Annons

Lena Berggren:Antisemitisk historia med obehaglig aktualitet

Inte bara nationalismen utan även demokratiseringen och den ekonomiska tillväxten bidrog till att antisemitismen fick ett så katastrofalt fäste, visar Götz Aly i sin nya bok ”Europa mot judarna 1880–1945”. Skildringen fungerar samtidigt som en varning för våra dagars kulturessentialistiska tänkande.

Under strecket
Publicerad

Antisemitiska propagandaaffischer från Frankrike respektive Jugoslavien.

Foto: IBLBild 1 av 2

Götz Aly vid Förintelsemonumentet i Berlin.

Foto: IBLBild 2 av 2

Antisemitiska propagandaaffischer från Frankrike respektive Jugoslavien.

Foto: IBLBild 1 av 1
Antisemitiska propagandaaffischer från Frankrike respektive Jugoslavien.
Antisemitiska propagandaaffischer från Frankrike respektive Jugoslavien. Foto: IBL

Det finns en tröghet i läsningen av den tyske journalisten och historikern Götz Alys nya bok ”Europa mot judarna 1880–1945” (övers: Jim Jakobsson; Daidalos). Det blir efter hand svårt att orka vidare till nästa männi­sko­öde, till nästa exempel på mänsklig grymhet. Men berättelserna om de enskildheter som blir till mönster gör sig envetet påminda, pockar på uppmärksamhet med klar stämma och stor emfas. Vill bli hörda, lästa. 

Studenterna Karol Zellermayer, Samuel Proweller och Markus Landsberg som stacks ner av andra, polska, studenter vid universitetet i Lwów vintern 1938. Den 70-årige medeltidshistorikern Harry Breslau som tillsammans med sin hustru jagades iväg från Elsass till Tyskland av franska poliser den 2 december 1918. Familjerna Potecha och Bressler som massakrerades med sablar och bajonetter under pogromen i Proskurov, Ukraina där sammanlagt 1 640 judar miste livet på mindre än fyra timmar den 15 februari 1919. 

Annons
Annons

Så trots trögheten, motståndet, är boken även en bladvändare.

Aly tillför egentligen inte mycket kunskap som inte ­redan är känd. Att antisemitismen var utbredd och ökade i styrka över i stort sett hela Europa under perioden är ingen nyhet. Inte heller att Förintelsen, även om huvud­ansvaret för den otvetydigt låg på Tyskland, hade fått ett helt annat förlopp och en annan omfattning om det inte hade funnits så många villiga icke-tyska medbrottslingar. 

Vi vet också sedan tidigare att även om antisemitismen var ett bärande element inom den högernationalistiska lavin som svepte över den europeiska kontinenten i våg efter våg decennierna kring sekelskiftet 1900, så var den inte unik för denna idémiljö. Tvärtom fanns mer eller mindre grova antisemitiska stråk även inom socialistiska och andra kretsar. Även Röda armén dödade således ­judar i Ukraina åren 1918–20.

Det som gör ”Europa mot judarna 1880–1945” så drabbande och så viktig är snarare hur dessa tidigare kända fakta dels får gestalt i individuella öden och detaljerad ­statistik, dels flätas samman och får utgöra delar av en sammanhängande väv, där den nazityska antisemitismen och dess kulmen i Förintelsen får ett sammanhang som enligt Aly inte kan tänkas bort om man vill förstå hur denna mänskliga katastrof var möjlig. I detta håller jag fullständigt med honom.

Detta sammanhang består inte i första hand av en unken, traditionell, religiöst baserad antisemitism, inte heller i det Östeuropa som ofta beskrivs som underutvecklat och inskränkt. Snarare rör det sig om en modern anti­semitism som har allt att göra med socioekonomiska och politiskt idéhistoriska faktorer – men mycket lite med biologiskt rastänkande. Aly hävdar därför bestämt att ”den som menar att den moderna antisemitismen inte har något att göra med de politiska och ekonomiska framstegens goda, än idag värdefulla aspekter, kommer aldrig att kunna förstå den eller göra dess stora utbredning begriplig”.

Annons
Annons

Demokratin blev därför inte, i alla fall inte i Öst- och Syd­europa, nödvändigtvis en garant mot en tidvis mycket brutal antisemitisk praktik. Tvärtom innebar demokratiska framsteg i dessa nyformade länder där nationalismen var stark, och de etniska konfliktytorna på grund av den stora folkblandningen många, att den allmänna rösträtten (för män) skapade förutsättningar för etniska partier, etnokollektivism – och en popularitetsdriven politisk antisemitism.

Etnokollektivismen drabbade inte bara judarna. Det kartritningsprojekt som blev följen av de gamla imperiernas sönderfall innebar nämligen ett etniskt rensnings­projekt av enorma mått. Rumäner på ungerskt territorium byttes mot ungrare på rumänskt, litauer mot polacker, greker mot turkar och så vidare. Dessa folkutbyten omfattade hundratusentals människor och hade stöd i doktrinen om folkens självbestämmanderätt. Och de upprepas efter andra världskrigets slut.

Men i spåren av polonisering, magyarisering, rumänisering och hellenisering var det alltid judarna som först drabbades av det tillskrivna främlingskapet och utfrysningen. Judarna (och romerna) kunde inte utväxlas, bara på alla tänkbara sätt alieneras, alternativt som sista alternativ dödas. I Ungern, som trots amiral Horthys starka ställning ändå hade ett fungerande valsystem och parlament fram till den tyska ockupationen 1944, antogs exempelvis en lång rad antisemitiska lagar från 1920 och framåt av båda kamrarna med stor majoritet och entusiasm. 

Förutom olika typer av exproprieringar av judisk egendom, tvångsomflyttningar och varierande konkurrensreglerande åtgärder, exempelvis speciella skatter för judiska företagare, drabbades judar hårt av allt strängare yrkes- och utbildningskvoter.

Annons
Annons

Götz Aly förklarar detta med att ”de bekväma hatar de företagsamma”, och här drivs en tankeväckande tes om judarna som avundade förebilder vars framgångar föll tillbaka dels på den judiska kulturens starka bildningsideal, dels på att judarna genom seklen för att över huvud taget överleva i en fientlig omgivning varit tvungna att utveckla en talang för att hitta och skickligt navigera genom de begränsade kryphål i de massiva näringsmässiga regleringar som ställts i deras väg. Därför var judar, även om stora delar av de askenasiska östjudarna var i det närmaste utfattiga, över­representerade inom högre utbildning, fria yrken och handel och deras framgång stack i ögonen. Men nu skulle Juden återigen veta sin plats, och ett sätt att göra detta var att kraftigt begränsa judars rätt till utbildning och yrkesverksamhet genom att införa etniska kvoter.

Det som sticker ut i dessa avsnitt av boken är ren och skär avundsjuka – och en uppfattning om att den med ­majoritetsetnisk tillhörighet skulle ha något slags omistlig ”rätt” till framgång, rikedom och makt enbart på grund av detta. Och att det enda som står i vägen för detta är den baksluge och ränksmidande judiska ”främlingen” som skor sig på andra. Alys bok får här en kuslig aktualitet, för precis detta hör jag artikuleras alltmer högljutt från högerpopulistiskt och nyfascistiskt håll i Sverige idag. Den som definierar sig som äktsvensk har minsann rättigheter som staten förväntas ge. Att rättigheterna skulle sitta ihop med skyldigheter och förpliktelser finns inte med i ekvationen.

Annons
Annons

Götz Aly vid Förintelsemonumentet i Berlin.

Foto: IBLBild 1 av 1
Götz Aly vid Förintelsemonumentet i Berlin.
Götz Aly vid Förintelsemonumentet i Berlin. Foto: IBL

”Europa mot judarna 1880–1945” domineras av sina ­förtjänster, men det finns som jag ser det två problem med boken. För det första saknar jag, när Aly ändå ägnar så mycket utrymme åt den etniska rensningspolitiken i länder som Ungern, Rumänien och ­Bulgarien, en utblick även mot den romska minoriteten. Liksom judarna hade romerna inget hemland de kunde förvisas till och det hade därför varit intressant att se en jämförelse mellan hur den etniska rensningen riktad mot judar respektive romer gick till. En jämförelse hade också varit intressant utifrån en annan aspekt, nämligen judarnas och romernas radikalt olika bildningskultur och sociala ställning. Aly talar på några ställen i boken om hur sociala konflikter kan etnifieras, och det vore, speciellt med tanke på de katastrofala förhållanden som stora delar av Europas romer ­lever under idag, intressant att få detta historiskt belyst.

Min andra invändning rör bokens något missvisande titel. För även om Aly använder Frankrike som ett av sina case och behandlar kollaboration och aktivt inhemskt deltagande i utplundrandet, registreringen, hopsamlandet och deporteringen av judarna även i Västeuropa efter 1940 (vilket var betydande), har boken en tung öst- och sydeuropeisk slagsida. Detta är förståeligt, för det var här som större delen av den europeiska judenheten levde och det var även här som antisemitismen, såväl i teori som praktik, var som starkast. Det hade dock varit intressant att få Alys resonemang kring om det i första hand är i detta östeuropeiska sammanhang den nazityska raspolitiken hör hemma, eller om det snarare är i ett västeuropeiskt, ingalunda befriat från antisemitism. 

Annons
Annons

Än intressantare hade en tydlig jämförande diskussion om skillnader och likheter mellan öst och väst varit. Om vi antar, vilket är det enda rimliga, att det inte finns någon naturgiven moralisk skillnad mellan öst- och västeuropéer, vad är det då som gör att antisemitismen, sin ständiga närvaro till trots, inte tar sig riktigt samma uttryck och får samma intensitet i väst som i öst? Är förklaringen så enkel att de västliga demokratiernas längre historia och större stabilitet bättre håller antisemitismen stången? Jag är personligen böjd att tvivla på att det är så enkelt, och håller med Aly om att föreställningen om den liberala demokratins inneboende godhet behöver utmanas.

Samtidigt finns ju bevisligen skillnaderna där. Så vilken roll spelar exempelvis nationalismens eller religionens styrka för antisemitiska och andra förfrämliganden? Spelar det någon roll hur moderniseringsprocessen ser ut och hur fort den går?

Slutligen en viktig fråga inte minst för vår egen tid. Går det att jämföra antisemitism med islamofobi och andra former av kulturessentialistiskt tänkande?

Man behöver inte lyssna speciellt länge till dagens islamfientliga retorik för att höra det antisemitiska ekot. Den rasistiska beskrivningen av muslimen har på relativt kort tid gått från att i första hand vara den av en smutsig, underlägsen arabisk hund till en förslagen, konspiratorisk och i någon mån överlägsen fiende som i kraft av sin numerär och sin inneboende grymhet hotar att slå Europa i spillror. Detta är klassiskt antisemitiska stereotyper som bytt bytesdjur.

Att lära mer om antisemitismens historiska komplexitet borde alltså kunna ge viktiga ledtrådar både till hur dagens växande antisemitism (nej, antisemitismen är definitivt inte död och begraven, och den frodas inte heller bara i ultranationalistiska och radikalislamistiska idémiljöer) men också andra former av kulturessentialistiskt tänkande kan minimeras. Och i detta sammanhang ger Alys bok tankeväckande, dagsaktuella och mycket angelägna ledtrådar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons