmask, max en millimeter lång, som har spridit sig från sin naturliga område i åar och älvar som mynnar ut i Östersjön, till åar längs västkusten.

Masken är en parasit som angriper och skadar laxfiskar, både vild som odlad. Fiskarna får sår och infektioner som de kan dö av.

För att förhindra spridning uppmanas fiskare att göra rent redskap och utrustning noga innan de flyttas till nya vatten. Infekterad fisk måste anmälas och det är numera förbjudet att sätta ut laxfisk i vattendrag längs västkusten som mynnar ut i havet.

Annons
Annons
Foto: Chiaki Tsukumo / TT

12 / 16

Foto: Chiaki Tsukumo / TT

Nyctereutes procyonoides

Mårdhunden har sitt ursprung i Asien och kan hota populationen hos bland annat sjöfåglar och groddjur.

Johan Näslund, handläggare på Naturvårdsverket menar att mårdhunden är ett tydligt exempel på att fler länder måste arbeta tillsammans för att få kontroll över de invasiva arterna.

– Vi kan inte sätta upp ett rimligt mål själva om att utrota till exempel mårdhunden, därför att vi har ett ständigt inflöde av nya individer från framför allt Finland. Vi måste samarbeta med våra grannar.

Annons
Annons
Foto: David Monniaux/Wikipedia Commons

13 / 16

Foto: David Monniaux/Wikipedia Commons

Crassostrea gigas

Japanska jätteostron finns naturligt i västra Stilla havet och har importerats till odlingar över hela världen. De kan bli uppåt 40 centimeter långa och är de ostron som odlas mest.

2007 upptäcktes de vilda på svenska västkusten och flest finns nu i norra Bohuslän.

En av farorna med de japanska jätteostronen är att de riskerar att konkurrera ut blåmusslor och inhemska ostron.

Annons
Annons
Foto: Eric Engbretson/U.S. Fish and Wildlife Service/TT

14 / 16

Foto: Eric Engbretson/U.S. Fish and Wildlife Service/TT

Neogobius melanostomus

Svartmunnad smörbult finns naturligt i området kring Svarta och Kaspiska haven. I Sverige upptäcktes den för första gången utanför Karlskrona 2008. Den har sedan spridit sig till flera områden runt Östersjön och Göteborg.

Den svartmunnade smörbulten är typiskt invasiv – den anpassar sig lätt och förökar sig snabbt. Den tränger bort andra fiskar och äter upp deras rom och påverkar därför ekosystemet där den etablerar sig.

I sitt naturliga område är den dock populär som matfisk.

Annons
Annons
Foto: Björn Lindgren / TT

15 / 16

Foto: Björn Lindgren / TT

Heracleum mantegazzianum

Sedan 1800-talet har jättelokan spridits i Sverige som en trädgårdsväxt, som sedan har letat sig ut i naturen. Från början härstammar växten från Kaukasus i Sydosteuropa, men idag växer den bland annat längs Östersjökusten och i södra och Mellansverige. Den är vanligt förekommande i stora bestånd i Skåne enligt Länsstyrelsen Skåne.

Jättelokan växer tätt i stora klungor som skuggar marken, vilket tränger bort annan växtlighet. I värsta fall kan den tränga bort all annan vegetation på platsen.

Annons
Annons
Foto: Sergei Grits / TT

16 / 16

Foto: Sergei Grits / TT

Neovison vison

Minken infördes i Sverige i slutet på 1920-talet från Nordamerika för uppfödning. Minken kom att öka kraftigt i antal under 1970-talet. Under åren har många minkar rymt och släppts ut och idag finns arten i hela norden enligt Naturvårdsverket.

Minken är vanligt förekommande längst kusterna och attackerar sjöfåglar, men många andra djurgrupper påverkas också av mink som skadar ekosystemet i stort.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons