Annons
Krönika

Katarina Wennstam:Äntligen seger i ett sexualbrottsmål

Rättegång om sexualbrott.
Rättegång om sexualbrott. Foto: Anders Wiklund/TT
Under strecket
Publicerad

Alltför sällan rapporterar vi journalister om positiva nyheter, och ofta får jag frågan om inget blir bättre. Jo, det blir det. Det går långsamt, plågsamt långsamt ibland, men det går framåt.

Rättsprocessen kring sexuella övergrepp har med rätta kritiserats under många år, och skrämmande mycket finns kvar att göra. Men om vi aldrig lyfter fram de gånger det går väl för de drabbade, hur ska vi då komma någonstans?

Det finns risk för att en alltför ensidig rapportering om kränkande frågor och nedlagda förundersökningar, leder till att ännu färre vågar anmäla. Eller att det blir något slags naturlag – våldtäktsmål är kränkande för att det alltid har varit så.

Därför är det med glädje jag läser de uppmärksammande domarna om sexuella övergrepp mot en tolvårig flicka. Eller nej, det går inte att använda ordet glädje.

Ingen kan bli annat än bedrövad, till och med förkrossad, när man läser sida efter sida om män som stämmer träff med en mellanstadieflicka för att ha analsex med henne, spotta på henne, binda ihop hennes händer bakom ryggen, filma henne och på andra sätt förnedra henne.

Annons
Annons

Deras bild av sexualitet, eller snarare brist på densamma, är alarmerande läsning som borde leda till en omfattande debatt om unga mäns skolning i förnedringssex.

Men. Det upplyftande med domsluten är det faktum att de visar på att det går. Det går att lagföra oerhört svårutredda ärenden. Ord står mot ord, och även om flickans trovärdighet bedöms som mycket hög behövs stödbevisning.

**Här blir det tydligt vad **som händer när engagerade utredare och åklagare lägger manken till. Varenda brottsplats har undersökts noggrant.

När flickan säger att hon har blivit våldtagen i en tjugotreårings radhus, och han säger att de aldrig ens har setts öga mot öga, får hon i detalj beskriva hans bostad. Detta jämförs med husrannsakan och hennes redogörelse visar att hon måste ha varit där.

Hon får frågor om sina kläder, inte för att skuldbelägga henne, utan för att jämföra detta med bilder en gärningsman har i sin telefon, kläder besudlade med mannens sperma.

På punkt efter punkt blir männen belagda med att ljuga, medan flickans berättelse visar sig vara sanningsenlig, återhållen och detaljerad. Hennes trovärdighet stiger, deras sjunker som en sten.

Det går, det är ett viktigt budskap. Jag läser ofta sexualbrottsdomar där rätten inte har unkna föreställningar om kvinnans egen skuld, där det är mannen som blir ifrågasatt för sitt beteende.

Men veckan därpå frias en man i hovrätten för att han kanske sov under en våldtäkt – och man inser att inga bortförklaringar är för långsökta för somliga domstolar att acceptera.

**Varje gång jag läser **en riktigt genomarbetad förundersökning blir jag därför både glad och arg. Glad för att det visar på vad som händer när det finns resurser och saknas fördomar, arg för att det fortfarande är något av ett lotteri för en våldtagen tjej att få upprättelse från samhället.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons