Från inspelningen av ”För att inte tala om alla dessa kvinnor”. Från vänster: Eva Dahlbeck, Harriet Andersson, Mona Malm, Ingmar Bergman och Barbro Hiort af Ornäs, 1964.
Från inspelningen av ”För att inte tala om alla dessa kvinnor”. Från vänster: Eva Dahlbeck, Harriet Andersson, Mona Malm, Ingmar Bergman och Barbro Hiort af Ornäs, 1964. Foto: (C) 1964 AB Svensk Filmindustri, Fotograf Harry Kampf

Är det kulturmannens fall vi bevittnar?

Hur kommer det sig att det manliga geniet har kunnat härja fritt på kulturinstitutionerna? SvD:s Erica Treijs söker svar i genikultens svenska historia, från Strindberg via Bergman till dagens Dramatenskådespelare.

Uppdaterad
Publicerad

En förenande ilska har sköljt över Kultursverige efter att 456 kvinnliga skådespelare under hashtaggen #tystnadtagning berättat om vilka vidrigheter de tvingas utstå – för att få utföra sitt arbete. Nu ställer de gemensamt krav på nolltolerans mot sexuellt utnyttjande och våld.

Redan här – efter några få meningar – känns alltsammans overkligt. Var det så många som 456 kvinnor? Och handlar deras krav om att inte bli tafsade på, kränkta och tvingas utstå övergrepp – på jobbet? Jo, så illa ställt är det och fler vittnesmål trillar in.

”Jag skulle spela in en kärleksscen med det ’manliga geniet’. Tanken var att jag skulle sitta på honom i sexakten. Under tiden vi repeterade frågade han viskande om han fick suga mjölk ur mina stinna bröst (han visste att jag ammade då) samtidigt som han tryckte sitt stånd mot mig.”

Mängden av och magnituden på dessa berättelser gör läsningen till något som snarast kan liknas vid en skräckupplevelse, men vetskapen om att trakasserier förekommer inom scenkonsten är knappast ny – förutom möjligen för Dramatenchefen Eirik Stubø som i SVT:s Morgonstudion uttryckte: ”Att man har tittat åt ett annat håll eller sopat under mattan, det har inte hänt.”

Tiina Rosenberg, genusvetare och professor i teatervetenskap.
Tiina Rosenberg, genusvetare och professor i teatervetenskap. Foto: Henrik Montgomery/TT

Tiina Rosenberg, genusvetare och professor i teatervetenskap, är inte förvånad, om än upprörd.

Annons

– Om det bara hade varit några få kvinnor som vittnat, hade deras utsagor kunnat sopas under mattan och kallats för undantag. Nu är det så många berättelser som framkommit att de inte går att avfärda. Det visar på ett strukturellt problem – en kultur inom teater, film och tv som tillåter män att uppträda kränkande.

Mobbning och hot har normaliserats, sexuella trakasserier har slätats över med en kollektiv lögn om att ”han är ju sådan, geniet”. Ensamma kvar med skammen blir kvinnorna. Särskilt de unga, med otrygga anställningar och gälla röster som ingen lyssnar till. För sådan är skulden, den fyller offer och förskjuts av förövare.

– Teatrar är skrämmande otrygga arbetsplatser där det är trångt om en plats i solen. Många är kallade men få får chansen. Då gäller det att inte trilskas och bli sedd som humorlös om man vill bli framgångsrik, förklarar Tiina Rosenberg.

Har teaterns despotiska stjärnor "bara" nyttjat sin position utan att förstå dess verkningar, eller har de handlat frivilligt och med full insikt i handlingens konsekvenser? Skitstövlarna har i vilket fall dragit nytta av att de sällan eller aldrig har behövt stå till svars. Om det vittnar kvinnornas berättelser om kränkningar som skett över lång tid – oavsett ledning och styre.

Annons

Också kulturmännens egna biografier beskriver en förlegad kvinnosyn. Tommy Berggrens bok är full av skrävel om erövringar, men förvånansvärt fri från självrannsakan och nu är Mikael Persbrandt näste man i biktbåset. Det vanligen dolda rummet bakom scenen blottas med allt vad det innebär.

Det är klart att alla har vetat spelets officiella och inofficiella regler – vem som har fått agera och på vilka villkor, och vem som tvingats tiga still. Och även maktmän är väl medvetna om att det inte är okej att tvinga någon att hålla i ens kön medan man pissar i handfatet, eller ta stryptag på en kvinnlig kollega och förklara för henne att allt hon gör är skit. Men det har fått fortgå för det ligger i mobbningskulturens dna att den reproduceras och eskalerar om ingen sätter stopp.

Därför är det nödvändigt att kulturminister Alice Bah Kuhnke nu spelar huvudrollen och uttryckligen säger att hon är chockad, äcklad och heligt förbannad och kräver förändring för att nog ska vara nog. Bara då kan teaterchefer agera, regissörer våga se sanningen och skådespelaregon blomma av egen kraft och inte genom att kränka andra. Bara med medvetna handlingar följer förändring.

Annons

Men det finns risker också med räfst- och rättarting. Tiina Rosenberg påpekar att det är viktigt att vi inte gottar oss i skandalerna som rullas upp i #metoo:s kölvatten.

– Tribunalkänslan är farlig, när människor vill ge igen för gammal ost. Visst, det kan hjälpa att sparka någon, men det löser inte alla problem. Sverige har bra lagar på området, med bland annat en tydlig antidiskrimineringslagstiftning, använd dem, säger hon och tillägger att mycket av det som framkommit också är att betrakta som arbetsmiljöproblem och också ska hanteras som sådana.

Anna Takanen, teater- och scenkonstchef på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, säger att vittnesmålen är djupt skakande men menar att det är bra att de kommer upp till ytan.

– Jag är själv skådespelare så det är klart att jag känner till att saker skett. Men kränkningar är alltid oacceptabla så därför har vi tagit fram jämställdhets- och handlingsplaner, uppförandekoder och en gemensam värdegrund, som vi hela tiden arbetar efter för att se till att komma tillrätta med de här problemen.

Annons

Men ändå sker det...?

– Vad vi har misslyckats med är att få människor att anmäla. Det är enda sättet att hantera problemet. Ingen kan agera på rykten. På landets fyra största stadsteatrar har det totalt skett två anmälningar som rör skådespelare sedan 2013. Jag uppmanar alla som har varit utsatta att anmäla, även om det är svårt. Det vi nu ser är ett strukturellt problem som rör hela samhället, men #metoo har fått varbölden att spricka, säger Anna Takanen.

Hon vill också lyfta fram vikten av att släppa fram kvinnor i den ända fram till 1990-talet i princip enkönade manliga regissörsbastionen.

– Det har jag jobbat hårt med och just nu är fyra av sex regissörer som jobbar i huset kvinnor, säger Anna Takanen.

Även om jämställdheten är på frammarsch, om man ska tro Anna Takanen, så finns fortsatt den uppburna och förlåtande manliga genikulten som växt organiskt sedan Ingmar Bergmans tid, och lägg till det en mängd klassiskt unkna kvinnoporträtt.

Debatten om huruvida August Strindberg var en kvinnohatare eller inte känns inte längre relevant – också han var en produkt av sin tid även om han förälskade sig i intellektuella, självständiga kvinnor. Men vi lever vidare med hans pjäser och texter. I uppsatsen "Kvinnans underlägsenhet under mannen..." skriver han:

Annons

”Kvinnan är endast ett komplement till mannen, och mannen dubblerar sig ofta genom en kvinna, fyller henne med sitt innehåll och kan ha god hjälpreda i detta sitt andra jag, som han uppfostrat åt sig, men man har sett att varje kvinnas försök till självständig existens utan mannen slutar illa.”

Anna Pettersson, regissör och skådespelare, omtolkar de gamla manliga geniernas verk. Här med Henrik Ibsen.
Anna Pettersson, regissör och skådespelare, omtolkar de gamla manliga geniernas verk. Här med Henrik Ibsen. Foto: Staffan Löwstedt

En som gång på gång gått i närkamp med nationalhelgonet är Anna Pettersson på Strindbergs Intima teater. Hon har bland annat omtolkat klassikern ”Fadren”. Och Pettersson räds inte att plocka ned texten i sina beståndsdelar, för att sedan sätta samman alltsammans till något nytt och nyskapande, med uppdaterade könskrig.

Vägen framåt är alltså inte att göra sig historielös, utan snarare, likt Anna Pettersson, att göra nyläsningar av gammalt material för att finna relevanta ingångar som genus, klass, makt, relationen till publiken och författarens blick.

Annons

Även Hallwyllska museet har sysslat med omtolkningar i nyöppnade ”Bergman på modet” – en kostymutställning med en omfattande katalog som bland annat närmar sig Ingmar Bergmans kvinnor – som Liv Ullmann beskrev som "en kvinna skuren i ett stycke".

Också bland scenkostymer och iscensättningar av hans dramer är det uppenbart att demonregissören hade ett komplicerat förhållande till kvinnor. Ofta jämförs August Strindbergs kvinnor med Ingmar Bergmans, men där Strindberg föraktar, beundrar Bergman.

Trots alla sina privata kvinnoaffärer skapade Ingmar Bergman ett slags urkvinna på scenen – enligt de utställningsansvariga Anna Bergman och Nils Harning – gestaltad främst av Eva Dalbeck i filmen ”En lektion i kärlek”. Hon blir det imposanta pansarskeppet kvinnligheten, i Mago-ritade klänningar, överlägsen mannen och som blottar hans tillkortakommanden och lockar fram den lilla pojken ur alla påklistrade borgerliga excesser.

– Det är ofta kvinnorna som är både starkare och som gör de mer intressanta karaktärerna i Bergmans filmer – och det är också de som strålar i sina kostymer. Han ville framhäva deras företräden och dölja deras skavanker. Synd bara att så lite finns bevarat när det kommer till scenkostym, säger Anna Bergman.

Fler vittnesmål om kränkningar kommer att skölja över oss, men knappast kommer tystnad att råda nästa gång inför en ofrivillig tagning.

Tiina Rosenberg, genusvetare och professor i teatervetenskap.

Foto: Henrik Montgomery/TTBild 1 av 2

Anna Pettersson, regissör och skådespelare, omtolkar de gamla manliga geniernas verk. Här med Henrik Ibsen.

Foto: Staffan LöwstedtBild 2 av 2