Annons

AntigoneAntigones uppror blir friskt laddad musikteater

Mia Höglund-Melin och Karin de Frumerie i ”Antigone”.
Mia Höglund-Melin och Karin de Frumerie i ”Antigone”. Foto: Ola Kjelbye

Antiken är onödig, menar Skolverket. En studieresa till Göteborgs stadsteater rekommenderas. Där skapar regissören Kristina Hagström-Ståhl suggestiv och laddad musikteater av Antigones djärva mod. Ett drama om konflikter som aldrig åldras.

Under strecket
Publicerad

Johan Karlberg, Mia Höglund-Melin, Ramtin Parvaneh, Karin de Frumerie och Carina M Johansson.

Foto: Ola KjelbyeBild 1 av 1

Antigone

Genre
Teater
Regi
Kristina Hagström-Ståhl
Medverkande
Mia Höglund-Melin, Karin de Frumerie, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Ramtin Parvaneh
Var
Göteborgs stadsteater, Studion
Text
Sofokles

Engelsk översättning: Anne Carson Scenografi, svensk översättning: Kristina Hagström-Ståhl Musik: Mikael Sundin Ljus, scenografi: Tobias Hagström- Ståhl

Antiken såg världen som ett tvåvåningshus. På botten irrar människan: rask att följa minsta impuls, slå först och fråga sedan – som Oidipus när han dödar sin far. En trappa upp lever gudarna: lynniga och aningen småsinta men med makt att straffa den som inte följer deras påbud. Gudarna ser till att folket följer rätt regelverk. Vem/vad ska man lyda när meningar går isär? Plikterna gentemot allmänpolitikens bästa eller ropen från egna blodsband?

Sofokles ”Antigone” handlar om detta. Två bröder blir fiender, en av dem dödas. Kung Kreon vill att en av dem hyllas, och brodern – Polyneikes – ska lämnas obegravd, att ätas av korpar och hundar. Systern Antigone står inte ut med denna råa förnedring, utan höljer honom med jord. Hon menar att plikten att vörda familjen, det egna blodet står över all politik. Kreon är drabbad av hybris, anser hon. Han har fel och hon har modet att säga det.

Fundamentet till den moderna människan och demokratin föds på Dionysosteater vid Akropolis sluttning för 2 500 tusen år sedan. Teaterkonsten blir ett diskussionsforum. Här studsar människan mellan etiska val och hierarkier. Att inte förstå vikten av att förstå antiken är oförsvarligt historielöst.

Annons
Annons

Johan Karlberg, Mia Höglund-Melin, Ramtin Parvaneh, Karin de Frumerie och Carina M Johansson.

Foto: Ola KjelbyeBild 1 av 1
Johan Karlberg, Mia Höglund-Melin, Ramtin Parvaneh, Karin de Frumerie och Carina M Johansson.
Johan Karlberg, Mia Höglund-Melin, Ramtin Parvaneh, Karin de Frumerie och Carina M Johansson. Foto: Ola Kjelbye

Teaterkonsten begriper ännu värdet av att undersöka vad som styr människor. Göteborgs stadsteater iscensätter "”Antigone” som en dammfri och lyrisk pjäs via en engelskspråkig översättning av den kanadensiska poeten Anne Carson. Kristina Hagström-Ståhl har översatt till nutida svenska, regisserat och skapat scenografin. Baskonceptet är en konsert, den antika teatern med sina versmått, körpartier och monologer har ju stora musikaliska kvaliteter.

”Antigone” spelad så här, som melodiös musikteater, är en poetisk, subtil och nära iscensättning. Skådespelarkvintetten spelar alla flera instrument. Man byter obesvärat mellan piano och trummor, klarinett och elgitarr. Musiken blir en självklar andning, en struktur. Anne Carson har hittat samma självklara språk som Ted Hughes i dennes version av ”Orestien”. Hagström-Ståhl behåller små engelska utrop, som en form av samtidighet. Det är en lättillgänglig, frisk och ibland rolig översättning – som när soldaten som rapporterar om Antigones verk nervöst kommer till tals.

Ensemblen är liksom genomlyst och söker kontakt med publiken. Mia Höglund-Melin imponerar som Antigone genom att skänka sin roll en absolut säkerhet, och helt stå för sitt uppror mot Kreon – som ensam kvinna mot hela staten. Systern Ismene, Karin de Frumerie, är mer kluven inför den repressiva makten. Johan Karlberg som Kreon är förblindad av hat och sin egen position. Han drabbas av övermod, och straffas hårt.

Carina M Johansson gör skickligt hela kören på egen hand, och blir samtalspartner och spegel. Ramtin Parvaneh spela komisk soldat som riskerar att bli avrättad för att ha varit på fel plats. Därefter gör han Kreons son Haimon med fin resning. Slutet är rena ”Romeo och Julia”. Antiken är ju hemmabas för världsdramatiken.

”Antigone” via Kanada och Götaplatsen är en underbart suggestiv, stämningsladdad iscensättning. Om liv och konflikter som aldrig kommer att åldras.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons