Annons

Torgny Nordin:Antropologen som fick skallar på hjärnan

Gustaf Retzius framställs inte sällan som en förgrundsgestalt för den svenska rasbiologin, men i själva verket påpekade han i sina studier av kranier och hjärnor att inga rasistiska slutsatser var möjliga att dra. En ny bok nyanserar bilden av en av 1800-talets mest hyllade – och hatade – vetenskapsmän.

Under strecket
Publicerad

Gustaf Retzius (1842–1919) i färd med att mäta en härjedals­sames huvud.

Foto: IBL Bild 1 av 3

Gustaf Retzius och Anna Hierta.

Bild 2 av 3

Plansch i Gutstaf Retzius ”Das Menschenhirn” (1896).

Bild 3 av 3

Gustaf Retzius (1842–1919) i färd med att mäta en härjedals­sames huvud.

Foto: IBL Bild 1 av 1
Gustaf Retzius (1842–1919) i färd med att mäta en härjedals­sames huvud.
Gustaf Retzius (1842–1919) i färd med att mäta en härjedals­sames huvud. Foto: IBL

Akvarellmålaren Egron Lundgren var genrens främste representant i Sverige under 1800-talet. Han var en resande konstnär som bland annat, med rekommendationsbrev i fickan från drottning Victoria, for till Indien för att i reportageform skildra det så kallade Sepoyupproret år 1857–58. Efter Lundgrens död 1875 visades en retrospektiv utställning av hans konst i Konstakademiens lokaler. Planer om att ta ett steg till, att skapa ett svenskt akvarellmuseum, diskuterades i samband med utställningen och förebilden fanns i England där National Gallery föredömligt samlat William Turners verk. Tanken var att det svenska akvarellmuseet skulle inrättas i Villastaden, norr om Humlegården, men tanken rann ut i sanden efter att Lundgrens kvarlåtenskap donerats av släkten till Nationalmuseum.

Annons
Annons

Två personer som bägge uppskattade Lundgrens akvareller och som i samband med utställningen för första gången mötte varandra på allvar var Anna Hierta, företagaren och publicisten Lars Johan Hiertas dotter, samt Gustaf Retzius, som var son till antropologen och medicinaren Anders Retzius. Anna och Gustaf kom bägge från synnerligen välbemedlade, inflytelserika och politiskt liberala familjer, varför ett äktenskap dem emellan knappast kunde tänkas möta några hinder. Fast ekvationen skulle vara ofullständig om inte Gustafs mor Emilia togs med i beräkningen – och Emilia höll sin älskade son i ett emotionellt järngrepp; hon önskade sannerligen inte dela sonen med en annan kvinna, även om personen i fråga var en av rikets rikaste arvtagerskor.

Anna Hierta som, påstås det, redan nobbat ett drygt tjugotal giftermålsanbud, var dock övertygad om att det var Gustaf Retzius hon ville ha. En kamp inleddes mellan kvinnorna, och svärmodern Emilia fick till slut ge med sig. Hon såg emellertid till att bosätta sig intill parets hem i det så kallade Spökslottet på Drottninggatan, strax nedanför Observatoriekullen. Och hon besökte de tu i deras hem så gott som dagligen under flera decennier.

Det kan vara svårt att tro, men Gustaf Retzius var under sin levnad en av Sveriges mest framgångsrika personer. Hans position möjliggjordes av ett flertal samverkande faktorer: han var förmögen; han var en erkänd medicinare och utvecklade ett nätverk som inte endast inkluderade Stockholms kulturella och vetenskapliga överklass utan även ledande naturvetare på kontinenten. Han invaldes i Vetenskapsakademien, Svenska Akademien och Vitterhetsakademien; han uppbar en professur vid Karolinska Institutet och var en tid chefredaktör för Aftonbladet, vilken han för övrigt ägde ihop med sin fru. 1873 var han med och grundade Svenska sällskapet för antropologi och geografi (SSAG) vars tidskrift Ymer visserligen aldrig blev någon svensk National Geographic, men som periodvis ändå kom att spela en viktig roll, inte minst för svensk polarforskning.

Annons
Annons

Gustaf Retzius och Anna Hierta.

Bild 1 av 1
Gustaf Retzius och Anna Hierta.
Gustaf Retzius och Anna Hierta.

Historien om Gustaf och Anna svämmar lätt över sina bräddar eftersom de bägge befinner sig vid en skärningspunkt i tiden. Det handlar på ett övergripande plan om två gestalter under den oskarianska eran; om spänningen mellan liberaler och konservativa, om naturvetenskapens och medicinens framryckning, om dragkampen mellan det gamla universitet i Uppsala och den nystartade högskolan i Stockholm, om kvinnorörelsens första steg och den moderna publicistikens födelse. Ja, det finns åtskilliga intressanta infallsvinklar att ta fasta på. Den konkreta miljön runt Observatoriekullen och Stockholms observatorium, där makarna Retzius levde, är en sådan och i såväl kultur- som vetenskapshistoriskt hänseende handlar det om en smältdegel av vikt för såväl Stockholm som landet i övrigt. 

I biografin ”Skallmätaren. Gustaf Retzius – hyllad och hatat” (Fri Tanke) tecknar författaren Nils Uddenberg ett helporträtt av forskaren och personen Gustaf Retzius. Mot bakgrund av vad som antyddes ovan är det en grannlaga uppgift som författaren tagit på sig. Att biografera en person som Gustaf Retzius innebär inte endast omfattande dagsverken, det kräver också genomtänkta val med avseende på teman som måste förklaras och vad som lämpligen kan lämnas därhän. 

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Uddenberg följer ett kronologiskt och traditionellt upplägg och skildrar på ett utmärkt sätt såväl rådande tidsanda och politiska strömningar som väsentliga – och möjligen mindre väsentliga – tilldragelser i Gustaf Retzius uppväxt. Dessutom, och det hör till biografins starkare sidor, väjer Uddenberg inte för att granska Retzius vetenskapliga resultat, vilka bleknat högst väsentligt. Somliga, inte så få förresten, ansåg för övrigt att de var rätt bleka redan från början. Att Uddenberg är en kunnig medicinhistoriker framskymtar genom hela biografin och är till stor hjälp såväl när det gäller analyserna av Retzius påkostade arbeten om hjärnor och kranier som för dechiffreringen av konflikterna vid Karolinska Institutet.

Titeln på Nils Uddenbergs biografi vinner kanske inga stilpoäng för boken är faktiskt betydligt bredare och intressantare än vad som antyds. För det första handlar den inledningsvis nästan lika mycket om Anna Hierta, vilket är en av biografins förtjänster, men småningom försvinner hon ut ur texten. Skälet torde vara att en mer renodlad biografi över Anna Hierta är under arbete av Gerda Helena Lindskog. För det andra var Gustaf Retzius, vilket Uddenberg själv poängterar, mycket mer än skallmätare. 

Av fadern fick Gustaf Retzius en auktoritär och stenhård uppfostran. Skolan var heller ingen dans på rosor. I sina memoarer minns Gustaf exempelvis hur han som sjuåring omöjligen kunde lära sig rabbla 53 latinska verb med objekt i dativ. Trots prygel kunde de infernaliska latinska verben inte fastna – fastnade gjorde emellertid avskyn för utdöda språk. Men om latinet var en plåga för unge Gustaf var tyskan terror; långt in i ålderdomen drömde han mardrömmar om sataniske magister Samuelson som med rottingen i hand städse satte skräck i skolgossarna.

Annons
Annons

Åtminstone två erfarenheter från studieåren bar Gustaf med sig genom livet. För det första att skolan borde fokusera på solida kunskaper i stället för predikningar, prygel och poänglöst rabblande. För det andra att filosofernas, humanisternas och juristernas dominans vid universiteten, det vill säga i Lund och Uppsala, var en anakronism som måste brytas. Naturvetenskapen såg han som en frisk fläkt, fjärran filosofen Boströms tirader i Uppsala. Ilskan mot Uppsala var inte nådig, men var den också rättvis? Uddenberg påpekar korrekt att konflikten väsentligen handlade om olika vetenskapsideal – och ingenstans var väl det tydligare än inom läkekonsten.

Frågan torde ytterst ha handlat om medicinens väsen; var den en humanistisk eller naturvetenskaplig disciplin? Förenklat lutade medicinarna vid universiteten i Lund och Uppsala åt det förra, medan man på det relativt nyinrättade Karolinska Institutet valde det senare och utgick från premissen att sjukdom är uttryck för en rubbning i ett enskilt organ. Uppsalamedicinarna å sin sida ansåg att sjukdomar handlar om rubbningar i hela kroppens balans.

Ett ämne som Gustaf Retzius kom att arbeta ingående med var nervsystemets anatomi hos djur och människor; särskilt den mänskliga hjärnans form och gåtfulla vindlingar väckte hans intresse. Utgångspunkten var strikt morfologisk och därmed i linje med tidens naturvetenskapliga ideal. Visserligen hade Darwins tankar brutit igenom och skulle på sikt leda fram till mer teoretiska frågeställningar, men ännu dominerade beskrivande studier av organs uppbyggnad och utseende. 

Annons
Annons

Plansch i Gutstaf Retzius ”Das Menschenhirn” (1896).

Bild 1 av 1

Gustaf Retzius samlade och mätte och blev snart nog skicklig på att frilägga preparat och behärska olika slags infärgningstekniker. Resultatet publicerades i storståtliga böcker i folioformat bekostade av honom själv. I ”Das Menschenhirn” från 1896 är cerbrospinalvätskan vackert blå – blå som i Egron Lundgrens akvareller av turbaner från Orienten. Det handlar här om vetenskaplig illustrationskonst i yppersta klass. Efter sinnesorganen blev det så dags för spermier. Återigen ett gigantarbete med flera tusen avbildade spermier från hundratals olika djurarter. Spermieboken dedicerades till hans älskade moder Emilia.

Plansch i Gutstaf Retzius ”Das Menschenhirn” (1896).
Plansch i Gutstaf Retzius ”Das Menschenhirn” (1896).

Skallmätning, faderns specialitet, drevs vidare av Gustaf. Skälet låg, påpekar Nils Uddenberg, i ambitionen att studera härkomst. Frågeställningen Gustaf utgick ifrån är närmast att likna vid våra dagars dna-prov för att spåra släktskap och därför okontroversiell. Men problemet – och skälet till att skallmäteriet har blivit så uppmärksammat under senare år i vårt land – är att verksamheten stundom kopplades ihop med bisarra och – som det skulle visa sig – ödesdigra tankar, vilka befordrade rasism och pervers rasbiologi.

Men Gustaf Retzius var som besatt av hjärnor och skallar. Vänner och kollegor donerade vad de hade ovanför axlarna till Gustaf som publicerade anatomiska beskrivningar i naturlig storlek i storslagna planschverk; skallmått togs från svenska rekryter, finnar och samer och egyptiska mumier. Det vetenskapliga värdet var dock i princip lika med noll. Ett resultat är emellertid värt att notera. Gustaf Retzius visade nämligen att inga elitistiska eller rasistiska slutsatser var möjliga att dra. Dessutom påpekade han att den svenska folkstammen var blandad och den invandringshistoria han postulerade påminner, som Nils Uddenberg mycket riktigt påpekar, mest om den beskrivning som dagens arkeologer och andra insatta använder för att vederlägga rasistiska drömmar om en förment ren svensk folkstam.

Som sig bör donerade Gustaf Retzius sin egen hjärna till forskningen, men ingen har ännu funnit det mödan värt att utforska den. Alltjämt simmar den runt i en spritburk på Hagströmerbiblioteket.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons