Annons
Axel Lindén, ”Familjen Fri” och Åsa Axelsson.
Axel Lindén, ”Familjen Fri” och Åsa Axelsson. Foto: Caroline Andersson, Henrik Hansson/TT och Simon Rehnström

Fria – från lönearbetets ”hedonistiska mardröm”

Fire-rörelsen, Financially Independent Retire Early, vinner mark inte bara i USA. Här är historierna om svenskarna som tar fasta på att tid är pengar och lämnar ”ekorrhjulet”. Vad är det egentligen som räknas i livet?

Publicerad

Åsa Axelsson, språkläraren som blev hemmafru

När jag hittar dem avslutar Åsa Axelsson och maken Jan just en snabb, sen lunch på Centralstationen i Stockholm. Det hade inte varit något att fästa sig vid, om det inte vore för att köpelunch hör till den typ av excesser som är absolut bannlysta i Åsa Axelssons rapportbok ”Jag lämnar ekorrhjulet – ett liv utan lönearbete”.

Det är den som är anledningen till att de sitter här. Med den snurr som boken fick när den gavs ut under oxveckorna 2019 har det bara varit att anpassa sig. Tillsammans med kulturgeografen Charlotta Hedberg, som studerar svenska nedväxlare, har paret medverkat i TV4:s ”Malou efter tio”. Jag ska åka tåg med dem en bit på väg mot hemstaden Umeå.

Det är inte solstolen eller golfbanan som drar för dem som hoppar av lönearbetssnurran.
Det är inte solstolen eller golfbanan som drar för dem som hoppar av lönearbetssnurran. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

I ”Jag lämnar ekorrhjulet” skildrar författaren ett år då hon sparar 330 000 kronor genom att få tid att göra andra saker än att lönearbeta. Upprinnelsen är att hon blir sjukskriven för utmattning. När sjukskrivningen närmar sig sitt slut vill hon inte tillbaka till lärarjobbet på gymnasieskolan. Finns det något annat sätt? Går det att spara sig fri?

Åsa Axelsson öppnar kylskåpet. Får de fyra barnen två glas mjölk om dagen, i stället för fritt flöde, sparar familjen 6 578 kronor på ett år. Uträkningen fortsätter. Tusenlapparna blir till tid. ”Resten av dagen är jag i något slags chocktillstånd. Sex tusenlappar! Det är nästan två veckors slit som lärare. Om jag på bara en enda liten förändring kan tjäna in så mycket tid, hur mycket ska det inte kunna bli i slutändan om jag fortsätter så här? Jag kan redan känna hur ekorrhjulet har tappat fart.”

Hon stoppar inte strumpor, där väljer hon att investera i hundra par identiska sockor till hela familjen för att undvika merarbete i tvätten.

Åsa Axelsson bestämmer sig för att stanna hemma. Hon börjar baka bröd, odla morötter, lappa och laga. Hon stoppar inte strumpor, där väljer hon att investera i hundra par identiska sockor till hela familjen för att undvika merarbete i tvätten. Hon tar hem yngsta dottern från fritids som kostar pengar, skär ner på frisörbesök och födelsedagspresenter.

Antalet mål på restaurang inskränks till ett. Det är ett stopp på en hamburgerkedja på väg till Åsas far, under årets enda gemensamma semesterresa.

”Jag var så slut att alla möten de försökte ha med mig grät jag mig igenom”, säger Åsa Axelsson.
”Jag var så slut att alla möten de försökte ha med mig grät jag mig igenom”, säger Åsa Axelsson. Foto: Simon Rehnström

Jag öppnar Åsa Axelssons bok med en hel del invändningar under formulering. Är lösningen på stressen i arbetslivet alltså att bli hemmafru? Är det verkligen en lösning? Är inte det bara att ge efter för problemet – som är den orättvisa fördelningen av avlönat och oavlönat arbete kvinnor och män emellan? Kvinnor ägnar sig ju, enligt SCB, åt fem veckor mer obetalt hemarbete än män varje år.

Allt eftersom jag läser växer en annan känsla. Det här handlar inte bara om jämställdhet, det är mer än så.

Från sidorna strålar en nästan desperat önskan att äga sin egen tid. Att återta någon form av kontroll. Vem kan inte känna igen sig i det behovet?

”Skär man ner på något av klimathänsyn inser man plötsligt att man kan leva på mindre pengar”, säger Sofia Asthamn som driver hemsidan Bättre Värld.
”Skär man ner på något av klimathänsyn inser man plötsligt att man kan leva på mindre pengar”, säger Sofia Asthamn som driver hemsidan Bättre Värld. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Att växla ner i den meningen att man frivilligt lämnar en högre inkomstgrupp för en betydligt lägre är ovanligt, enligt Charlotta Hedbergs och kollegornas preliminära data. Ändå är det nedskalade livet något det talas mycket om. Det kommer böcker och bloggas initierat och engagerat om hur man lever bättre på mindre.

Att växla ner förutsätter att man har något att växla ner från. Var den gränsen går är öppet för diskussion. ”Om vi levde som på 30-talet skulle pappa och jag bara behöva lönearbeta sammanlagt fyra timmar om dagen”, utbrister Åsa Axelsson i en i boken återgiven konversation med barnen. Jo, säkert. Men på 1930-talet levde också de flesta svenskar utan rinnande vatten, el, toalett och tvättmaskin i hemmet. Jag sitter hellre några veckor extra vid datorn än ägnar aldrig så mycket ledig tid åt att dunka tvätt med ett klappträ eller tömma dass.

Samtidigt har hon en poäng. Det Åsa Axelsson kallar den vansinniga konsumtionen i medelklassen, hon exemplifierar semesterresor för 60 000 kronor, sliter både på miljö och plånbok. Är det verkligen värt att jobba ett par månader för att få råd att slippa ifrån allt en gång om året? Är det inte vettigare att bara ha det lite softare till vardags?

Åsa Axelsson beskriver jobbet som lärare som ”en djup håla, typ en brunn, med sliriga väggar.”
Åsa Axelsson beskriver jobbet som lärare som ”en djup håla, typ en brunn, med sliriga väggar.” Foto: Lars Pehrson

Under 1900-talet kortades arbetstiden successivt. 1973 var 40-timmarsveckan fullt genomförd. Men sedan den femte semesterveckan infördes 1978 har det i princip stått still. Nu diskuteras det i stället hur mycket pensionsåldern ska höjas. Från politiskt håll talas det i vissa sammanhang om sextimmarsvecka, men det försvinner i det högre bullret om att vi måste jobba mer, och längre. Den förre moderata statsministern Fredrik Reinfeldt levererade under våren rapporten ”Att arbeta till 75 – en bra början”.

I internationell jämförelse är det anmärkningsvärt hur många kvinnor i Sverige som har ett lönearbete. Hemmafrun är ett undantag. 1970 var 30 procent av de gifta och sammanboende kvinnorna hemma för att ta hand om barn och hushåll. 25 år senare, med slopad sambeskattning av inkomst och garanterad barnomsorg, var det 3 procent. Ungefär där befinner vi oss även i dag.

Jag var så slut att alla möten de försökte ha med mig grät jag mig igenom. Jag halvlåg på bordet och bara grät.

– På familjenivå har vi gått från 40 timmar lönearbete och 40 timmar hemarbete till 80 timmar lönearbete. Men det återstår fortfarande 40 timmar hemarbete. Det går inte ihop, det blir för lite tid för vila och återhämtning, säger Jan Axelsson.

Hur mycket hade varit lagom för er att arbeta, från början?

– Vi har pratat om det. Åtta timmars lönearbete om dagen för vår familj, så länge vi har barn hemma, säger Åsa Axelsson.

Föräldrar till barn på upp till åtta år har rätt att arbeta deltid ner till 75 procent. Det gör kvinnor mycket oftare än män. Enligt en rapport från Chalmers går det 14 deltidsarbetande mammor på en deltidsarbetande pappa. Familjen Axelssons yngsta barn har hunnit fylla nio. Men sedan årsskiftet arbetar Jan Axelsson 80 procent. Lediga timmar hjälper han Åsa med administration kring boken och föreläsningar. Dessutom är han nöjd med att kunna kasta in en maskin tvätt eller dammsuga mellan varven.

För Åsa Axelsson var det inte ett val att sluta jobba. Hon säger det när jag tar upp att det för min egen del skulle vara ett feministiskt nederlag att dra ner på arbetstid medan min partner kör vidare på heltid.

– Du är antagligen inte utbränd, eller deprimerad. Jag har inte fattat något beslut att sluta jobba, jag blev sjukskriven. Jag var så slut att alla möten de försökte ha med mig grät jag mig igenom. Jag halvlåg på bordet och bara grät. Chefen och läkaren och psykologen satt och viskade ”det här går inte”, ”vi får förlänga”. Det gick inte att prata med mig.

Jobbet som lärare ritar Åsa Axelsson en bild av, för att jag verkligen ska förstå. I mitten hänger hon själv.

– Här är en djup håla, typ en brunn, med sliriga väggar, så man kan knappt hålla sig kvar. Jag måste försöka ta mig upp. Men titta, här har vi rektorn med sina höga klackar och bredvid henne Skolverksgubben som stampar på mig. I benen hänger eleverna och drar åt andra hållet, och vid deras fötter står en förälder och drar. ”Min son kände sig faktiskt kränkt!”, säger hon, för att jag tog mobilen på en lektion. ”Du stressar oss med läxor och prov!”, säger eleverna. ”Håll dig till kursplanen, det är nationella prov nu i maj, det blir 768 delprov att rätta”, säger Skolverksgubben. Där kämpar jag och håller nästan på att gå av i mitten.

Jag hade bitit ihop käken så hårt att jag hade fått artroser. Min haka hamnade snett.

Ovanpå detta gick Åsa Axelssons mor bort i cancer, 72 år gammal. Hon hade också arbetat som lärare.

– Mamma var död. Den viktigaste personen efter min egen familj. Och hon hade dött för tidigt! Jag hade hjälpt henne att gå mot döden under ett och ett halvt år. Jag var helt slut.

– På grund av det här hade jag bitit ihop käken så hårt att jag hade fått artroser. Min haka hamnade snett. I två år hade jag speciella, grova tandställningar på båda käkarna.

Den operation som skulle rätta till problemet gjorde allt mycket värre. Lingualnerven, som går till tungan, kapades. Förberedelserna var förgäves, smärtan brännande och tungan bara slirade.

– Jag kunde knappt svälja och få i mig mat. När någon då sitter och pratar om att vi bör inte ge upp vårt lönearbete för feministiska idéer, det känns för mig som blabla. Frågan är: Orkar jag ens ta mig igenom dagen? Kan jag få i mig mat? Kan jag prata med mina barn och inte bara gråta? Att jag kunde fokusera på väldigt enkla och handfasta saker, som att cykla till en mataffär och få hem maten, hjälpte mig igenom den här svåra perioden.

Från början var han litteraturvetare. Men Axel Lindén sköter i dag skog, som är ämnet för hans nästa bok, och hyresfastigheter på sin gård.
Från början var han litteraturvetare. Men Axel Lindén sköter i dag skog, som är ämnet för hans nästa bok, och hyresfastigheter på sin gård. Foto: Caroline Andersson

Axel Lindén, litteraturvetaren som blev fårbonde

Luften är hög och klar. Himlen oändlig över de vida fälten. Men här nere på jorden pågår livet, högst påtagligt. Varje andetag är mättat med gödselånga. Fåren bräker. Lammen stämmer in med bräckliga stämmor. De är inte många dagar gamla, om ens någon. De vingliga benen viker sig åt till synes alla håll när de lägger sig för att vila. I en hage bökar två fläckiga Linderödssuggor. Bredvid dem går hästarna.

Vi befinner oss på vägen till Klockrike, på familjen Lindéns gård i Östergötland. Jag har åkt hit eftersom en återkommande målbild för de som i bloggar och diskussionsgrupper säger sig vilja växla ner är den här typen av plats. Man vill bo på landet och ingå i ett kretslopp som är åtminstone i närheten av överblickbart. Man vill ut ur den kapitalistiska strukturen, där den egna tiden värderas i kronor, med marginal för att någon någonstans ska tjäna på det man gör. Man vill äga sin egen tid. Så gott det nu går.

Fire-rörelsen består av människor som vill skaffa sig ett tillräckligt bra kapital för att sedan kunna arbeta mindre.
Fire-rörelsen består av människor som vill skaffa sig ett tillräckligt bra kapital för att sedan kunna arbeta mindre. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Axel Lindén lämnade en tjänst vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitetet för snart tio år sedan. Hustrun Helena arbetar som rådman vid tingsrätten i Linköping. Ansvaret för djuren delar Axel med sin ex-svåger Johan Andersson. Två dagar i veckan, 28 veckor om året, leder Johan Andersson hundkurser i Stockholm. Gården slukar långt mycket mer tid, men har svårt att hävda sig intäktsmässigt. Paret Lindén hyrde först gården, som är Axels föräldrahem, tillsammans med ett löst kollektiv av vänner.

Ambitionen var att stå utanför allt, som riktiga hippies. Delar av den här perioden skildrar Axel Lindén i ”Fårdagboken” som gavs ut 2017. Men så blev han tvungen att köpa ut sina syskon och fann sig själv på nytt i något slags ekorrhjul.

Ska jag vara ifrån mina väldigt små barn, då måste det finnas en väldigt bra anledning. Att läsa artiklar om Dostojevskij är inte det.

Fåren blev fler, de byggde ett godkänt slakteri och började sälja lammkött. På halvtid sköter Axel Lindén i dag skog, som är ämnet för nästa bok, och hyresfastigheter på gården. När Johan Andersson var ny på gården hände det att han ringde Axel för att berätta hur vackert det var när solen gick upp över hagarna.

– Ja?, frågade jag. ”Ja, det var bara det.” Då la jag på. Det där romantiserandet tänker jag inte lyssna på, berättar Axel Lindén medan han vattnar leran till grisarna.

I ”Fårdagboken” som gavs ut 2017 skildrar Axel Lindén livet på landet.
I ”Fårdagboken” som gavs ut 2017 skildrar Axel Lindén livet på landet. Foto: Malin Hoelstad

De vill kunna rulla sig som skydd mot solen, som har börjat ta.

– Vi har olika inställning, kan man säga, säger Johan Andersson.

Johan Andersson blev övertalad att flytta till Klockrike av sin ex-sambo, Lovisa Göransdotter. I dag driver hon sommarkafé i ett av husen på gården. Resten av året arbetar hon tre dagar i veckan på en pr-byrå i Linköping. Det är en betydligt lugnare och framför allt helare tillvaro än det liv hon levde innan hon lämnade Stockholm, berättar hon över ett glas egenpressad äppelmust. Arbetsdagarna som presschef på Rädda Barnen var på tio timmar, plus jour och konstant mejlkoll.

– Jag hade länge känt något slags groende gnag inombords: Är det här allt? Separationen gav de tankarna ytterligare en skjuts. Jag får bara träffa mina barn varannan vecka, och då ska jag ändå jobba 140 procent? Jag kan inte gå med på det!, kände jag.

Även för Axel Lindén var det barnen som var utlösande för flytten några år tidigare.

– Har man inte barn kan vad som helst vara viktigt. Men ska jag vara ifrån mina väldigt små barn, då måste det finnas en väldigt bra anledning. Att läsa artiklar om Dostojevskij är inte det. Det hade varit en sak om undervisningen bidragit till studenternas själsliga utveckling. Men så var det inte. Det var blivande advokater och diplomater som skulle ha på cv:t att de hade läst Vergilius.

Axel Lindéns skräckvision när han lämnade akademin var att han snart skulle försöka lyckas inom ett nytt område. Att han skulle exploatera det som egentligen bara borde vara. Lifestyleifieringen, vår tids mys-kommodifiering av livet, lurar ständigt runt knuten.

– Vi har till exempel börjat pressa egen must. Man behöver bara googla för att få reda på hur man gör det till en framgångsrik småskalig verksamhet, suckar Axel Lindén.

Att vi odlar potatis är egentligen idiotiskt, det är så billigt att det inte går att ta igen det på den tid vi själva måste lägga ner

På gården har de pratat mycket om vad som kan anses vara nödvändiga kostnader och vad som är värt att betala för. En sak som inte kostar pengar är ved, det har de i skogen. Ved kostar i gengäld tid och kraft. Lovisa Göransdotter berättar att hon föredrar det slitet framför en värmepump, som skulle göra allt mycket enklare men kräva mer lönearbete.

– Det känns skönare att gå och lägga sig på kvällen, sammanfattar hon och lämnar plötsligt bordet.

Slakteriet sköter de själva. Det är inte kul, men det är givande. Axel Lindén äter kött från de egna djuren, men inte annars. I ”Fårdagboken” beskriver han flytten och fåren i hagen som en väg ut ur samtidens ”hedonistiska mardröm”. Belöningen var inte främst kött eller ull, utan själva åtagandet. ”Man behöver inte fundera på om man har ett tillräckligt innehållsrikt liv, eftersom innehållet står tvåhundra meter bort i en hage och idisslar, fullständigt, jag menar verkligen fullkomligt och fulländat, omedvetet om sådana distinktioner.”

Ekonomiskt sett är en hel del självhushållning däremot meningslös, om inte direkt kontraproduktiv, konstaterar Axel Lindén.

– Man känner sig motarbetad av samhället. Det är så billigt att köpa mat. En sådan sak som att vi odlar potatis är egentligen idiotisk, det är så billigt att det inte går att ta igen det på den tid vi själva måste lägga ner.

De som är födda på 50-talet beräknas få drygt 66 procent av sin slutlön i pension vid 65 års ålder medan 80-talister kan räkna med 55 procent.
De som är födda på 50-talet beräknas få drygt 66 procent av sin slutlön i pension vid 65 års ålder medan 80-talister kan räkna med 55 procent. Foto: Tomas Oneborg

Fire – pension vid 40

Ett av Fredrik Reinfeldts argument för det längre arbetslivet är att många av oss som arbetar i dag inte kommer att få en pension värd namnet. Fler måste då arbeta längre, menar han. De som är födda på 50-talet beräknas få drygt 66 procent av sin slutlön i pension vid 65 års ålder medan 80-talister kan räkna med 55 procent. Det finns de som utifrån samma fakta resonerar precis tvärtom.

Om man nu ändå inte får vara med på festen efteråt, varför inte göra vägen dit lite drägligare?

I kölvattnet av 2008 års finanskris, som dränerade flera amerikanska pensionssystem helt, har Fire-rörelsen vunnit mark i USA. Fire står för Financially Independent Retire Early. Grundtanken är att var och en, genom att vara kapitalister i det lilla, kan slippa ut ur lönearbetet.

De som praktiserar fire lever på en viss del av avkastningen från sitt kapital, sin ”pengamaskin”. Det är ungefär som när den brittiska överklassen i romaner från förr pratar om hur mycket de har per år i ränta. Hur stor del av lönen man kan spara/investera avgör hur snabbt fire kan uppnås. Den som lyckas leva på så lite som 30 procent av sin lön sparar inte bara mer – vanan vid en låg utgiftsnivå gör även att det räcker med en lägre avkastning vid exit.

Rörelsen har en del utövare även i Sverige. Flera bloggar, men anonymt.

Oscar och Maribel Lindberg, på nätet kända som Familjen Fri och författare till handboken ”Ut ur ekorrhjulet”, är förhållandevis ensamma om att ha genomfört fire och att prata öppet om det. Innan paret hade fyllt 40 hoppade de av lönearbetssnurran. I dag bor de i en villa i Leksand med sina tre barn och lever på omkring 20 000 kronor i månaden, framför allt avkastning från det kapital de byggde upp på bara sju år. De hyr också ut en stuga som står på den tomt där de själva bor i en villa.

Oscar och Maribel Lindberg, på nätet kända som ”Familjen Fri”, hade hoppat av lönearbetssnurran innan de fyllt 40.
Oscar och Maribel Lindberg, på nätet kända som ”Familjen Fri”, hade hoppat av lönearbetssnurran innan de fyllt 40. Foto: Henrik Hansson/TT

Paret Lindberg är inte sysslolösa. Det händer till och med att de lönearbetar. De bloggar, föreläser och hoppar till och från in som lärare. Det är ungefär så ”retire” framställs på de svenska fire-bloggarna. Det är inte en solstol eller golfbanan som drar.

Åsa Axelsson beskriver sin vardag som hemmafru som ett sätt att leva där hon gör nytta. Hon uträttar sådant som är nödvändigt, som att laga mat till familjen och i viss mån även odla den själv – i kontrast till att utföra ett lönearbete, som inte alls känns lika omedelbart meningsfullt. Samma längtan genomsyrar fire-bloggarna. Nästan alla ger intryck av att vilja ha en mer handfast vardag, odla, skaffa höns, bli självförsörjande i någon mån. Framför allt vill man äga sin tid.

Att ställa sina egna behov och önskningar i relation till hur arbetsmarknaden värderar ens tid är klargörande. Det är också smittsamt.

Den här djupa existentiella längtan kokar ner till spartips av klassisk veckotidningstyp. Man måste inte köpa kaffe på stan! Det är billigt på Lidl! En gammal bil kostar mindre än en ny. Det menar ni inte? För mig, uppvuxen i Småland och med pricedropping som ett stående inslag vid familjesamlingarna, är de nyfrugala insikterna modersmjölk. Nästa nivå är de som gör eget tvättmedel genom att samla kastanjer (det ska tydligen vara en hit), men de är betydligt färre.

Inom fire-rörelsen räknar man på utgifter i tid, på samma sätt som Åsa Axelsson gjorde för att skala bort ett år av lönearbete. Att ställa sina egna behov och önskningar i relation till hur arbetsmarknaden värderar ens tid är klargörande. Det är också smittsamt, märker jag medan jag fördjupar mig i ämnet.

Medelmånadslönen i Sverige är 33 700 kronor. En timme arbetad tid ger medelinkomsttagaren cirka 160 kronor efter skatt. Vad får man för 160 kronor? Vad kan man avstå? Vad är ens tid egentligen värd? ”Vi får köpa nya”, säger min kille när det visar sig att vi har tappat bort skidglasögon och skipass någonstans i hemmet. Knappast.

Jag mejlar en kompis och frågar om vi får låna. Vips har jag sparat en halv arbetsdag. Entrecôte eller fläskkarré till middag? Prisskillnaden är en timme.

Peter och Sofia Asthamn.
Peter och Sofia Asthamn. Foto: Sofia Asthamn

Paret Asthamn, för en bättre värld i Vadstena

Sofia Asthamn har aldrig värderat pengar för deras egen skull. Hon har aldrig växlat upp eller snurrat i gång ekorrhjulet på full hastighet. Jag stöter på henne och maken Peter när jag lyssnar på podden ”Andra sätt”, där svenska nedväxlare delar med sig av sina historier. Nu sitter paret mitt emot mig i matsalen på Dahlströmska gården, det kulturhistoriska bed and breakfast de driver i Vadstena. Peter Asthamn ursäktar surdegskanelbullarna han har bakat och bjuder på.

– Jag ville testa att göra dem helt veganska. Men vet man hur det smakar med smör är det…

Orden smälter som snö i solen. Bullarna är fantastiska. Luftiga, sega och med en krasande yta. Sofia och Peter Asthamn driver tillsammans hemsidan Bättre värld med miljötips och tankar om konsumtion. Deras väg mot det som brukar kallas frivillig enkelhet, att leva på lite, har gått hand i hand med en vilja att göra rätt.

Det var inte så mycket pengar, men det var mycket mer mening. Jag höll på att bli någon jag inte ville vara.

– Vad vi gör för klimat och miljö har varit väldigt sammantvinnat med det som har varit en ren strävan efter större enkelhet. Skär man ner på något av klimathänsyn inser man plötsligt att man kan leva på mindre pengar, säger Sofia Asthamn.

– Inkomst är väldigt tydligt kopplat till klimatpåverkan, så där finns det vinster att göra i alla led, säger Peter Asthamn.

Peter arbetade tidigare heltid som statlig tjänsteman. Först på Försäkringskassan och sedan på Arbetsförmedlingen. På fritiden bakade han allt mer. Till slut sa han upp sig, tog jobb på halvtid som personlig assistent och startade ett hembageri.

– Det var inte så mycket pengar, men det var mycket mer mening. Jag höll på att bli någon jag inte ville vara av arbetet på myndighet. Myndighetsutövningen tärde.

1/3

Peter Asthamn arbetade på myndighet när en nära släkting gick bort i cancer. ”Det bidrog till tankarna om att nyttja livet så väl som möjligt”, säger han.

Foto: Petra Älvstrand/TT
2/3

Dahlströmska gården, det kulturhistoriska bed and breakfast som paret driver i Vadstena.

Foto: Sofia Asthamn
3/3

Peter Asthamn i köket.

Foto: Sofia Asthamn

Sofia Asthamn är utbildad bibliotekarie. Hon har aldrig arbetat heltid.

– Jag har aldrig värderat pengar så högt. Det har nog med min frikyrkliga uppväxt att göra. Tanken ”vad tjänar jag på det här?” är inte så högt upp i medvetandet. Jag växte upp med människor som verkligen kunde förundras över det lilla. Mycket förnöjsamhet. En utflykt, det var nog. Jag inser mer och mer att jag inte tänker som folk gör mest.

– Men du är rätt förnöjsam med det också, säger Peter.

Även Peter växte upp i en troende familj som var aktiva i Svenska kyrkan. Paret är frivilligt barnlösa. Insikten att det finns något annat i de korta liv vi har – i form av de egna barnen – är något många beskriver som avgörande för beslutet att gå ner i tid eller drömmen om extremt tidig pension. För Peter Asthamn var det något annat som ställde tillvaron på sin spets.

– En svåger till mig blev sjuk och avled senare i cancer. Det var när jag jobbade på Arbetsförmedlingen. Det bidrog till tankarna om att nyttja livet så väl som möjligt.

 2013 disputerade sociologen Roland Paulsen med en avhandling om ”tomt arbete”, arbetstid utan meningsfullt innehåll.
2013 disputerade sociologen Roland Paulsen med en avhandling om ”tomt arbete”, arbetstid utan meningsfullt innehåll. Foto: Simon Rehnström

Varför arbetar vi – egentligen?

– Det är lite magstarkt att man ska behöva ta den politiska kampen och ändra systemet när man mår så dåligt, säger Jan Axelsson på tåget mot Umeå.

Han syftar på Aftonbladets Åsa Linderborg som i en krönika kallar Åsa Axelsson för ”oförskämd” när hon lånar på bibliotek. ”Det är skattebetalarna som bygger bibliotek, det vill säga, det betalande kollektiv som Axelsson lämnat och närmast hånar för sitt ekorrspring.” Att hon har skrivit en bok är inte nog för att själv få låna andra. Det är genom arbete vi blir medborgare, resonerar Åsa Linderborg. Högern och vänstern är båda måna om arbete för arbetets egen skull. ”Jobbskaparmaskin” är ett positivt laddat ord i debatten. Vi måste försvara våra jobb mot robotar och artificiell intelligens. Vi ska vara glada att vi har ett jobb.

Men varför, egentligen?

Ska jag sitta här, med brusreducerande lurar på huvudet bakom en fodrad vägg, åtta timmar per dag? Är ett liv verkligen långt nog för det?

Definitionen av arbete borde i grund och botten vara att sådant som måste göras blir gjort. Men så ser det inte ut. Arbete är i dag lika mycket en modell för fördelning av välstånd, menar sociologen Roland Paulsen. 2013 disputerade han med en avhandling om ”tomt arbete”, som han definierar som arbetstid utan meningsfullt innehåll.

Hur meningslöst, för att inte säga skadligt, det är att bygga upp ett samhälle kring arbete för arbetets egen skull är ämnet för den amerikanska antropologen och anarkisten David Graebers bok ”Bullshit Jobs” (2018). David Graeber beskriver hur chefskadern växer medan de som verkligen uträttar något, inom vård, skola på fabriksgolv eller inom budverksamhet, blir färre och får slita hårdare. ”I vårt samhälle tycks det finnas en regel som säger att ju mer uppenbart det är att ett jobb gagnar andra människor, desto mindre sannolikt är det att få ordentligt betalt för det”, skriver Graeber.

Roland Paulsen på Bokmässan 2015. Seminariet hette ”Arbeta bör man annars dör man”.
Roland Paulsen på Bokmässan 2015. Seminariet hette ”Arbeta bör man annars dör man”. Foto: Fredrik Sandberg/TT

2014 intervjuade Roland Paulsen den före detta arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin för tidskriften Arena. Littorin, som under sina år i Moderaternas ledning återuppfann arbetslinjen och drev igenom den kritiserade arbetsmarknadsåtgärden Fas 3, har vid tillfället varit sin egen chef i några år. Att ha läppjat ”the sweet liqueur of being independent” (”oberoendets söta likör”) har gjort honom princip oanställningsbar, säger ex-ministern till Paulsen.

Åren som minister och ensamstående förälder på halvtid beskriver han som ett ”skitliv”. Med ett fjärde barn på väg ser Sven Otto Littorin fram emot att göra så få knop som möjligt.

Det är svårt att inte känna med honom. Själv tyckte jag inte att det var ett skitliv att ha ett fast jobb. Men nog innebar det många chanser till onödig stress och en kvävande känsla av att vara ägd. Ska jag sitta här, med brusreducerande lurar på huvudet bakom en fodrad vägg, åtta timmar per dag? Är ett liv verkligen långt nog för det? Är mitt?

När jag har jobbat som lärare har jag inte orkat gå på en konstutställning, inte ens läst en dagstidning.

Fyra av tio upplever enligt SCB att annat tar för mycket tid från huvudsysslan på jobbet.

Att arbeta hemifrån, i eget företag, minimerar risken för möten. Det gör också att fritiden kan spilla över på arbetet – i stället för det omvända. Jag kan plocka svamp en stund om jag behöver tänka. Eller klippa gräset som friskvård. Min tillvaro är inte fullt så nektarlik som Littorin beskrev sin, men tillfredsställande nog. Ingen tvingar mig till något. Gör jag något skittrist är det för att det ger så bra betalt att jag kan vara ledig några dagar extra, inte för att en kollega är för lat för att utföra uppgiften. Nyttan är omedelbar.

”Nu när jag inte lönearbetar hinner jag engagera mig ideellt”, säger Åsa Axelsson.
”Nu när jag inte lönearbetar hinner jag engagera mig ideellt”, säger Åsa Axelsson. Foto: Simon Rehnström

Ett problem för Åsa Axelsson var att hon som lärare upplevde sig behöva vara ”kurator, mamma, vaktmästare och administratör”. Det blir mycket moderlighet ovanpå den egna familjen. I dag är hon tjänstledig. Det innebär att hon har gett upp sin sjukpenninggrundande inkomst och får se sin blivande pension minska. Det kompenserar hon för genom ett privat sparande. Hon är inte med på att hon som hemmafru skulle vara fast i hemmet.

– Man har ju alltid fått höra att man måste ha ett lönearbete för att komma ut i samhället. Men då undrar jag: Vad är samhället? Är det korridorer och klassrum på skolan? Det har varit mitt samhälle. Mitt arbetslag, mina elever, jag har inte haft mer ork. När jag har jobbat som lärare har jag inte orkat vara med i en enda studiecirkel, inte gått på en konstutställning, inte ens läst en dagstidning. Det har bara varit jobba och så hem och ta hand om barnen och sova. Nu hinner jag engagera mig ideellt.

Hade du frågat mig för tre år sedan hade jag sagt, ja. Självklart ska de gå raka vägen från skolan och till en utbildning och skaffa sig ett bra jobb.

Familjen Axelsson har fyra barn. Det har de gemensamt med inte mer än 3 procent av de svenska familjerna.

– Ett år blev vi klassföräldrar i fyra klasser. Det blev lite mastigt i slutet av terminen, säger Jan Axelsson.

Åsa och Jan Axelsson har växlat ner, men båda har långa utbildningar och många år på arbetsmarknaden i ryggen. Jag undrar hur de ser på barnens framtid. Är det okej om de väljer hemarbete, eller måste de först utbilda sig?

Åsa Axelsson svarar.

– Hade du frågat mig för tre år sedan hade jag sagt, ja självklart. Självklart ska de gå raka vägen från skolan och till en utbildning och skaffa sig ett bra jobb, det är det viktigaste av allt. Men nu, sedan jag gick in i väggen, har jag börjat känna det som att hela världen har rasat. Jag har tappat fotfästet. Jag vet inte.

Det är inte solstolen eller golfbanan som drar för dem som hoppar av lönearbetssnurran.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 16

”Jag var så slut att alla möten de försökte ha med mig grät jag mig igenom”, säger Åsa Axelsson.

Foto: Simon Rehnström Bild 2 av 16

”Skär man ner på något av klimathänsyn inser man plötsligt att man kan leva på mindre pengar”, säger Sofia Asthamn som driver hemsidan Bättre Värld.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 3 av 16

Åsa Axelsson beskriver jobbet som lärare som ”en djup håla, typ en brunn, med sliriga väggar.”

Foto: Lars Pehrson Bild 4 av 16

Från början var han litteraturvetare. Men Axel Lindén sköter i dag skog, som är ämnet för hans nästa bok, och hyresfastigheter på sin gård.

Foto: Caroline Andersson Bild 5 av 16

Fire-rörelsen består av människor som vill skaffa sig ett tillräckligt bra kapital för att sedan kunna arbeta mindre.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 6 av 16

I ”Fårdagboken” som gavs ut 2017 skildrar Axel Lindén livet på landet.

Foto: Malin Hoelstad Bild 7 av 16

De som är födda på 50-talet beräknas få drygt 66 procent av sin slutlön i pension vid 65 års ålder medan 80-talister kan räkna med 55 procent.

Foto: Tomas Oneborg Bild 8 av 16

Oscar och Maribel Lindberg, på nätet kända som ”Familjen Fri”, hade hoppat av lönearbetssnurran innan de fyllt 40.

Foto: Henrik Hansson/TT Bild 9 av 16

Peter och Sofia Asthamn.

Foto: Sofia Asthamn Bild 10 av 16

Peter Asthamn arbetade på myndighet när en nära släkting gick bort i cancer. ”Det bidrog till tankarna om att nyttja livet så väl som möjligt”, säger han.

Foto: Petra Älvstrand/TT Bild 11 av 16

Dahlströmska gården, det kulturhistoriska bed and breakfast som paret driver i Vadstena.

Foto: Sofia Asthamn Bild 12 av 16

Peter Asthamn i köket.

Foto: Sofia Asthamn Bild 13 av 16

2013 disputerade sociologen Roland Paulsen med en avhandling om ”tomt arbete”, arbetstid utan meningsfullt innehåll.

Foto: Simon Rehnström Bild 14 av 16

Roland Paulsen på Bokmässan 2015. Seminariet hette ”Arbeta bör man annars dör man”.

Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 15 av 16

”Nu när jag inte lönearbetar hinner jag engagera mig ideellt”, säger Åsa Axelsson.

Foto: Simon Rehnström Bild 16 av 16