Annons

Bitte Hammargren:År 1979 – nyckeln till att Mellanöstern slets itu

Revolutionen i Iran 1979. Anhängare till Khomeini väntar utanför parlamentsbyggnaden i Teheran.
Revolutionen i Iran 1979. Anhängare till Khomeini väntar utanför parlamentsbyggnaden i Teheran. Foto: TT

Det fanns en tid före självmordsbombningarna och den giftiga muslimska sekterismen mellan shia och sunni. Splittringen inleddes med tre avgörande händelser 1979, skriver Libanonbördiga Kim Ghattas: revolutionen i Iran, ockupationen av Stora moskén i Mecka samt Sovjets invasion av Afghanistan.

Under strecket
Publicerad

Avgrundsklyftan mellan Saudiarabien och Iran beskrivs ofta som ett nollsummespel. Den ena parten kan bara vinna om den andra förlorar. Maktspelare i respektive land ser uppenbarligen rivaliteten så när deras geopolitiska intressen hotas av motståndarsidan i Libanon, Syrien, Irak och Jemen, eller i Afghanistan och Pakistan. Kort sagt, där en sunnivärld möter en shiavärld. Denna rivalitet utgår inte från någon naturlag. Det är tvärtom skapad av politiska intressen. Dagens sekterism mellan sunni och shia – hatet mot den andre – sträcker sig mindre än ett halvsekel bakåt i tiden. Religion utnyttjas som vapen i kampen mellan två regionala stormakter.

Dagens sekterism mellan sunni och shia – hatet mot den andre – sträcker sig mindre än ett halvsekel bakåt i tiden.

Det tål att erinra om att Mellanöstern inte alltid har varit sekteristiskt som nu. Det måste inte heller förbli så i en framtid, argumenterar BBC-journalisten Kim Ghattas i sin nya bok ”Black wave” (Henry Holt). Bokens långa undertitel förklarar vad det handlar om: ”Saudi Arabia, Iran, and the forty-year rivalry that unraveled culture, religion, and collective memory in the Middle East”.

Annons
Annons

Författaren, född 1977, är libanesiska till börden. Sedan flera år är hon BBC-korrespondent i Washington. År 2013 skrev hon en prisbelönt bok om Hillary Clinton, ”The secretary”. Med sin nya bok, vilken med all rätt har fått en rad lysande recensioner i anglo-amerikansk press, vill hon visa att den arabiska och muslimska världen består av så mycket mer än ”aldrig upphörande rubriker om terrorism, IS eller det iranska revolutionsgardet”. Hon gör det genom att först blicka till tiden innan det förekom några självmordsbombningar eller någon motsvarighet till dagens giftiga sekterism mellan shia och sunni.

Kim Ghattas utgår från vändpunktens år 1979. Hon beskriver hur tre avgörande händelser detta år påverkade varandra: den islamiska revolutionen i Iran; saudiska extremisters ockupation av Stora moskén i Mecka då de utmanade kungahusets legitimitet; samt Sovjetunionens invasion av Afghanistan. Mixen av dessa dramatiska händelser blev toxisk. Det är lätt att dela Kim Ghattas sorg över vad det har fört med sig: mörkerkrafter, kvinnoförtryck, intolerans, terrorism, krig och diktaturer.

Det är lätt att dela Kim Ghattas sorg över vad det har fört med sig: mörkerkrafter, kvinnoförtryck, intolerans, terrorism, krig och diktaturer.

Efterskalven av dessa konvulsioner känns än i dag, mer än 40 år senare, genom krigen i Mellanöstern och den saudisk-iranska rivaliteten. Den har försvårats ytterligare efter president Trumps uppbackning av den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman, mitt under dennes interna maktkamp inom huset Saud, och genom Trumps sätt att ta USA ur det internationella kärnenergiavtalet med Iran.

Annons
Annons

Ghattas tes – att det inte hade behövt gå så illa för Mellanöstern – styrks med hjälp av djupintervjuer med oliktänkande och reformister, från Pakistan i öster till Egypten i väster. Titelns ”svarta våg” är ett uttryck som hämtats från den egyptiske filmskaparen Youssef Chahine. Under massiv påverkan från Saudiarabien upplevde han hur Egyptens tidigare så rika och tillåtande kulturliv successivt har inskränkts och krympt.

Från motsatt håll har den islamiska revolutionen i Iran krossat konstarter, fritänkare och trängt undan en shiitisk tradition av kvietism och tolerans. Mer tolerant shiaislam, vilken strider mot ayatolla Khomeinis tankevärld, förkroppsligades i hög grad av Musa Sadr, legendarisk shialedare i Libanon, som försvann spårlöst under en resa till Libyen sommaren 1978.

Med Kim Ghattas kan man inte låta bli att spekulera i om historien kunde ha fått ett annat förlopp om inte Musa Sadr röjts ur vägen. Under det libanesiska inbördeskrigets första år fanns inte det Iranstödda Hizbollah. Denna rörelse föddes åren efter Khomeinis islamiska revolution i Iran 1979, varmed ett nytt iranskt revolutionsgarde gick in för att skapa allierade bland shiamuslimer i arabvärlden, med början i Libanon.

Mer tolerant shiaislam, vilken strider mot ayatolla Khomeinis tankevärld, förkroppsligades i hög grad av Musa Sadr.

Annons
Annons

På 1970-talet, långt innan Libanons då marginaliserade shiamuslimer hade någon starkare part att luta sig mot, försökte Musa Sadr gjuta mod i dem med andra metoder. Han ville vända ett defaitistiskt, shiitiskt narrativ om islams första successionsstrider – när profetens dotterson Hussein led martyrdöden i Karbala under den umayyadiske kalifen Yazid – till en berättelse om rätten att göra uppror mot förtryck. Han uppmanade sina anhängare att stå upp mot orättvisor, inte att söka martyrdöden.

I sin svarta turban, ett tecken på att han var ättling till profeten, försökte Sadr propagera för tolerans mellan religioner. I massmöten för Libanons shiamuslimer förkunnade han att orden var deras främsta vapen. När han besökte kristna i södra Libanon kunde han be i deras kyrkor under Jesusbilder – precis som jag många år senare sett kvietistiska shiapräster från Irak be framför korset i Sigtunastiftelsens kapell; när de inte hade någon moské att tillgå dög kyrkorummet lika bra för middagsbönen.

En annan historia som Kim Ghattas återger, om hur Musa Sadr valde att statuera exempel för att bekämpa intolerans, har också jag hört libanesiska shiamuslimer berätta. När shiamuslimer i hamnstaden Tyr vägrade äta på andra matställen än på dem som ägdes av muslimer, i föreställningen att annan mat skulle vara oren, valde Musa Sadr att sätta sig hos en kristen kaféägare för att avnjuta dennes glass, fullt synlig för alla. 

Musa Sadr tillhörde en inflytelserik shiasläkt med förgreningar i både Irak och Iran (den irakiske hetsporren Muqtada Sadr är en avlägsen släkting, som inte tillnärmelsevis har samma rang i shiiternas prästerliga hierarki). Som motståndare till khomeinismen var den libanesiske shialedaren inte grundmurad motståndare till shahen av Iran, vars ställning 1978 hotades av tilltagande massdemonstrationer, vilka många olika krafter stod bakom vid den tiden.

Annons
Annons

Musa Sadr hoppades att ett fredligt uppror i Iran skulle leda fram till idéernas revolution.

Musa Sadr hoppades att ett fredligt uppror i Iran skulle leda fram till idéernas revolution. Men hans strävan kvästes i Libyen, ett drygt halvår före shahens landsflykt den 17 januari 1979. Ett par veckor därefter kunde Khomeini återvända till Iran efter 14 år i exil och med sin islamiska revolution vända upp och ned på hela Mellanöstern – inklusive skrämma slag på det saudiska kungahuset. 

I Tripoli sommaren 1978 skulle Musa Sadr ha mött en av Khomeinis närmaste innan han skulle ha fortsatt till Västberlin för hemliga överläggningar med en utsänd från shahen. Men spåren efter Sadr slutar med att han klev in i en bil som skulle ha fört honom till ett möte med Libyens diktator Gaddafi. Hade Musa Sadr kunnat bromsa Khomeinis svarta våg om han hade kunnat fortsätta sin resa till Västberlin? Frågan är omöjlig att besvara. Men hans mystiska försvinnande leder till en av dessa kontrafaktiska spekulationer vilka Mellanösternpolitikens politiska labyrinter är sprängfyllda med. 

Ghattas fördjupar också bilden av den saudiske journalisten Jamal Khashoggi som mördades på det saudiska konsulatet i Istanbul i oktober 2018. Khashoggi, en vän till författaren, rapporterade som ung journalist från mujahedins krig mot Sovjetmakten i Afghanistan. Hans rapporter kretsade kring arabiska frivilliga, de ”afghanska araberna”, däribland den saudiske rikemanssonen Usama bin Ladin, vilken vid denna tid hyllades som en krigshjälte i hemlandet. Trots att Khashoggi umgicks med de saudiska jihadisterna i Pakistan blev han aldrig en av dem. Kim Ghattas skriver: ”Jamal trodde inte att det skulle komma något gott av att främja de mer sekteristiska, puritanska grupperna bland afghanerna, och det gjorde han också klart för prins Salman”, underförstått dagens saudiske kung, som vid denna tid var guvernör i Riyadh och ansvarig för att samla in donationer till mujahedin i Afghanistan. 

Annons
Annons

Enligt Kim Ghattas begicks det första sekteristiska våldsdådet i shia–sunni-konflikten i Pakistan 1987, när diktatorn Zia ul-Haq lät en sunnitisk mobb gå lös i massakrer mot shiitiska byar nära Afghanistan. Till Zias brutala diktatur hade det flödat saudiska pengar och stridande till de ”afghanska araberna”. I Peshawar i Pakistan hade de sina skolor och träningsläger. Rekryterna drillades inte bara i kampen mot det ogudaktiga Sovjetunionen utan också mot shiamuslimer. Predikanter i Peshawar ropade ”döda i Guds namn”, riktat mot shiamuslimer. Från denna utgångspunkt kan man, som Kim Ghattas, se den sentida terrorgruppen IS som en rebellisk avkomma till den saudiska exporten av en extrem ideologi.

Samtidigt är det frestade att dra paralleller från Iraks sekuläre diktator Saddam Hussein till dagens maktlystne saudiske kronprins Muhammed bin Salman (MBS). Iran–Irak-kriget på 1980-talet var ett anfallskrig startat av Saddam. Efter åtta års krig hade det inte ändrat en tum av gränsdragningen. MBS krig mot de Iranstödda Huthirebellerna i Jemen, inlett i mar 2015, går inte att vinna militärt. Ännu inte fyllda 30, som ny försvarsminister, drog Mohammed bin Salman in kungariket i detta förödande krig. Hans åldrande far Salman hade just tagit över som regent i den absoluta monarkin.

För Mohammed bin Salman stod en äldre och mer erfaren kusin i vägen för posten som kronprins. MBS räknade med att ett ”blixtkrig” mot Irans allierade i Jemen skulle underlätta hans maktambitioner. Något blixtkrig blev det allra minst, men den äldre kusinen Mohammed bin Nayef röjdes ur vägen vid en palatskupp 2017 och anklagas numera, tillsammans med en farbror, prins Ahmed, för ”kupplaner”. Samtidigt har krigsäventyret förvandlat Jemen till världens värsta humanitära katastrof, kostat ohyggligt både i form av människoliv och förspillt kapital, samt vidgat kungarikets klyfta till Iran. 

Många krafter försöker bygga broar, inte minst grannländer som Kuwait och Oman. Jamal Khashoggi, en saudier som önskade en konstitutionell monarki, försökte också bidra till brobyggande genom möten med iranska företrädare en tid innan han mördades. 

Men i det infekterade politiska klimat som råder i regionen nu, går det att nå avspänning och ge plats för fritänkande? Kim Ghattas medger att hon pendlat mellan hopp och förtvivlan, men väljer till slut att stanna vid hoppet. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons