Annons

Ännu ljuder ekot av Joe Hills kamp

I höst har det gått 100 år sedan avrättningen av Joe Hill. I ”Städerna som minns Joe Hill” lanserar Göran Greider en egen teori om varför den svensk-amerikanske protestsångaren in i det sista teg om vad han gjorde under den kväll då mordet han dömdes för skedde.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Joe Hill, född Joel Hägglund (1879–1915).

Bild 1 av 4

Ur fängelseregistret, där Joe Hills riktiga namn uppgavs som "Hillstrom, Jos.".

Foto: The Salt Lake Tribune/AP Bild 2 av 4

Göran Greider, född 1959, är författare och samhällsdebattör.

Foto: Sofia Runarsdotter Bild 3 av 4

Thommy Berggren i rollen som Joe Hill i Bo Widerbergs film från 1971.

Foto: Peter Schildt Bild 4 av 4

Joe Hill, född Joel Hägglund (1879–1915).

Bild 1 av 1
Joe Hill, född Joel Hägglund (1879–1915).
Joe Hill, född Joel Hägglund (1879–1915).

När den svenska vistraditionen under slutet av 60-talet väcktes till nytt liv tack vare influenser från protestmusiken i den anglosaxiska världen var det en cirkel som slöts. Svenska trubadurer som Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström tog intryck av amerikanska och brittiska protestsångare som Pete Seeger, Buffy Sainte-Marie och Tom Paxton, vilka verkade i en politisk sångtradition som i sin tur grundlagts av en svensk, Joel Hägglund från Gävle.

Joel Hägglund, av eftervärlden känd som Joe Hill, är i mångt och mycket att betrakta som den moderna politiska visans fader. Han bidrog mer än någon annan till att göra den amerikanska, och i förlängningen den internationella, arbetarrörelsen till en sjungande rörelse. Visst hade det funnits ­politiskt motiverade sånger tidigare än så. Nidvisor mot kungar och härskare har till exempel sjungits
i alla tider.

Annons
Annons

När arbetarrörelsen växte fram under andra hälften av 1800-talet var den en av flera konkurrerande folkrörelser. I Sverige hade frikyrkorörelsen banat vägen sedan konventikelplakatets avskaffande 1858. Inom frikyrkorna insåg man tidigt musikens och inte minst sångens opinionsbildande kraft, och sedan Frälsningsarmén etablerat sig i landet 1882 kom dess väckelsesånger att konkurrera med tidens profana slagdängor i popularitet.

Lyssna på Joe Glazers inspelning från 1954 av Joe Hills visor.

Joel Hägglund var ett barn av denna religiösa musikrörelse. I hemmet på Nedre Bergsgatan
i Gävle musicerades flitigt och familjen, som avancerat socialt från arbetarklass till lägre medelklass, hade till och med en orgel i hemmet. Joel spelade fiol. Fadern Olof Hägglund var djupt religiös och familjen tillhörde den frikyrka som byggts upp i Gävle av prästen Paul Peter Waldenström. Den musikalitet och sångskatt som Joel Hägglund bar med sig från sin frikyrkliga uppväxt i Gävle skulle sätta avtryck i hans egen musikaliska produktion på andra sidan Atlanten, och i förlängningen på hela den tradition av protestsånger som växte fram i hans spår.

Den 19 november i år har det gått 100 år sedan Joe Hill, med ögonbindel och fastbunden i vid en stol, avrättades av en exekutionspluton i statsfängelset i Salt Lake City. Han var vid det laget en internationell celebritet och såväl den svenske kungen Gustav V som den amerikanske presidenten Woodrow Wilson engagerade sig i hans öde. Men inget förmådde beveka delstatsmyndigheterna i Utah. Under det halvannat år som passerade mellan gripandet och avrättningen skulle Joe Hills fall komma att bli en katalysator för de politiska och sociala spänningar som under 1900-talets första årtionden sände konvulsioner över hela den amerikanska kontinenten.

Annons
Annons

Ur fängelseregistret, där Joe Hills riktiga namn uppgavs som "Hillstrom, Jos.".

Foto: The Salt Lake Tribune/AP Bild 1 av 1

Joe Hill dömdes för mordet på en butiksinne­havare. Bevisningen var klen och bestod huvudsakligen i den skottskada som han ådragit sig samma kväll och som han vägrade redogöra för hur den uppkommit. Åklagaren hävdade att Hill blivit skjuten av butiksägarens son i självförsvar. Mycket tyder på att Hill var oskyldig, men hans halsstarriga vägran att uppge vad som hänt kvällen för mordet och hur han skadats spelade åklagaren i händerna.

Ur fängelseregistret, där Joe Hills riktiga namn uppgavs som "Hillstrom, Jos.".
Ur fängelseregistret, där Joe Hills riktiga namn uppgavs som "Hillstrom, Jos.". Foto: The Salt Lake Tribune/AP

Det fanns många som ville se Hill dömd. Han hade vid tiden för gripandet etablerat sig som ­sångare och skald inom den radikala fackföreningen Industrial Workers of the World (IWW), syndikalister med dragning åt anarkismen. De organiserade de allra mest utsatta arbetargrupperna på den amerikanska arbetsmarknaden, skogsarbetare och hamnsjåare, diversearbetare med tillfälliga påhugg, inte sällan ur den stora skara immigranter som anlände till de amerikanska kusterna kring förra sekelskiftet och som Hill själv tillhörde. Genom sina vilda strejker och radikala agitation var IWW en nagel i ögat på det ekonomiska och politiska etablissemanget. I den konservativa delstaten Utah, dominerad av mormonkyrkan, hade man bestämt sig för att inte låta IWW och andra radikala grupperingar få fäste. Rättegången mot Hill blev ett sätt att statuera exempel.

Annons
Annons

För IWW, å andra sidan, blev processen mot ­organisationens egen skald en symbol för den brinnande klasskonflikten. Dess ledare Bill Haywood och dess kvinnliga frontfigur Elizabeth Gurley Flynn engagerade sig personligen i Hills öde.

100-årsminnet av Hills död uppmärksammas på olika håll i världen. Länsmuseet i Gävle avslutade nyligen en utställning om stadens store son och två böcker om Hill har utkommit under året. Av utställningen framgick att Hill före avfärden till Amerika inte visat några tecken till politiskt engagemang. Trots att familjen kastats ned i fattigdom ­efter ­faderns bortgång och sönerna försörjt sig inom ­slitsamma och lågbetalda yrken var Joels ­intresse för fackliga frågor obefintligt. Det var först i Amerika som det politiska engagemanget väcktes.

I våras kom William M Adlers biografi ­”Mannen som aldrig dog” på svenska (övers: Camilla Jacobsson, Karneval Förlag). Adler, vars bok ursprungligen utkom på engelska 2011 (se Under strecket 19/11 2011), kompletterar Joe Hill-forskningen med nya rön avseende mordet som Hill fälldes för. Landvinningarna består i hittills okända brev från den kvinna, Hilda Erickson, som det spekulerats i huruvida hon varit orsaken till det gräl med vännen Otto Appelquist under vilket Hill misstänks ha ådragit sig sin skottskada. Av breven framgår att Hill ska ha erkänt för Erickson att Appelquist skjutit honom, ett erkännande som om det framförts i rättegången förmodligen skulle ha bidragit till att få Hill frikänd. Hilda Erickson uppger dock att Hill förbjudit henne att vittna om detta och själv teg han om händelserna under mordkvällen.

Annons
Annons

Göran Greider, född 1959, är författare och samhällsdebattör.

Foto: Sofia Runarsdotter Bild 1 av 1
Göran Greider, född 1959, är författare och samhällsdebattör.
Göran Greider, född 1959, är författare och samhällsdebattör. Foto: Sofia Runarsdotter

Adlers Hillbiografi lägger stor vikt vid mord­gåtan och rättegångsprocessen. Av ett helt annat slag är Göran Greiders aktuella ”Städerna som minns Joe Hill. En svensk-amerikansk historia” (Albert Bonniers Förlag). Med bred pensel målar Greider tablåer över människorna och miljöerna runtomkring Joe Hill, från uppväxten i Gävle via amerikanska hamnstäder till den dramatiska upp­lösningen i mormonernas Salt Lake City. Vi får lära känna ­familjen Hägglund och den frikyrkliga miljön i Gävle, vi möter arbetare och fackföreningskämpar i Amerika och revolutionärer i Mexiko. Det märks att boken är resultatet av en omfattande ­research.

Att ”Städerna som minns Joe Hill” har en tydlig och ständigt närvarande politisk tendens, som det mesta som flyter ur Greiders penna, är inget prob­lem eftersom varudeklarationen är tydlig. Allt som kan uppfattas som radikalt och socialistiskt romantiseras och framställs i ett förklarat skimmer, ­oavsett om det handlar om den fackliga kampen för hundra år sedan eller en socialist som Greider av en slump slår sig i slang med på gatan under någon av sina resor. Tyvärr överskuggar Greider själv i alltför hög utsträckning Joe Hill. Det är måttligt intressant att följa författarens promenader i Hills fotspår och hans otyglade entusiasm inför allt revolutionärt. De ständiga parallellerna mellan Hills verklighet kring förra sekelskiftet och dagens Amerika är stundtals träffande men oftast långsökta och krystade.

Annons
Annons

Thommy Berggren i rollen som Joe Hill i Bo Widerbergs film från 1971.

Foto: Peter Schildt Bild 1 av 1

Medan Adler driver linjen att Hill skjutits av vännen Otto Appelqvist i ett bråk om Hilda Erickson, som båda enligt Adler skulle ha fattat tycke för, lanserar Greider sin egen teori. Utan annat stöd än Hills omvittnade tillbakadragenhet och höga personliga integritet, i kombination med frånvaron av vittnesmål om kvinnohistorier samt vetskap om de homosexuella miljöer som blomstrade kring förra sekelskiftet, spekulerar Greider i om Hill i själva ­verket var homosexuell och att vänskapen med ­Appelqvist var mer än en vänskapsrelation. Kanske var det för att dölja en homosexuell relation som Hill teg om hur han ådragit sig skottskadan, med­veten om hur en sådan uppgift i det moralistiska ­tidevarvet hade kunnat skada den fackförening för vilken han blivit en symbol. Det är onekligen en ­fascinerande hypotes, men svår att vare sig bevisa eller motbevisa.

Thommy Berggren i rollen som Joe Hill i Bo Widerbergs film från 1971.
Thommy Berggren i rollen som Joe Hill i Bo Widerbergs film från 1971. Foto: Peter Schildt

Efter sig lämnade Hill en rik sångskatt, var­av stora delar tillkom i fängelset ­medan han inväntade sin avrättning. Det var också där legenden om Joe Hill ­började ta form. Redan innan mordet hade han etablerat sig som poet och sångskrivare inom IWW och hans sånger sjöngs på arbetsplatser, på fackföreningsmöten och vid ­demonstrationer. I och med rättegången skulle hans rykte och hans sånger nå utanför IWW.

Annons
Annons

Efter Hills död skulle många komma att vilja göra anspråk på denne arbetarrörelsens martyr. Från syndikalistiskt håll har man ondgjort sig över hur såväl kommunister som socialdemokrater
– på Hills tid bittra rivaler till det frihetliga IWW –
i efterhand försökt göra anspråk på Hills namn och rykte. Några årtionden efter Hills avrättning skulle IWW krympa till en spillra av sin forna storhet, men minnet av Hill skulle komma att leva vidare. Han är föremål för ett flertal dikter, sånger och romaner och en film av Bo Widerberg.

1969 sjöng Joan Baez balladen om Joe Hill på Woodstockfestivalen, vilket ledde till ett förnyat intresse för skalden även i Sverige. Balladen översattes till svenska och sjöngs in av Fred Åkerström på dennes Stig Dagerman-album ”Dagsedlar åt kapitalismen”, som även inkluderade två svenska översättningar av Joe Hill-sånger. Så återvände Joel Hägglund, under sitt amerikanska namn, till födelselandet. Hundra år efter hans död vårdas hans minne av syndikalisterna i Gävle, som 1969 köpte familjen Hägglunds gamla hus på Nedre Bergsgatan och alltjämt använder det för sin verksamhet. Där inryms även ett litet museum över Hill.

I högsta grad levande är också den protestsångartradition som grundlades av Hill och som burit varje radikaliseringsvåg under 1900-talet. Utan Hill hade arbetarrörelsen troligen inte varit den sjungande rörelse som den blev.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons