Annons

Anses du inte tillhöra ”de goda” får du peststämpel

Stina Oscarson är dramatiker, regissör och författare.
Stina Oscarson är dramatiker, regissör och författare. Foto: Pontus Lundahl/TT

KULTURDEBATT I helgen ställde Forum för levande historia in en föreställning, efter ett olyckligt uttalande av skådespelaren Oldoz Javidi. ­Dagens medie­drev förvandlar på nolltid enskilda människor till pestsmittade, menar dramatikern Stina Oscarson.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 2

Stina Oscarson är dramatiker, regissör och författare.

Foto: Fredrik Sandberg/TTBild 2 av 2
Bild 1 av 1

I helgen skulle Forum för levande historia tillsammans med ett tiotal lokala aktörer i Borlänge ha genomfört min föreställning ”Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?”. En mobilisering för samtalet och demokratin med över fyrtio medverkande på scen. Och på samma sätt som på de andra orter vi genomför föreställningen var det en blandning av lokala deltagare och folk som jag som regissör handplockat.

Bland dem fanns skådespelaren Oldoz Javidi. Väl medveten om att hon under sommaren efter ett klumpigt uttalande varit utsatt för ett mediedrev hade jag inte en tanke på att det skulle bli ett problem.

Att arbeta med någon är för mig inte att per automatik ställa sig bakom allt vad den personen tidigare sagt och gjort. Jag tror på samtalet och jag tror inte åsikter smittar.

Annons
Annons

Jag är rädd för vilka som får plats i det offentliga samtalet om vi bara låter dem som har ett färdigskrivet pm tala.

Och vad gäller Oldoz Javidis uttalande i somras i tidningen Feministiskt perspektiv, då hon kommenterade Israel–Palestina-konflikten, och drevet som följde på det är min hållning följande:

Uttalandet hon gjorde är inte briljant (minst sagt) och det går att missförstå.

Men det går också att förstå om man läser det i sin kontext och ser till situationen det gjordes i.

Jag anser att vi alla har ett ansvar för vad vi säger. Men vi måste också ha tillåtelse att göra misstag och ibland uttala oss klumpigt. Jag är rädd för vilka som får plats i det offentliga samtalet om vi bara låter dem som har ett färdigskrivet pm tala.

Jag anser också att alla vi som läser har ett ansvar att försöka förstå och gå till källan innan vi dömer någon. Oldoz Javidi har tagit sitt ansvar och bett dem som missförstått hennes ord om ursäkt. Jag anser att vi ska ta denna på allvar. Vi måste anstränga oss för att lita på varandra.

Nog om det.

Morgonen efter att manus med namn på alla medverkande gått ut hörde ett par personer av sig till Forum för levande historia och sa att de vägrade stå på samma scen som Oldoz Javidi. Ett ställningstagande som, om jag förstått det hela rätt, handlade om att de var rädda att förlora sin trovärdighet.

Vi försökte få till ett samtal, ett förslag som dock omedelbart avböjdes.

Här kunde det hela ha slutat och jag trodde nog att det skulle göra det. Att välja att avstå medverkan är något som står var och en fritt. Men sedan fick Forum för levande historia kalla fötter. Exakt vad de är rädda för är lite svårt att få grepp om. Man talar om tidsaspekter och sannolikheter. Man verkar rädd att avhoppen ska sprida sig, rädd att splittra de lokala krafterna i Borlänge, rädd att ett mediedrev ska dra igång igen. Kanske att själva hamna i skottgluggen.

Annons
Annons

Dagens mediedrev förvandlar på nolltid enskilda människor till pestsmittade. Det är en utveckling som vi, om vi vill värna människovärdet, måste undvika att ställa upp på. Och här tror jag vi måste dra en gräns. Vi får inte börja agera som att personerna verkligen är pestsmittade och offra våra grundläggande värderingar för att rädda vårt eget rykte.

Men det är vad som nu sker och jag känner att marken börjar gunga under mina fötter.

Jag är rädd för vilka som får stå på scenen om bara de som aldrig gjort ett misstag får synas.

Om Oldoz inte platsar känner jag mig själv inte välkommen. Inte har allt jag sagt genom åren varit klockrent.

Har vi granskat vad alla som ska stå på scenen sagt och gjort tidigare? frågar jag. Ska en statlig myndighet göra det?

Och får man inte tillhöra ”dom goda” är steget inte långt att gå till de på riktigt onda.

Vilka ska få tillhöra den allt mindre kretsen av ”goda människor?” Vem väljer vi bort nästa gång?

Beröringsskräcken med den andre har nått helt nya nivåer och i kampen för ”det goda” splittrar vi oss nu i allt mindre grupper där tillslut ingen känner sig välkommen. Och får man inte tillhöra ”dom goda” är steget inte långt att gå till de på riktigt onda. För ärlig ondska är enklare att förhålla sig till än hycklande godhet.

Detta sa jag till Forum för levande historia. Jag sa att jag inte kunde vara med och genomföra en offentlig manifestation för demokrati och ickevåld om vi inte internt klarade av att praktisera dessa principer. Om vi accepterade att några få personers krav på att slippa stå sida vid sida med en annan människa skulle få diktera villkoren. Hur ska vi då med trovärdighet kunna stå upp mot grupper som NMR.

Annons
Annons

Stina Oscarson är dramatiker, regissör och författare.

Foto: Fredrik Sandberg/TTBild 1 av 1
Stina Oscarson är dramatiker, regissör och författare.
Stina Oscarson är dramatiker, regissör och författare. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Myndigheten valde då att ta det man bedömer som den säkraste vägen och ställde in hela manifestationen. Fast det var inget val i egentlig mening. För ingen verkar stå bakom det.

Så där som det kan bli i en organisation: alla gör rätt, men allt blir fel och ansvaret ingens.

Vi förstår dig säger man. Men förstår du oss?

Ja säger jag, utifrån ett strategiskt, medietaktiskt, ett för organisationen varumärkesskyddande perspektiv är ert agerande fullt begripligt. Men utifrån en etisk, humanistisk hållning är det omöjligt att förstå.

Så länge enskilda människor gör ställningstaganden har vi kontroll tänker jag, men när vi överlåter åt abstrakta strukturer och kommunikationsavdelningar att fatta svåra beslut är vi ute på ett sluttande plan.

Och det är i glappet däremellan som det främsta upprätthållandet av demokratin ligger. Det verkliga modet.

Ty det handlar inte om att tillsammans med likasinnade stå upp mot NMR utan att varje dag, i varje stund, hålla den inre moraliska kompassen levande och våga ta ett ansvar som är större än det som står i ens arbetsbeskrivning.

Stig Dagerman skriver i ”Tror vi på människan?” (här i förkortad version):

”Någon iakttagandets frihet existerar inte. Människans öde avgörs överallt och alltid och den ena människans betydelse för den andra är omätlig. Jag tror på solidariteten, medlidandet och kärleken som människans sista vita skjortor. Men samtidigt som jag kan vara övertygad om de mänskliga dygdernas existens kan jag tvivla på människans förmåga att hejda den utveckling vi alla fruktar. Och det tvivlet förklaras av att det inte är människan själv som bestämmer utan block, maktkonstellationer, statsgrupper som alla talar ett annat språk än människans, nämligen maktens. Jag tror att människans fiende är jätteorganisationen därför att den berövar henne det livsnödvändiga ansvaret för medmänniskan.”

Stina Oscarson

Dramatiker, regissör och författare

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons