Annons

Therese Eriksson:Anteckningar från ett träsk mitt i världen

I dag utkommer den dagbok som Sara Lidman förde under arbetet med ”Jernbanesviten”. Skuld, sorg, stridigheter och sjukdomar hör – vid sidan av skrivandet – till drivkrafterna i anteckningarna.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Sara Lidman (1923–2004).

Foto: PAWEL FLATO/TT

Sara Lidman (1923–2004).

Foto: PAWEL FLATO/TT
Sara Lidman (1923–2004).
Sara Lidman (1923–2004). Foto: PAWEL FLATO/TT

Sommaren 1975 flyttar Sara Lidman hem. Hem till byn, till Missenträsk i norra Västerbottens inland, till platsen och huset där hon vuxit upp. I dagboken skriver hon den 4 augusti: ”Jag har alltså flyttat hem – och hoppas att detta varit mitt livs sista flyttning. Jag har inget mer att hoppas på av ’världen’ – dvs på en kärlek. Men jag hoppas kunna skriva Boken. Det är det enda enda”

Denna den allra första dagboksanteckningen efter återvändandet till Missenträsk är också ett litet koncentrat av vad hennes dagböcker under det kommande decenniet till stor del ska kretsa kring: platsen, den uteblivna kärleken och så, förstås och viktigast av allt, det stora romanprojekt som blir hennes mästerverk, ”Jernbanesviten” (1977–99). Anteckningen fångar också den blandning av målmedvetenhet och resignation, visshet och oro, som ska komma att prägla dagböckerna. Resignerat har hon dock bara gjort på kärlekens område, och det är med stor envetenhet hon låter boken med stort B bre ut sig som själva syftet med hennes plats på jorden.

Annons
Annons

Sara Lidmans dagboksskrivande var som mest frekvent under perioder av hög litterär produktivitet. Mellan 1975 och 1985 skrev Lidman de fem första delarna av ”Jernbanan”, och i dagboken antecknar hon flitigt, särskilt de första åren. Det urval som Annelie Bränström Öhman, professor i litteraturvetenskap vid Umeå universitet, gjort när hon fokuserat på dessa år har därmed fördelen att det både utgör ett rikt material och fångar den litterära processen inifrån. ”Stilens munterhet. Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975–1985” (Albert Bonniers förlag) innehåller 500 sidor inblick i en författares arbete och ett litterärt verks tillblivelse.

När man läser någons dagbok finns där en förväntan om att finna en människa, ett liv. I sitt efterord problematiserar Bränström Öhman den glupande lust efter avslöjanden om en författares privatliv som en dagbok omedelbart väcker: ”Många läsare närmar sig säkerligen en författares dagbok med vad man kan kalla en självbiografisk förväntan: att här få möta författaren såsom hon var i verkligheten – ja, kanske även få nycklar till de händelser och personer som ligger bakom karaktärer och skeenden i de litterära verken. En sådan förväntan är inte orimlig, men ska gärna ställas intill vetskapen om att fiktionsmomentet alltid måste vägas in.” Eller, kort och gott: ”Författaren upphör inte vara författare när hon öppnar sin dagbok.”

Sara Lidman tycks heller aldrig upphöra att vara författare i sina dagböcker. Inte bara har anteckningarna en viss litteraritet, allra tydligast i formen: Lidman arbetar med avbrutna meningar, rytmiska pauser och okonventionell styckeindelning, en estetik som Bränström Öhman varit trogen i sin transkribering av materialet. Därtill är innehållet starkt fokuserat på arbete, på romanskrivande och artikelförfattande. Visserligen finns här många betraktelser över familjen, grannarna, vännerna, den egna kroppen och livet och döden, men alltsammans tycks på något vis inlemmat i den större berättelsen om författarskapet. Verket och verkligheten flyter ihop i dagböckerna på ett sådant sätt att man kan misstänka att för Lidman är ”Jernbanan” lika mycket verklighet som den hon betraktar genom fönstret i skrivkammaren.

Annons
Annons

Trots att Sara Lidman skriver om sorgen efter sina föräldrar (de båda dör med ett halvårs mellanrum kort efter Lidmans hemkomst), om saknaden efter älskaren Eskil, om klimakteriet och sjukdomar, om tillkortakommanden och irritationer, så känns dagboken märkligt nog inte närgången. Till stor del beror det på att Lidman sällan dröjer särskilt länge vid det ”kladdiga”. Men det har också att göra med det omsorgsfulla urval och den inramning Annelie Bränström Öhman gjort när hon valt att läsa och betrakta detta som författardagböcker, snarare än som ett ”Sara Lidman inpå livet”-projekt. Dagböckerna är i det närmaste kompletta, men vissa etiska hänsyn har tagits och därför har också delar av innehållet utelämnats.

**Ja, sådana ställen i texten **väcker omedelbar nyfikenhet och en girig lust att nästla sig in i ”Författarinnan Sara Lidmans arkiv” på Umeå universitetsbibliotek och få tag i hela texten. Men det klingar rätt snabbt av, och i stället blir det tydligt att de skippade passagerna fyller en annan viktig funktion. De där luckorna i texten blir inte bara ett moraliskt hänsynstagande; de är också nödvändiga påminnelser om att livet alltid är mer än det nedtecknade. Som ett slags gåtor i texten visar dessa tomrum i hakparenteser att dagböckerna aldrig kan ge någon fullständig bild av Lidmans liv och dikt, något de inte heller skulle ha gjort om de återgavs i sin helhet. De synliga luckorna erinrar om de osynliga luckor som alltid och undantagslöst är en del av dagbokens premisser.

Saliga somrarhimlar. Fåglar

Annons
Annons

Vansinnigt sköna liv. Favoriserat.

Varför får inte alla ha det så vackert, fritt

Fåglar Grönska Kallt

Anteckningen är från juni 1976. Många olika sätt att läsa Sara Lidmans dagböcker står till buds. Ett kan vara att skaffa sig inblick i den dagsaktuella debatten och splittringen inom vänsterrörelsen under den här perioden (Lidman går hårt åt Jan Myrdal, till exempel), ett annat att försöka krypa författaren nära, ett tredje att helt och hållet estetiskt läsa dagböckerna som ytterligare ett verk i Lidmans författarskap. Det står läsaren fritt att följa i det spår som hen finner talar till hjärtat. Själv har jag de senaste åren vistats i Sara Lidmans hus i Missenträsk kortare perioder vid flera tillfällen, och utvecklat en innerlig relation till platsen; ett slags hemkomst i någon annans hem. Därför är min läsning av Lidmans dagböcker ett evigt sökande efter betraktelser över just platsen – både den konkreta byn Missenträsk och dess symbolvärde som utgångspunkt för betraktandet över livet och världen i stort. De saliga somrarhimlarna har blivit också mina.

”Vägen till stilen, till berättelsen, går genom platsen, genom landskapet”, skriver Annelie Bränström Öhman i sitt förord. Och platsen är mycket riktigt också starkt närvarande i Sara Lidmans dagböcker. Inte bara det Missenträsk som i förvandlad, fiktiv form kom att bli romanernas Ecksträsk, utan också som det ställe där Lidman förankrar sig i världen. Och detta är ingen enkel process för Lidman. Redan i september 1975 fångar hon dubbelheten – avskildheten som både befriande och skrämmande: ”Den där skräcken och tillvaron för ’intet’ – som kan sammanfattas i ’ensamhet’. Måste få tag i naturen först när den där boken ska göras. Naturen först. Det är så här uppe.”

Annons
Annons

Det är dock inte bara ensamhetens isolering (den som för övrigt tycks relativ – Lidmans dagböcker är till brädden fyllda av besök och resor, så frekventa att det är aningen mirakulöst att hon över huvud taget hann hitta värdefull skrivtid) som oroar Sara Lidman: hon bär också på en betungande skuld över att befinna sig i Missenträsk i stället för ute i världen. Närmare bestämt, i Vietnam. Lidman anser sig ha svikit Vietnam när hon återvände till Missenträsk för att skriva den stora romanen om hur järnvägen kom till byn, en vånda som inte släpper taget under de tio år som dagboken omfattar. I juli 1976 skriver hon pregnant om sitt dilemma: ”Att min stora bok om Vietnam aldrig kommer att bli. Att det enda riktigt stora uppdrag jag har haft i mitt liv icke blir fullföljt. Det är förfärligt. Min lättja och svaghet dock – jag har ett Vietnam i Västerbotten också.”

Så fångar Lidman elegant analogin mellan den svenska koloniseringen av Norrland och stormakternas kolonisering av mindre länder ute i världen. Återkomsten till Missenträsk visade att byn rymde hela världen i miniatyr. I den bemärkelsen var också förankringen i hembyn både ett nytt sätt att befinna sig mitt i världen, samtidigt som Lidman också upprepade gånger konstaterade att hennes tillvaro blivit periferins: ”Denna dimma och tysthet. Hur jag än vill ha det till att varje by och människa är mitt i världen så är det oförnekligt att vi är i utkanten.” Denna platsens dubbelhet, och Lidmans konstanta bökande med densamma, tycks ha varit en särskilt bördig jordmån för författarskapet. Jernbanan hade inte blivit till utan hemkomsten, men inte heller utan de långa perioder då Lidman vistades långt från sin barndoms by – inte utan förvärvandet av den dubbla blicken.

Annons
Annons

Dagboken är sig lik genom denna tioårsperiod, dess karaktär är repetitiv utan att bli tråkig. Drivkrafterna i dagboken är flera, men de viktigaste tycks förenas av begynnelsebokstaven S. Skriva kommer naturligtvis först, men också: skuld och samvete (gentemot föräldrar och syskon, Vietnam och världen), sorg (efter den förlorade kärleken, familjemedlemmar och vänner som dör), sjukdomar (verkliga och inbillade) och stridigheter (Lidman blir upplyft av att debattera på kultursidorna). Svårigheterna i Lidmans liv är det naturliga motstånd mot vilket hon tar spjärn i sitt skapande. Framgångarna – Jernbaneböckerna får både lysande recensioner och priser – behandlas helt kort och inte sällan med skepsis: ”I fredags kom boken ut föresvävad av berömmelsens vind och innan dagen var slut hade jag hunnit få De Nios stora pris på 20 tusen. Ack ja”, skriver Lidman i september 1977 när svitens första del, ”Din tjänare hör”, utkommer.

Det är arbetet som sådant och driften att komma vidare som dominerar Sara Lidmans dagböcker, liksom det uppdrag hon definierat som sitt: att skriva byns och husets historia. Fortfarande i augusti 1984, när hon skriver på romanens femte del – ”Järnkronan” – är uppgiften att få ihop plats, liv och verk kvar, och sambandet dem emellan glasklart:

Mörkret kommer nu tidigt. Kvällen ödslig. Nu gäller det – hur klara vintern? Hur klarade de vintern denna by detta

hus smärtan passionerna

Att de ge mig dessa skrivförutsättningar för att jag skulle förstå

dem – förklara dem

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons