Annons

Mr PotterÄnnu en smärtpunkt får liv i Kincaids roman

Jamaica Kincaid (född 1949) besökte nyligen bokmässan i Göteborg.  Hon debuterade med novellsamlingen ”På flodens botten” (1983) och räknas idag till en av våra främsta författare.
Jamaica Kincaid (född 1949) besökte nyligen bokmässan i Göteborg. Hon debuterade med novellsamlingen ”På flodens botten” (1983) och räknas idag till en av våra främsta författare. Foto: Fredrik Sandberg/TT

När Jamaica Kincaid tar sig an relationen till sin pappa förvandlar hon hans dagar till en vacker och poetisk meditation över minnet och livet självt. Det skriver Marit Furn om författarens senaste roman.

Under strecket
Publicerad

På sjuttiotalet var Jamaica Kincaid profilerad skribent på tidskriften New Yorker. I dag är hon vid sidan av sin framgångsrika författarkarriär professor i afrikansk och afrikansk-amerikansk litteratur vid Harvard University.

Bild 1 av 1

Mr Potter

Författare
Jamaica Kincaid
Genre
Prosa
Förlag
Tranan

Översättn: Niclas Nilsson, 192 s

Minnet är ingen absolut plats. Det är en ständigt föränderlig röra av faktiska hågkomster, saker vi snappat upp någonstans och gjort till vårt, orsakssamband vi konstruerat för att fylla i kausala luckor, överslätningar och rena fantasier.

Det är därför inte alls överraskande om Jamaica Kincaid känner att hon kan minnas saker som hon inte upplevt själv. Att hon exempelvis kan minnas sin far, inte bara så som han tedde sig de enstaka gånger de faktiskt möttes – som då han slängde igen dörren i ansiktet på henne när hon kom för att be om pengar till skolböcker – utan också som han var innan hon ännu var född.

I ”Mr Potter” låter hon fadern träda fram i solen på hemön Antigua, en av de vulkaniska små öar som ligger i en båge mellan Västindien och Sydamerika och skiljer Karibiska havet från Atlanten. Ett tropiskt paradis, präglat av historiens grymhet.

Kolonialismens övergrepp lever också kvar i Mr Potters svarta hud, som ett kollektivt minne. Men i Kincaids skildring framstår han samtidigt som avundsvärt bekymmersfri, en människa i naiv harmoni med sig själv, med sin bil (han jobbar som chaufför) och med tillvaron i stort. Och det är en sinnesfrid som kommer inte minst av att han är man.

Annons
Annons

På sjuttiotalet var Jamaica Kincaid profilerad skribent på tidskriften New Yorker. I dag är hon vid sidan av sin framgångsrika författarkarriär professor i afrikansk och afrikansk-amerikansk litteratur vid Harvard University.

Bild 1 av 1

Mr Potter är en av alla de män på Kincaids Antigua som oreflekterat tycks kunna strö barn omkring sig för att sedan aldrig skänka vare sig dem, eller deras mödrar, en tanke. I alla fall inte om barnen är flickor. Och Mr Potter avlade enbart flickor, flickor som han därefter, på sin höjd, slog igen dörrar i ansiktet på.

En av dessa flickor lämnade emellertid ön för att resa till USA och bli journalist, mångfaldigt prisbelönt författare och professor vid Harvards universitet. Ändå har ursprunget fortsatt utgöra själva hjärtat i hennes berättande, där familjerelationerna hemma på ön återkommer i ständigt nya variationer, på ett närmast kalejdoskopiskt sätt.

På sjuttiotalet var Jamaica Kincaid profilerad skribent på tidskriften New Yorker. I dag är hon vid sidan av sin framgångsrika författarkarriär professor i afrikansk och afrikansk-amerikansk litteratur vid Harvard University.
På sjuttiotalet var Jamaica Kincaid profilerad skribent på tidskriften New Yorker. I dag är hon vid sidan av sin framgångsrika författarkarriär professor i afrikansk och afrikansk-amerikansk litteratur vid Harvard University.

Kincaid har själv sagt att allt hon skrivit på något sätt handlat om relationen till hennes mor. Hon skildrade den redan i sin första roman ”Annie John” (1985) och har beskrivit den ömsesidiga bristen på kärlek (för att inte säga hatet) dem emellan inte minst i boken ”Min bror” (1997). Även i ”Mr Potter” dyker modern upp, men föräldrarna utgör varsin typ av smärtpunkt. För medan modern påverkat dottern genom sin närvaro, har fadern satt spår genom att inte alls finnas där.

”Mr Potter” framstår nu som ett försök att mana fram en far närmast ur tomma intet. Och för detta använder Kincaid också sitt egna, skenbart enkla språk.

Stilmedvetna upprepningar har varit ett av kännetecknen genom hela hennes författarskap, där enstaka formuleringar ofta repriserats för att ges särskild tyngd och lyskraft. I ”Mr Potter” utgör tekniken ett helt bärande element. Varianter av samma formuleringar kombineras genomgående till rytmiska melodier som samtidigt imiterar minnet självt.

Annons
Annons

Med omtagningarna söker texten fånga det oåtkomliga, men lyckas aldrig helt. Det slingrar sig under pennan, skiftar position och nyans och kan därför aldrig helt uttömmas på mening. Som hur solen stod på sin vanliga plats, mitt på himlen, den dagen Mr Potter for till hamnen för att hämta upp dr Weizenger; Det faktum att Mr Potter inte kunde läsa och skriva, liksom hans egen far, fiskaren, inte kunde läsa och skriva; Tillvarons hela likgiltighet inför det faktum att Mr Potter föddes; Hällregnet som fyllde hålet i marken till bredden den dag han till slut begrovs.

Mr Potters öde hade inte varit känt för någon om inte hans dotter lärt sig läsa och skriva och gett ut en bok om honom. Men likt varje människa är Mr Potter också en värld i sin egen rätt, och genom Kincaids mästerliga skrivande förvandlas hans dagar till en poetisk meditation över minnet och livet självt, över historiens ständiga närvaro i våra kroppar, över fäder som reducerats till ett streck i födelsebevisen, löpande från generation till generation.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons