Annons

Kristina Sandberg:Äntligen slipper Selma slåss mot fördomarna

Selma Lagerlöf (1858–1940) och Anna-Karin Palm.
Selma Lagerlöf (1858–1940) och Anna-Karin Palm. Foto: Albert Bonniers Förlag, Ewa Stackelberg

Traditionsbunden eller modern, världsfrånvänd eller samhällsengagerad? Bilden av Selma Lagerlöf brukar pendla mellan olika schabloner, men i Anna-Karin Palms glimrande biografi bejakas i stället hennes komplexitet.

Under strecket
Publicerad

Affischer till filmatiseringar av Selma Lagerlöfs verk utställda på Kungliga biblioteket.

Foto: Bertil Ericson/TT Bild 1 av 2

Selma Lagerlöf som ung.

Bild 2 av 2

Vem var hon egentligen, Selma Lagerlöf? Som författare, som person. Frågan kan naturligtvis inte besvaras på något enkelt vis. Men i mitt eget sökande efter svar framträder hon som en författare som det betyder något särskilt att spegla sig i. Och att mycket står på spel – att tolka Selma Lagerlöf för enkelspårigt spiller liksom över på alla skrivande kvinnor i litteraturhistorien – nej på hela vår litterära kanon. Det gäller att välja sina ord och sina omdömen med omsorg. Hur mycket har inte den betydande Lagerlöfforskningen varit tvungen att motbevisa Sven Delblancs ord i ”Den svenska litteraturen”: ”Hon är en atavism, en lysande relikt från berättarkonstens äldsta tider. Att göra henne medveten och modern är att förneka hennes unika originalitet.”

Och ju mer jag läst om och av Lagerlöf – inte minst de många breven – desto mer framträder bilden av en i det närmaste hypermedveten författare, helt förankrad i sin samtid. Just förankringen bidrog också till att hon kunde göra något så nytt och originellt i debutverket ”Gösta Berlings saga”, något helt annat än 1880-talets naturalism. 

Annons
Annons

Förra året kom Anna Nordlunds praktfulla biografi, med ett ovanligt och vackert bildmaterial av Bengt Wanselius: ”Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna”. Där träder hon fram i sitt historiska och sociala sammanhang och blir tydlig som en av många bildade, emanciperade kvinnor i det omvälvande 1880-talet, för att sedan bli den stora litterära stjärnan på 1900-talet. Det är också tydligt hur aktivt hon förhåller sig till tidens diskussioner och den litterära marknaden. Flera av hennes böcker blir tidigt film, då ett helt nytt medium. 

Och nu är ännu en glimrande biografi aktuell. Författaren Anna-Karin Palms ”’Jag vill sätta världen i rörelse’. En biografi över Selma Lagerlöf” (Albert Bonniers Förlag). En verklig läsupplevelse både för Lagerlöfkännare och för dem som är mindre bekanta med hennes texter. Även hos Palm förankras Lagerlöf väl i sin samtida kontext, men här finns också ett fördjupat perspektiv på Selma Lagerlöfs skrivande – ja faktiskt mycket av det som kommer före det som sedan blir böcker och utgivna texter. Idéer, influenser, det praktiska hantverket. Händelser från barndom till vuxenblivande som kan ha bidragit till att öva upp olika förmågor som blir särskilt betydelsefulla i författarskapet. Men man bör inte ställa de här biografierna mot varandra utan sida vid sida. De är båda mycket intressanta och vackert skrivna och gör bilden av Selma Lagerlöf rikare. 

Att författaren Anna-Karin Palm har sin penna i lätt och elegant hand står genast klart. Här finns ingenting av det som kan tynga akademiska texters vetenskapliga anspråk och krav på notapparat etcetera. Hon närläser initierat Lagerlöfs författarskap och lyfter också fram många av hennes mer okända noveller. Läsaren får hjälp att förstå hur Lagerlöfs tankevärld tar sig uttryck i texterna, belyser den återkommande idén om kärlekens helande och etiskt upphöjande kraft. Lagerlöfs förmåga att sätta spännande berättelser i rörelse är stor, men de drivs också av djärva idéer. Och hon utvecklar tidigt sin vilja, sin självbehärskning och sin förmåga att både utmana det litterära fältet med vild, nyskapande litteratur och att vara tillgänglig för en litterär marknad. 

Annons
Annons

Affischer till filmatiseringar av Selma Lagerlöfs verk utställda på Kungliga biblioteket.

Foto: Bertil Ericson/TT Bild 1 av 1
Affischer till filmatiseringar av Selma Lagerlöfs verk utställda på Kungliga biblioteket.
Affischer till filmatiseringar av Selma Lagerlöfs verk utställda på Kungliga biblioteket. Foto: Bertil Ericson/TT

Anna-Karin Palms egen stil är också kongenial med ett av biografins syften – att belysa hur ett författarskap blir till och vad själva skrivandet egentligen innebär. För att biografiskt skriva fram Selma Lagerlöf måste Palm på samma gång se sitt ämne med inlevelse och närhet – och med en viss svalkande distans. 

Anna-Karin Palm har en nära förtrogenhet med skönlitterärt skrivande och det litterära fältets villkor. Hur alla författarskap på olika sätt måste förhålla sig till positioneringar, estetiska strider och könskodade hierarkier. Palm utvecklar också resonemanget om den omedvetenhet i skrivandet som främst kvinnliga författare brukar beskyllas för. Kanske har de skrivit något bra – men de vet inte själva hur det gick till! 

Självklart var Lagerlöf fullt medveten om alla sina litterära medel och vilka idéer hon attraherades av. Men i skrivakten finns också en förmåga att lyssna till sin text, öppna sig för associationer, språk, det omedvetna eller det slags kunskap som inte bestäms före själva skrivandet, utan i dialog med texten när den växer fram. Den förmågan delar troligen de flesta bra författare, oavsett kön. Att ens nämna den ”omedvetna” aspekten kopplat till kvinnors skrivande innebär en risk, men Palm klargör: ”Kanske låg Selma Lagerlöfs storhet i att hon visste något om att skrivandet måste vara både omedvetet och medvetet, i samma andetag.” 

Annons
Annons

I ett tidigt brev till Sophie Elkan skriver Lagerlöf om ”innervarelsen”: ”Har du läst någon filosofi av Høffding eller någon annan som drifver teorin om ’innervarelsen’, ’det eviga jaget’ som sitter bakom, utan att vi hafva tydligt medvetande om det, medan vårt jordiska jag tror sig vara ensam herre. Nu tror jag, att när man skrifver, så skall man på ett eller annat sätt krama fram innervarelsen, som alltid är en stor diktare med oändliga erfarenheter och så låta den taga ordet.”

Kanske är det ingen slump att både Nordlund och Palm lyfter fram den självständiga, kortklippta, vittberesta Lagerlöf som vill skriva vild litteratur. Hon lockar till identifikation idag. 

Palm tänker sig att Lagerlöf i sin förståelse av männi­skolivets villkor vill nå bortom de rent personliga erfarenheterna, för att komma åt det i sig själv som hon uppfattade som andligt, evigt och gemensamt för alla. Troligen menade Lagerlöf att för att nå dit hän att kontakten med innervarelsen – eller det gudomliga i skapandet – kunde uppstå så måste den benhårda viljan, bred och djup läsning och själva skrivförmågan övas upp under envist och hårt arbete. Men för Lagerlöf är skrivakten också något befriande lustfyllt. 

Kronologin i Palms biografi är inte heller rätlinjigt från födelse och död utan följer snarare författarskapets utveckling. Den börjar med det avgörande: 1890 vinner Selma Lagerlöf tidskriften Iduns pristävling med fem kapitel ur det som sedan blir debutverket ”Gösta Berlings saga”. Ett yttre erkännande att hon har förmågan och ett viktigt steg närmare drömmen att få leva ett fullt ut skrivande liv. 

Annons
Annons

Selma Lagerlöf som ung.

Bild 1 av 1

Även om hennes värmländska familj nyss har gjort stora förluster så har hon en bostad som hon delar med faster Lovisa och en egen inkomst som lärarinna i Landskrona. Köpenhamns kulturliv är tillgängligt på nära avstånd. I Landskrona kapar hon också den långa tjocka flätan och får en emanciperad kvinnas korta stubb. Kanske är det ingen slump att både Nordlund och Palm lyfter fram den självständiga, kortklippta, vittberesta Lagerlöf som vill skriva vild litteratur. Hon lockar till identifikation idag. 

Selma Lagerlöf som ung.
Selma Lagerlöf som ung.

Selma Lagerlöf tillhörde en bildad och relativt privilegierad samhällsklass och hade hunnit växa upp innan fadern dog och Mårbacka förlorades. Många utmaningar väntade henne i ett patriarkalt klassamhälle. Förlusten av Mårbacka var onekligen svår – men produktiv för skrivandet – och att bli en hemmadotter med ansvar för åldrade släktingar och hushåll hade antagligen varit betydligt värre för en kvinnlig författare in spe. Palm vänder också på perspektivet. Kanske var det inte självbilden att vara ful och halt och omöjlig på äktenskapsmarknaden som ledde till ett kompensatoriskt skrivande – utan genom att odla den (på många sätt skeva) självbilden skapade hon en väg ut och bort från en trång kvinnoroll. 

Annons
Annons

I sitt yrkesverksamma och privata liv kom Lagerlöf framför allt att vända sig till andra, ofta högt bildade och förmögna kvinnor. Med Sophie Elkan, Valborg Olander och många vänner från seminarie- och Landskronatiden såg Selma Lagerlöf till att få det hon behövde för att utveckla och berika sitt författarskap. 

Särskilt i Lagerlöfs sena författarskap kompliceras och fördjupas hennes kvinnobilder.

Men Lagerlöf ville inte ”skriva kvinnligt” eller ”fruntimmersskräp”, utan ambitionen var tidigt att vara på den litterära parnassen i kamp om läsare och ära med ledande män. Palm förstår det som om hon gör upp med idén att det skulle finnas något särskilt kvinnligt skrivande – det är snarare estetiken, ämnena och hur man arbetar med sitt material som avgör. 

Palm menar också att det finns en ”evighetsskärva” i Lagerlöfs författarblick som gör att viss tematik tycks te sig alltför samtida och trivial i hennes ögon. Kanske avfärdar Lagerlöf ibland fruntimmerslitteraturen lite för enkelt, kan jag tycka – om kärleken, livet och döden kan man ju skriva på oändligt många sätt. Den andres ohörda röst kan också låta på helt oväntade vis när den påvisar konkreta orättvisor i villkor eller synliggör erfarenheter som ansetts ointressanta i patriarkatet eller för den bildade klassen. Men särskilt i Lagerlöfs sena författarskap kompliceras och fördjupas hennes kvinnobilder, inte minst i Löwensköldska trilogin och Mårbackasviten. Hon är ju också genom hela livet en stark röst för kvinnors fri- och rättigheter. 

Selma Lagerlöf blir en solitär – ja kanske det lysande undantaget, den starka stjärnan som hon i den egna mytbildningen också föddes under.

Annons
Annons

Palm lyfter även fram Lagerlöfs stora intresse för andliga frågor och även om Lagerlöf problematiserar religionen och dess utövare så överger hon aldrig tanken på själens odödlighet och att Gud styr. Människans uppgift är att ta reda på hur det egna livet ska levas så fullödigt och etiskt sant som möjligt.

Anna-Karin Palm menar att Lagerlöf redan i sin samtid tycks placeras ovanför kanon, de litterära striderna och kotterierna. Hon skrivs inte ut ur kanon, men heller inte riktigt in i den. Selma Lagerlöf blir en solitär – ja kanske det lysande undantaget, den starka stjärnan som hon i den egna mytbildningen också föddes under. Med sitt Nobelpris, sin stora läsekrets, som akademiledamot och aktiv för kvinnosak och kvinnlig rösträtt. 

Men kanske kan man förstå både Nordlunds och Palms biografier just nu som att tiden är mogen för Lagerlöfbilder som inte behöver motbevisa något längre, utan tvärtom förutsätter hennes komplexitet och betydelse. Selma Lagerlöf kan få träda fram på samma gång unik och som en del av den samhällsutveckling och litterära samtid som gjorde hennes skrivande möjligt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons