Annons

Jenny Aschenbrenner:Antifeministerna söker kraft hos antikens klassiker

I den så kallade ”manosfären”, där arga unga män propagerar mot ett upplevt förtryck, hålls antikens skildrare av relationen mellan könen upp som stolta föregångare. Vad händer med klassikerna i en tid då Ovidius misogyni används som slagträ i sociala medier?

Under strecket
Publicerad

Mytologiskt tjatsex? Apollon jagar Dafne på en målning av Cornelis de Vos från 1630.

Bild 1 av 1

Mytologiskt tjatsex? Apollon jagar Dafne på en målning av Cornelis de Vos från 1630.

Bild 1 av 1
Mytologiskt tjatsex?  Apollon jagar Dafne på  en målning av Cornelis  de Vos från 1630.
Mytologiskt tjatsex? Apollon jagar Dafne på en målning av Cornelis de Vos från 1630.

Var Ovidius en alt right-man inom raggningskonströrelsen? En utstuderad kvinnohatare med sexuell dominans och manipulation som sina främsta vapen för att rädda manligheten ur feminiseringens helvetesgap? 

Nej, det går väl knappast att hävda att den romerske skalden skulle ha haft en sådan agenda. Men det finns de som vill ha honom till det. Då inte framför allt femini­stiska uttolkare som läser hans lektioner i kärlekens konst med genusglasögon och med en moral förankrad i samtyckeslagstiftningens 2010-tal. Tvärtom. Det är inom den amerikanska mansrörelsen som föreställningen om Ovidius som en stolt föregångare från antiken florerar. 

Det är bara ett av många, många spår av antiken som den amerikanska klassicisten Donna Zuckerberg funnit när hon tröskat sig igenom text efter text inom den del av bloggosfären som kallas ”manosfären” – den där alt right-män inom olika falanger förenas och diskuterar. 

Annons
Annons

Återtagandet av det amerikanska samhället från kvinnorna är det gemensamma målet. Vägen dit träter man om. Somliga menar att det bara är genom att helt ta avstånd från alla kvinnor i alla lägen som mannen kan bli fri igen, ”Men going their own way” (MGTOW) kallar de sig. Andra tycker att de kan tolereras, bara deras rättig­heter kraftigt inskränks, makten över deras reproduktion åter tillfaller männen och deras utrymme i offentligheten begränsas. 

En särskild falang, som kallar sig ”Pickup artists” (PUA), menar att kvinnor bara kan oskadliggöras genom att reduceras till objekt att ha sex med. Förebilden är hämtad från raggningsmanualen ”Spelet” av Neil Strauss, vars metod går ut på att trakassera och förminska kvinnor så till den grad att de, med tappad självkänsla, gör vad som helst för lite uppskattning från en man. 

Här hämtar de inspiration från Ovidius. Det ökände högertrollet och PUA-mannen Roosh Valizadeh utnämner till exempel ”Ars amatoria” till den första game-boken (game som i manipulativ förförelsekonst).

Och det är inte bara inom förförelsekonstens etiskt tveksamma skuggregioner som antikens klassiker blivit de arga högermännens bästa vänner, visar Donna Zuckerberg i boken ”Not all dead white men: Classics and misogyny in the digital age” (Harvard University Press).

Hela alt right-rörelsen älskar antiken. Älskar den på samma sätt som italienska fascister och tyska nazister älskade den: som ett legitimerande av en vit överhöghet, som ett bevis på den europeiska kulturens suveränitet. Men framför allt, det som är allra viktigast för mano­sfärens debattörer: som ett sätt att visa hur mannens dominans över kvinnan är naturlig och korrekt. Redan de gamla grekerna … ansåg att kvinnor var opålitliga, omoraliska, intellektuellt undermåliga och i behov av en mans fasta hand. 

Annons
Annons

Naturligtvis är det inte svårt att gräva fram skriftliga bevis på antikens problematiska kvinnosyn. Det tveksamma är väl vad det kan tänkas bevisa. Enligt Donna Zuckerberg är alt right-rörelsens män ute efter att ge sitt kvinnohat stabila rötter i den västerländska kulturens mylla. 

Men manosfärens män försöker knyta mer komplicerade samband än så och trasslar på ett fascinerande sätt in sig längs vägen. Inte minst i sin stora kärlek till stoicismens tankegångar. Filosofigrenen har på sistone nått en större popularitet också utanför mansrörelsernas slutna rum, kanske för att den, som Zuckerberg påpekar, låter låna sig till nutidens självhjälpsmantran om att gå till sig själv. Förändra det inom sig som går att förändra och lära sig leva med den yttre världens oförutsägbara skiftningar med upphöjt lugnt. 

Just därför blir mansrörelsernas kidnappande av stoikernas tankesätt lite komiskt. Deras populistiska förvanskningar av livshållningen som tillåter dem att intala sig att de, vita män, är de enda som har det rätta kontrollerade och behärskade beteende som krävs för att fatta rationella beslut. Skojigt eftersom få grupper i vårt nu­tida samhälle utmärker sig så för otyglad aggression som alt right-män på nätet. Tragiskt eftersom denna grupp, sedan det förra amerikanska presidentvalet sanktio­nerade av landets högste ledare, bara växer i omfång och inflytande. 

Så vad ska vi göra med klassikerna? Med alla de döda vita männen och deras misogyni? Frågan debatteras livligt sedan ett antal år tillbaka. Länge var det en ganska liten, om än stadigt växande, grupp feministiska akademiker och studenter som högljutt protesterade mot att övergrepp och kvinnohat fortfarande ingick i den litterära kanon som utan att problematiseras låg till grund för studier i humaniora. Deras krav på utrensning av vissa verk och triggervarningar på andra, inte minst sådana som innehöll våldtäkter, blev hånade, även på svenska kultursidor. 

Annons
Annons

Med den vibrerande metoo-hösten och -vintern 2017–18 blev frågan större, en angelägenhet för fler. Den kultur som uppenbarligen fostrat våldtäktsmän, som skapat kulturprofiler och Dramaten-män, kan den verkligen hållas oskyldig? Skulle vi verkligen fortsätta att bry oss om vad misogyna män hade att säga om världen, om tillvaron och människa, hundratals år innan samtyckes­lagstiftning ens var ett ord? 

Traderandet av våldtäkter, normaliserandet av övergrepp i litteraturhistorien från antiken fram till våra dagar, kan de medverka till ett normaliserande av sex­uellt våld också i den riktiga världen?

Alt right-männen vill ju i alla fall tro det. Deras tilltro till kulturens inverkan på samhällsandan är på sätt lik många av de ivrigaste kulturkramarnas. Som Donna Zuckerberg också påpekar i sin bok närmar de sig på så sätt också de feministiska krafter som av samma skäl vill rensa i universitetens litteraturlistor och lämna de värsta övertrampen åt glömskan.

En total analogi mellan dikt och verkligen sätter Ebba Witt-Brattström upp i sin senaste bok ”Historiens metoo-vrål” (recenserad i SvD 23/4). I den korsklipper hon, eller tjuvkopplar som hon själv uttrycker det, metoo-rörelsens vittnesmål mot litteraturens. Säger sig ångra alla år då hon läste övergreppen mot kvinnor i litteraturen som just dikt och inget annat, alla år då hon lät läsningens sublimeringsprocess göra sexuellt våld till något annat än just sexuellt våld. 

Genom metoo-rörelsens filter silar hon en hel radda författare och skåpar ut somliga, välsignar andra. Intressant nog låter hon just Ovidius, raggningsrörelsen PUA:s husgud, ingå i kategorin av schyssta killar. ”Ett klockrent exempel på en man som inte hatar kvinnor”, skriver hon och citerar samma ”Ars amatoria” som grabbar som Roosh Valizadeh hämtar sin inspiration till att aldrig ta ett nej som ett nej och med allt från list och manipulation till rent fysiskt våld överkomma kvinnors motstånd. 

Annons
Annons

Ovidius dyker också upp i litteraturvetaren Torsten Rönnerstrands betydligt mer välvilligt inställda läsning av klassikernas sätt att skildra möten mellan älskande. Hans bok ”Kärleksinviter i litteraturen. Från Bibeln till Millennium” (Carlssons) gör nedslag på platser i litteratur­historien där någon försöker få till det med någon annan. Ur Ovidius diktning lyfter han Apollons kärleksför­klaring till nymfen Dafne ur ”Metamorfoser” liksom ett avsnitt ur ”Ars amatoria” där mannen instrueras i hur han kan få till det med en ovillig kvinna: ”Börja nu omärkligt snärja den tillbeddas hjärta med smickret / liksom en ström nöter av strandbanken ovanför den.”

Låter misstänkt likt tjatsex, om man nu ska läsa med nutidens glasögon. Rönnerstrand låter passagen mer neutralt stå för Ovidius tilltro till ordets makt i kärlekens spel.

Donna Zuckerberg lägger till kontext, den risk som varje kvinna med en utomäktenskaplig förbindelse utsattes för i det antika Rom, en krass bakgrund till de ibland lite idealiserande läsningarna av Ovidius kärleksråd, alltför solskensbelysta av vår tids fantasi om den romantiska kärleken.

Men bara det att han kan läsas som bevis både på att kvinnoförtrycket utövats av ”alla män i alla tider” och ”inte alla män”, samtidigt som hans skrifter kan användas av gränslöst sorgliga män som tror att kärleksmöten måste vara ett krig, säger något om antikens böjbarhet. 

Deras användbarhet för var och ens egen lilla världsbild, där den som vill se vit makt och europeisk överhöghet har lika mycket att hämta som den som vill finna kosmopolitism och mångkultur. Alla plockar russinen ur antikens korintkakor. Alt right-männen plockar drömmen om det perfekta patriarkatet. 

Annons
Annons

Det är framför allt drömmen om att äga kvinnors kroppar, ta ifrån dem makten över reproduktionen. En dröm som har genklang i princip alla epoker av mänsklig­hetens historia, det var ju bara alldeles nyss som det blev lite annorlunda, i alla fall i vår del av världen.

Om detta vittnar litteraturen. Knäckfrågan är om den bara vittnar eller om den också är med och skapar en patriarkal världsbild. Så som Ebba Witt-Brattström tycks mena med sina tjuvkopplingar, med sitt stora förlåt för sin blindhet för litteraturkanons övergrepp.

Donna Zuckerberg försöker sig i stället på ett dubbelseende. Hon vägrar att som den feministiska klassicisten Edith Hall med avsky avfärda misogyna skildringar som den av Fedra i myten om Hippolytos. Tycks inte vilja gå med på att en berättelse som den egentligen bidrar till myten om den massiva mängd av kvinnors falska våldtäktsanklagelser som alt right-männen hojtar om. Hon undviker också att försköna, eller att försöka klistra på dåtidens författare och tänkare en modern feministisk intention. Så visar hon till exempel på hur stoikernas argumentation för att bildning gynnade kvinnor likaväl som män främst handlade om att ge dem rätt redskap för att snällt och lydigt kunna inta den traditionella rollen som husmor, snarare än den sortens feministiska agenda som de ibland tillskrivs. 

Där placerar hon sig i en nykter mellanposition, men höjer ett varnande finger mot de mörka krafter som återigen vill kidnappa hennes älskade greker och romare. Antikens texter är inte verkningslösa i dag, inte ofarliga, men heller inte entydiga. De misogyna männen från förr, de bör vare sig idealiseras eller demoniseras, men inte heller oskadliggöras.

Om de går att läsa med båda ögonen öppna är det möjligt att förstå att de som skrev då varken är som vi eller den sortens ”dom” som vi fantiserar ihop, baserat på vår tids värderingar och ideal. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons