Annons

”Är det verkligen restriktiva drogpolitiken som dödar?”

Beslagtagen cannabis.
Beslagtagen cannabis. Foto: Christine Olsson/TT

Konsumtionsförbudet mot narkotika har gällt i 30 år medan den stora ökningen av antalet dödsfall kom från 2006 och framåt. Det måste finnas andra förklaringar än den rådande politiken till Sveriges höga narkotikadödlighet, skriver Peter Moilanen, Narkotikapolitiskt Center, och Pelle Olsson, vetenskapsjournalist och författare till en ny rapport.

Under strecket
Publicerad
Foto: Pierre Andersson, Olle JohanssonBild 1 av 1

DEBATT | NARKOTIKAPOLITIK

Den senaste tiden har det pågått en debatt i olika medier kring den narkotikarelaterade dödligheten. Sverige har jämförts med andra länder och den svenska narkotikapolitiken har framställts som missriktad och misslyckad. Men är det verkligen den restriktiva politiken som dödar?

I debatten florerar en rad olika siffror, jämförelser och påståenden om den svenska narkotikasituationen, varför vi befinner oss där vi är och vad som bör göras. Ska vi tillsammans arbeta för att få ner antalet narkotikarelaterade dödsfall och samtidigt förebygga att fler hamnar i missbruk, behöver vi ta reda på orsakerna bakom.

I rapporten ”Sveriges höga narkotikadödlighet. Vad beror den på och vad kan göras?” sammanfattar vi de senaste studierna kring narkotikarelaterad dödlighet i Sverige. Vi visar även på komplexiteten i att mäta dödlighet så att den blir jämförbar över tid och mellan länder, vilket är viktigt för att debatten ska föras på saklig grund. Inte minst i ett läge där kommersiella krafter vill styra narkotikapolitiken i en riktning som kan få helt andra följder än samhället önskar.

Annons
Annons

Den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige är hög, även om den planat ut de senaste åren. I debatten rubriceras den rådande politiken, inte minst konsumtionsförbudet, som en av orsakerna. Det ses som moraliserande och stigmatiserande. Konsumtionsförbudet har dock gällt i 30 år medan den stora ökningen av antalet dödsfall kom från 2006 och framåt. Dessutom hade dödsfallen minskat under ett antal år före 2006, vilket inte borde skett om konsumtionsförbudet per definition bidrog till en ökning av antalet döda. Det måste därmed finnas andra förklaringar.

Samtidigt som antalet dödsfall steg runt 2006 skedde en kraftig ökning av förskrivningen av metadon, buprenorfin och smärtstillande läkemedel, det vill säga de preparat som leder till flest dödsfall. Ett samband som borde utredas närmare. Till viss del tycks preparaten ha distribuerats via näthandel och smuggling, men främst genom den förskrivning som görs av sjukvården och det läckage som ibland blir en följd av denna.

Laro-program och smärtstillande läkemedel är definitivt viktiga beståndsdelar i en human, restriktiv narkotikapolitik, men ska vi få ner dödligheten behöver vi även vidta åtgärder som förhindrar läckage och smuggling.

Sverige har ett flertal olika sätt att mäta dödlighet. Svaret på hur många som dör ligger i ett spann mellan cirka 500 och 1 000 personer per år, beroende på mätmetod. Metoderna skiljer sig åt utifrån variabler som ålder, vilka narkotiska preparat som inkluderas samt om de avser underliggande eller även bidragande orsaker. Preparat har även adderats löpande, vilket gör det svårt att jämföra siffrorna med varandra och i viss mån även över tid. Inte minst ska jämförelser med andra länder göras med stor försiktighet. Vi använder både olika metoder för att mäta dödlighet och har skiftande resurser inom rättsmedicin och toxikologiska analyser.

Annons
Annons

För att kunna följa utvecklingen och utvärdera det som görs för att minska dödsfallen måste ett enhetligt sätt att mäta narkotikarelaterad dödlighet tas fram. Detta borde Sverige driva gentemot det europeiska centret, EMCDDA, som har i uppdrag att sammanställa utvecklingen för Europa. Det är viktigt att kunna göra jämförelser mellan länder och utvärdera politiska åtgärder – även om det är lika viktigt att beakta att narkotikasituationen i olika länder kan kräva skilda åtgärder.

Många hävdar att förbudet mot konsumtion och innehav leder till en stigmatisering. En Novus-undersökning presenterad av P3 Nyheter visar dock att 19 av 20 ungdomar skulle ringa 112 om de misstänker att de tagit en överdos. Det är viktigt att poängtera i den debatt som pågår att sjukvårdspersonal har tystnadsplikt och att polisens möjlighet att ingripa främst ska fungera som ett verktyg för tidig upptäckt. Däremot är det intressant att lagtekniskt utreda om detta, vid ringa narkotikabrott, kan ske med andra påföljder än böter och anteckning i belastningsregistret.

Det verkar inte vara någon väsentlig ökning av det totala antalet tunga narkomaner, men det antal som uppsöker öppenvårdsinsatser för sitt missbruk blir allt fler. Det tyder därmed inte på en ökad stigmatisering. Däremot har inriktningen på vården förändrats och insatser och rehabilitering blivit mindre omfattande än tidigare. Bra vård är viktigt för att minska dödligheten och möjlighet till hjälp ska inte vara avhängigt var i landet man bor. Här menar vi att det krävs studier av dagens behandlingsinsatser och hur vårdkedjan fungerar och är organiserad, men även en bättre skattning av antalet tunga narkomaner. Till detta bör också en utvidgad naloxonutdelning diskuteras, som en av flera åtgärder.

Annons
Annons
Foto: Pierre Andersson, Olle JohanssonBild 1 av 1

I debatten saknas ofta hänsyn till barn och andra anhöriga. Nästa år blir FN:s barnkonvention lag i Sverige och den är tydlig i att alla barn ska skyddas från narkotika. En studie från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, (Rapport 174) visar att nästan cirka 280 000 svenskar 17–84 år drabbats hårt av att vara anhöriga till narkotikamissbrukare. Då räknas ändå inte barn under 17 år.

Att få ner de akuta dödsfallen av narkotika är ytterst viktigt – men vi får inte glömma övriga skadeverkningar som drogerna för med sig i ohälsa, sociala problem och otrygghet. I rapporten visar vi att det krävs en rad åtgärder, som en fortsatt strikt reglering av såväl illegal narkotika som narkotiska läkemedel, förebyggande insatser så att så få som möjligt börjar använda narkotika och ett varierat utbud av hjälpinsatser för människor med missbruksproblem – från livräddning till långvarig behandling.

Att underlätta bruk av droger i russyfte framstår inte som en konstruktiv metod att minska de tragedier som följer i narkotikans fotspår.

Foto: Pierre Andersson, Olle Johansson

Peter Moilanen
chef för Narkotikapolitiskt Center
Pelle Olsson
vetenskapsjournalist och författare till rapporten ”Sveriges höga narkotikadödlighet. Vad beror den på och vad kan göras?”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons