Annons
Kommentar

Mårten Schultz:Äntligen åtal mot man bakom hetsande Facebook-grupp

Behovet av vägledning kring yttrandefrihetens gränser på internet är skriande. Att den man som driver en Facebook-grupp där hetskommentarer inte plockats bort nu åtalas är därför bra.

Under strecket
Publicerad
Foto: Lise Åserud/TT Bild 1 av 1
Foto: Lise Åserud/TT Bild 1 av 1
Foto: Lise Åserud/TT

Sverige har en särskild tradition av yttrandefrihet. Yttrandefriheten är långtgående. Väldigt långtgående till och med. Alla får skriva, publicera, eller i medier uttrycka, i princip vad som helst så länge det inte hotar eller inskränker andra människors säkerhet, integritet eller ära, eller vissa samhälleliga intressen, såsom skyddet för rikets säkerhet och samhällets trygghet.

Detta långtgående skydd kommer, på sätt och vis, med en kostnad. I denna särskilda tradition krävs det att det alltid finns en person som kan hållas ansvarig för överträdelser av yttrandefrihetens generöst dragna riktlinjer. En ansvarig utgivare.

I praktiken behöver den ansvariga utgivaren väldigt sällan ansvara juridiskt för något. Systemet är riggat till utgivarens fördel, även när den kommunikation som hon svarar för skadar andra. Men det finns en sympatisk tanke med den yttrandefrihetsrättsliga grundbulten om s.k. ensamansvar: Yttrandefriheten är oerhört långtgående i Sverige, men det ska åtminstone alltid finnas ett tydligt utpekat ansvarssubjekt. En chefredaktör, en kanalchef eller direktör.

Annons
Annons

Ansvarssystemet för medier kommer ur en mer än 250 år gammal tryckfrihetsrätt. Regelverket har därefter förts över på andra yttranden än de som tryckts i skrift. Idéerna som bär upp tryckfrihetsrätten ligger i hjärtat av den svenska rättskulturen. Yttrandefrihetsregleringen har överlevt utmaningar från såväl EU-rätten som en revolutionerande teknikutveckling som gör alla till publicister. Det är en imponerande uthållighet. Få regelverk överlever i sekler.

När internet i mitten på 1990-talet började förändra förutsättningarna för mänsklig interaktion i grunden aktualiserades frågan om var det juridiska ansvaret för skadliga och farliga yttranden skulle placeras. Vissa hävdade då – och inställningen förekommer även i dag – att det gamla yttrandefrihetsregelverket borde användas även på internet, åtminstone i sociala medier eller andra stora plattformar. Facebook, Flashback eller Fortnite borde betraktas som en ansvarig utgivare för de yttranden som sker inom respektive plattform, menar dessa. Men en sådan reglering skulle döda den kommunikation som sker på dessa plattformar och därmed begränsa möjligheten att fritt få yttra sig.

Samtidigt är det helt nödvändigt att det i vissa fall finns ett ansvar för den som förmedlar eller möjliggör spridandet av brottsliga yttranden. Det är inte sällan enbart den som sprider ett yttrande som kan göra något åt dess skadliga effekter. Det är till exempel inte ovanligt att den som från början skrivit eller publicerat något inte längre själv kan ta bort det, utan enbart den som modererar eller administrerar samtalet. Även i andra situationer är det rimligt att den som möjliggör brottsliga yttranden och har makten att göra något åt det har ett ansvar om hon inte förhindrar fortsatt spridning.

Annons
Annons

Det finns ett problem. Lagen används aldrig.

Detta insåg lagstiftaren redan på 1990-talet. Genom en framsynt lag från 1998, lagen om elektroniska anslagstavlor, eller BBS-lagen som den ofta kallas, blev det brottsligt för den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla att inte ta bort information som uppenbart utgör vissa uppräknade brott, som barnpornografi, hets mot folkgrupp eller uppvigling.

BBS-lagen vilar på en klok avvägning mellan yttrandefrihetsintresset och intresset av att kunna beivra brott. Men det finns ett problem. Lagen används aldrig. Ingen fälls till ansvar enligt BBS-lagen. Det beror, troligen, på flera saker. Att lagstiftningen använder sig av en i dag mer eller mindre bortglömd terminologi – vad är en elektronisk anslagstavla och minns någon vad BBS egentligen stod för? – är inte det viktigaste. Jurister är vana vid att använda ord som alla andra betraktar som föråldrade. Istället finns nog förklaringen framför allt i att lagen enbart kan användas i uppenbara fall, samt att det kan vara svårt att bevisa att moderatorn eller administratören haft uppsåt – visste hon ens om att en uppviglande kommentar publicerats i diskussionsgruppen?

Bristen på prövningar av BBS-lagens ansvarsregel har dock varit ett bekymmer. En konsekvens av bristen på ansvarsutkrävande mot till exempel moderatorer och administratörer som vi redan kunnat skönja på internationell nivå är att lagstiftare kan välja att rikta in sig på den som tillhandahåller infrastrukturen, internetföretagen. Det riskerar att urholka yttrandefriheten på allvar.

Det är mot denna bakgrund glädjande att ett åtal nu väckts med stöd av BBS-lagen. Åtalet riktar sig mot en person som driver en stor Facebook-grupp där det, enligt åklagaren, förekommit kommentarer som uppenbart har varit hets mot folkgrupp. Jag har ingen närmare kunskap om hur åklagarens bevisning ser ut och om det här är rätt fall för att få till en prövning av hur BBS-lagen kan användas. Men jag hoppas det. Det finns ett skriande behov av vägledning kring yttrandefrihetens gränser på internet och särskilt ansvaret för den som möjliggör andras brottsliga yttranden.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons