Annons

StålårÄntligen berättas oskriven manshistoria

En ung och revolutionär Gunnar Lindstedt.
En ung och revolutionär Gunnar Lindstedt. Foto: Privat

Gunnar Lindstedts ”Stålår” är en laddad hybrid mellan memoar och politisk minneshantering. Men mest av allt är den ett bidrag till en nästan helt oskriven, svensk manshistoria.

Under strecket
Publicerad

Gunnar Lindstedt av i dag.

Foto: Tomas Oneborg

Stålår

Författare
Gunnar Lindstedt
Genre
Sakprosa
Förlag
Natur & Kultur

333 s.

Redan i gryningen stod de där vid fabriksgrindarna och sträckte fram sina flygblad till buttra, skiftbytande jobbare. Med allvarliga miner sålde de sina tidskrifter på torget. Då och då skrek de (disciplinerat) i demonstrationståget.

De var grabbarna i radikala vänstern.

Och vi tjejer, vi som stod där vid stencilapparaterna och tryckte ut deras ofta så krampaktiga ord, vi som sorterade protokollen, sydde och målade banderollerna. Inte sällan tyckte vi synd om dem. De var så kontrollerade, så inlåsta och så sårbara. Och aldrig fick de den revolutionära kampen att gå ihop med kärleken, livet, kroppen och vardagen.

Gunnar Lindstedt var en av de där gossarna, strävsam KFML(r):are, sedermera journalist på vänsterflanken, innan han gick vidare in i en framgångsrik karriär som ekonomiskribent och författare. Hans bok ”Stålår” är en laddad hybrid av memoar och politisk minneshantering, men mest av allt är den ett bidrag till en nästan helt oskriven, svensk manshistoria.

En sann marxist-leninist, långt från ”rödvinsvänsterns känslotjafs” och plyschbrallor.

Annons
Annons

Gunnar Lindstedt av i dag.

Foto: Tomas Oneborg

Vi möter en ung Lindstedt i ett tidigt 1970-tal. Han har axellångt hår och brun manchesterkostym. På kavajslaget drar ett Mao-märke uppmärksamheten till sig. Han söker jobb hos Bofors i Karlskoga, för precis som så många andra har han dömt sig själv till att jobba i industrin för att väcka den sovande arbetsklassen, i stället för att utbilda sig vidare. Det är en mycket oerfaren man som bär sin övertygelse såsom en rustning. En sann marxist-leninist, långt från ”rödvinsvänsterns känslotjafs” och plyschbrallor.

”Stålår” har svårt att rymma alla författarens ambitioner. Den politiska återblicken lutar sig tungt på andras böcker och emellanåt är uppräkningarna lika pliktskyldiga och sövande som ett lokalt KFML(r)-möte 1973. Resuméerna av Bofors vapensmuggling och efterföljande rättsprocesser är också andrahandsgods, fast mer livligt och inkännande använda. Porträttet av visselblåsaren Ingvar Bratt är vackert tecknat. Bratts mod och handlingar fick världsvida konsekvenser och Lindstedt synliggör via hans Karlskogaöde den djupa ekonomiska, psykologiska och sociala makt som utgick från den dominerande arbetsgivaren.

Gunnar Lindstedt av i dag.
Gunnar Lindstedt av i dag. Foto: Tomas Oneborg

Men själva nerven i ”Stålår” är den svåra kampen mellan det privata och det politiska. Författaren citerar flitigt sin hjärtskärande dagbok. Så här beskrivs en av de första flickvännerna:

Annons
Annons

” Även om hon inte är politiskt engagerad utan bara politiskt intresserad och ganska politiskt omedveten så går det bra att vara tillsammans med henne. Det är skönt att få uppleva allt detta, att få hålla någon i handen och visa känslor”.

Han vill så gärna tillhöra de grova smedernas skara, men samtidigt tycks han tvångsmässigt sabotera all möjlig gemenskap genom revolutionära appeller och tvärsäkra påståenden om hur världen är beskaffad. Svenssonlivet är hans ideal, men det burdusa språkbruket, rättframheten, närvaron i kroppen blir aldrig hans. När han berättar att han läser Lenin på engelska på nätterna, med penna och linjal i handen, tycker arbetskamraterna mest synd om honom. Livet, det flyende, är ju så mycket annat. ”Det är klart du aldrig får komma till”, säger en av de äldre jobbarna bekymrat, ”du som bara läser engelska böcker.”

När deras tåg passerar svårt katastrofdrabbade områden hängs skynken för kupéfönstren.

Lindstedts arbetsplatsrapporter leder honom efter några år in i en journalistkarriär. Här finns en ansats till uppgörelse med den trosvissa attityd som kännetecknade hans arbetsplats, tidningen Gnistan. I slutet av 1970-talet får Mao-trogna Gnistan en inbjudan till Kina. Fyra journalister, däribland Lindstedt, åker dit och levererar sedan en ”kamratlig” reportageserie till läsekretsen, trots att partifunktionerna hela tiden styrt dem som vore de marionetter. Vilken verklighet går egentligen att urskilja från ett limousinfönster? När deras tåg passerar svårt katastrofdrabbade områden hängs skynken för kupéfönstren.

Annons
Annons

Men tron sviktade aldrig, fast när Lindstedt 40 år senare läser nutida skildringar om hur det egentligen var i de samhällen som redaktionen såg som förebildliga, drabbas han av en ruelse. Den ruelsen hade gärna hade fått ta större plats i boken.

I sista kapitlet återvänder Gunnar Lindstedt till Karlskoga, som nu är en del av ett nytt Sverige, med nya invånare, varav många flytt från krig där Boforskoncernens vapen spelat roll.

Det är en av bokens finaste situationer: En man på livets middagshöjd ser sitt unga, skälvande jag rakt in i ögonen.

Lindstedt besöker en kaotisk förläggning och överfulla lägenheter. En dag följer han med några vänner till somaliska föreningen. Den visar sig vara inrymd i samma källarlokal som KFLM(r) en gång hade som bas för sin Karlskoga-kamp.

”På den tiden var vi revolutionärer”, säger Gunnar Lindstedt till sin vän Nour.

”Revolution?” utbrister hon. ”Varför skulle ni göra revolution när ni bodde i ett så bra samhälle? Det fanns väl inget att göra revolution mot här?”.

Det är en av bokens finaste situationer: En man på livets middagshöjd ser sitt unga, skälvande jag rakt in i ögonen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons