Fanny Hensel tillsammans med brodern Felix Mendelssohn.
Fanny Hensel tillsammans med brodern Felix Mendelssohn. Foto: Ill: Emma-Sofia Olsson / Foto: TT

”Är du en riktig kompositör nu, Fanny?”

Fanny Hensel fick inte bli kompositör som sin lillebror Felix Mendelssohn. Trots det skrev hon runt 500 verk och anses idag vara 1800-talets viktigaste kvinnliga tonsättare. Ellinor Skagegård lyfter fram ett musikaliskt underbarn i ljuset.

Publicerad

Efter kantaterna och ouvertyren komponerar Fanny 1834 sin första och enda stråkkvartett. Den går i Ess-dur och hon har inspirerats av Beethovens ”Harpkvartett op. 74” i samma tonart. Hans verk har fått sitt namn från det harpliknande spelsättet pizzicato, där den utövande knäpper på strängarna med fingrarna, vilket också Fanny använder sig av i sitt scherzo. Men även om hon gärna erkänner vem som varit förebilden kan man också höra en frihet, en vilja att experimentera med form och uttryck.

När hon är klar känner hon sig aningen tom. Vad ska hon göra med sitt verk? Vem ska spela det? Med viss förhoppning skickar hon det vintern 1834 som en julklapp till Felix, kanske vill han få kvartetten framförd. Hennes bror är dock inte alltför imponerad. Han har själv skrivit två stråkkvartetter, vad som av kompositörer ofta anses vara den mest framstående verkformen och mycket manligt kodad. Han uppskattar hennes scherzo, det som mest liknar hans eget sätt att komponera, och också tredje satsens tema. Men han är kritisk till hur hon hanterar strukturen, tycker att hon svävar ut för mycket.

Fanny kan inte låta bli att ge igen. Påpekar att man kan ana manér i Felix arior och att hans stil ibland är väl enkel på ett sätt som inte är naturligt för honom, med resultatet att verket tappar i seriositet. Angående sin egen kvartett så tackar hon för kritiken men ger en insiktsfull förklaring till sina brister.

Snarare än ett sätt att komponera saknas det ett förhållningssätt till livet, och som ett resultat av detta tillkortakommande dör mina längre verk redan i början; jag saknar förmågan att uppehålla idéer och ge dem den nödvändiga beständigheten. Därför passar sånger mig bäst där det, om så krävs, räcker med enbart en nätt idé utan mycket potential för utveckling.

Annons
Robert Agius/Leopard förlag
Robert Agius/Leopard förlag Foto: Ellinor Skagegård, författare till boken "För dig ska musiken bara vara ett smycke".

Fanny nedvärderar sin talang för sånger, vars konstart knappast är »nätta idéer utan mycket potential för utveckling». Men framför allt jämför hon sig med Felix, och visar att hon är fullt medveten om och inte alls tillfreds med deras olika förutsättningar. Han kan ägna veckor, månader och år åt att fullända ett verk. Den möjligheten har inte Fanny.

Några långa stunder för ostört skapande blir det sällan.

Förutom en stund på morgonen håller dagens plikter henne upptagen. Sonen Sebastian har visserligen en betydligt friare uppfostran än syskonen Mendelssohn hade och leker intill sin mammas piano i musikrummet. Fanny skriver senare att han är mycket talangfull men att hans föräldrar inte tänker försöka göra något ”wunderkind” av honom. Men han är ändå bara fyra år och avbryter henne ofta. Någon annan som kan ta hand om honom finns inte. Fanny behöver också se efter sin mor Lea som börjat känna av ”attacker” med snabb puls och känsla av svaghet. Det är oklart om sjukdomen är verklig eller inbillad. Moderns tillstånd förvärras när hon blir upprörd, som nu, när hon återigen satt sig emot sina barns val av partner. Tidigare var det dottern Rebeckas förlovning med matematikern Dirichlet som fick Lea att gå i taket. Denna gång gäller det sonen Pauls tycke för Albertine Heine. Fanny och hennes syster måste hela tiden hålla ett vakande öga på modern och lugna henne när så krävs. Dessutom ska också visiter avläggas eller tas emot, i princip varje dag. Några långa stunder för ostört skapande blir det sällan.

Annons

Fanny arbetade därför med stråkkvartetten under två månader, vilket får ses som en lång tid jämfört med hennes vanliga arbetstakt. Hon skriver sedan inte några fler storskaliga verk på nästan tio år. ”Stråkkvartett i Ess-dur” publiceras först 1988. 180 år efter att den komponerades jämför cellisten Raphaël Merlin i Ebéne Quartet Fannys kvartett med de av Felix.

Den är kanske än svårare att förmedla på en scen, eftersom den fjärde satsen är så fysisk. Det pågår något av en kamp här mellan motsägelsefulla känslor. Det är väldigt nära det som Schumann kunde åstadkomma vid den här tiden.

***

Strax före fadern Abrahams död i november 1835 har Felix flyttat till Leipzig för att ta tjänsten som dirigent för Gewandhausorkestern. Detta till Fannys stora glädje eftersom han då befinner sig närmare Berlin. Dessutom väntar hon på den utlovade järnvägen mellan städerna.

Jag bjuder in dig tidigt på dagen och du kan vara här till lunch och äta din favoriträtt.

Hon får dock vänta ända till 1841 innan detta blir möjligt.

Annons

I de flesta andra större städer är den musikaliska aktiviteten uppbyggd kring hovet. I Leipzig, som är centrum för kommers och handel, har musik en egen disciplin vid universitetet och de stora kantorerna vid Thomas- och Nicolaiskolorna har lagt grunden för en stark tradition kring kyrkomusiken. Detta sammantaget gör att musiken snarare är till för borgerskapet än för aristokratin.

Gjorde jag verkligen bättre ifrån mig förr i tiden, eller var du bara lättare att tillfredsställa?

1743 grundade sexton köpmän konsertföreningen »Stora konserten», som bestod av musiker ur såväl adeln som den vanliga befolkningen. Drygt fyrtio år senare byggde man en konsertsal och bytte då namn till Gewandhaus, »klädeshuset», eftersom salen låg på andra våningen ovanpå ett tygförråd. Här uruppförs senare mängder av betydande verk ur den klassiska musikhistorien, som Beethovens Kejsarkonsert, tre Robert Schumann-symfonier, Brahms Violinkonsert och även några verk av orkesterns genom tiderna störste dirigent, Felix Mendelssohn. Fram till 1936 står han staty framför huset, då den förstörs av nazister i nattens mörker.

Annons

I början av 1836 har Fanny ännu inte hunnit besöka sin bror i hans nya hemstad. För varje nytt kliv han tar i sin karriär känns det som om han kommer längre bort från henne, från hennes musik. Hon skriver till honom:

Mitt vardagsrum är väldigt trevligt med sina underbara sniderier, instrument och skrivbord. Ändå känns det inte riktigt som hemma när du inte är bekant med det, för det är nödvändigt att du vet om allt i mitt liv och godkänner det. Därför är jag också väldigt ledsen, och inte av fåfänga, över att det var så länge sedan jag fick känna någon tacksamhet gentemot dig för att du tyckte om min musik. Gjorde jag verkligen bättre ifrån mig förr i tiden, eller var du bara lättare att tillfredsställa?

Felix svarar att hennes musik inte kan komma i samma flöde som tidigare, nu när hon har andra och viktigare saker att tänka på, och att det är bättre så. Men han skriver också att hon är orättvis och att han visst uppskattar hennes nyare verk. Faktiskt vet han ingen bättre än hennes engelska sång i g-moll eller slutet på hennes ”Liederkreis”.

Annons

När han strax därefter ber henne att kopiera pianoarrangemanget till oratoriet ”Paulus”, som hon har hos sig, tar hon tillfället i akt och reser för att överlämna det till honom personligen. Kanske hoppas hon på att de ska hitta tillbaka till varandra, att han då ska visa större intresse för henne och hennes musik. Hon besöker honom i våningen som han hyr i den stora huvudbyggnaden i Reichels Garten, med utsikt över Bachs arbetsplats Thomaskyrkan. Men det blir inte enbart ett kärt syskonmöte.

Om jag bara inte grälat så med dig, den sista kvällen och nästa dag!

Felix är oftast en lättsam och gladlynt person men kan när han utsätts för press också bli nervös och retlig. De dragen blir än värre månaderna efter faderns död och under det slitsamma arbetet med oratoriet. Kanske är det också så att han fortfarande känner av ungdomens tävlan och blir irriterad över att hans syster inte kan stanna i sin lilla sfär utan ska tränga sig in i hans.

Sista kvällen skär det sig ordentligt, efter att Felix avrått henne från att fortsätta skriva kyrkomusik eftersom han anser att hon inte har talang för det. När Fanny kommer tillbaka till Berlin ägnar hon en hel vecka åt att spela igenom alla sina sakrala verk. Många av dem, som körpartier och arior ur ”Choleramusik”, tycker hon är riktigt bra. Hon skriver bittert till Felix:

Annons

Jag har börjat misströsta, även om jag generellt tror att jag är skickligare nu än tidigare och skulle ha arbetat om några stycken, ifall ditt förbud inte hade avskräckt mig.

Det värsta Felix vet är att bråka med sin syster. Han svarar ångerfylld:

Om jag bara inte grälat så med dig, den sista kvällen och nästa dag! Det är konstigt, jag tänkte knappt på det medan vi var tillsammans, men så snart jag var ensam i vagnen kom det över mig och jag kunde ha slagit mig själv. Jag vet att du förlåter mig, men jag har ännu inte lyckats förlåta mig själv.

***

Noter för piano av Fanny Hensel.
Noter för piano av Fanny Hensel. Foto: Ill: Emma-Sofia Olsson / Foto: TT och free-scores.com

”Paulus är färdigt. I maj 1836 ska Felix uruppföra det mäktiga oratoriet under Das Niederrheinische Musikfest i Düsseldorf för vilken han varit direktör de senaste åren. Verket blir hans verkliga inträdesprov till den europeiska musikeliten och han klarar det galant. Han är nu en av de stora, behöver inte längre bevisa något. Oratoriet publiceras hösten 1836, får sin Englandspremiär 1837 och uppförs sedan över hela Europa och också i USA.

Annons

För första gången får Fanny höra Beethovens ännu relativt okända nionde symfoni.

Under arbetet med ”Paulus har Felix ofta vänt sig till sin syster och bett om såväl hennes åsikter som hennes hjälp med praktiska uppgifter. Deras brev innehåller långa analyser, och hon ifrågasätter in i det sista hans beslut att ta bort ett livligt körparti.

Felix ville inte veta av det och blev riktigt arg över att jag inte ville ge mig. Men i dag tycker jag fortfarande att jag hade rätt. Körsatsen var underbar och mycket passande där den var: Felix gjorde en onödig uppoffring, skriver Fanny i sin dagbok.

Under uruppförandet är hon på plats i den stora trähallen som rymmer ett tusental besökare och hon deltar i kören som en av altarna. Utan att ha kunnat öva med dem tidigare känner hon ändå verket väl. När en av solisterna tappar bort sig nynnar Fanny på hennes stämma så att hon åter finner sin plats.

För första gången får Fanny också höra Beethovens ännu relativt okända nionde symfoni, uppförd som den är tänkt att låta med hel orkester och inte bara i pianoarrangemang. I en stad utan en symfoniorkester går hon annars miste om den typen av upplevelser. Fanny är hänförd.

Annons

Den kolossala nionde symfonin, så väldig och ibland så skrämmande, framfördes som av en enda röst. De mest subtila nyanser och de mest dolda budskapen kom i dagen; strukturen urskildes och gjordes begriplig, och det hela blev sublimt vackert.

Ändå slits hon mellan njutningen av att få uppleva sådan musik, och av sin plikt som maka och mor. Kanske har hon fått någon kommentar om det faktum att hon reste »ensam», från Felix eller någon annan. När hon är på väg hem lovar hon sig själv att hon inte ska lämna sin familj igen.

Det är glädjande för mig att mina små stycken har fått en publik i London.

Det kan nog också ha gjort lite ont att se detta musikliv när hon själv gett upp tanken på större kompositioner och på att få dem spelade inför en publik. Dessutom är Berlins musikliv mer bedrövligt än någonsin. Samma verk sätts upp gång på gång och alltid lika illa. Fanny går hellre och lyssnar på musik som hon inte hört förut, för att slippa uppröras över hur man förstör den. Efter att ha bevittnat ett uppförande av Händels ”Israel i Egypten” är hon besviken.

Annons

Inte en enda av de vokala ingångarna var precis, och bara någon som redan kunde verket kunde ha den vagaste idé om vad som pågick.

Också hennes eget musikaliska nätverk har krympt. Felix ingår inte längre i hennes närmsta värld och Rebecka är upptagen med sin familj och har precis fått ett missfall. Sopranen Pauline von Decker, som betytt så mycket för Fanny, har gått igenom flera svåra graviditeter och tagit en paus från musiken. Fanny gör några tappra försök till söndagskonserter, men de blir inte fler än en handfull året efter Abrahams död. Hon känner sig mer isolerad än någonsin och har tappat lusten att komponera.

Familjevännen Klingemann, som står både Fanny och Felix nära, får ta emot hennes frustration, efter att han försökt uppmuntra henne med att hennes sånger är populära i London.

Det är glädjande för mig att mina små stycken har fått en publik i London, för här har jag ingen alls. En gång om året vill kanske någon kopiera något av mina verk, eller ber mig spela något särskilt – definitivt inte oftare; och nu när Rebecka har slutat sjunga ligger mina sånger obemärkta och slumrande. Om ingen någonsin tycker till om, eller visar det minsta intresse för ens produktioner, förlorar man inte bara all glädje i dem, men all förmåga att bedöma deras värde/…/ Men min egen kärlek till musiken och Hensels välvilja håller mig alert, och jag kan inte låta bli att se det som ett tecken på talang att jag inte ger upp, även om jag inte kan få någon att intressera sig för mina prestationer.

Annons

På senaste tiden har jag flera gånger, återigen, blivit tillfrågad att publicera något: ska jag göra det?

Detta är kanske det tillfälle då hon tydligast uttrycker sorg över sin konstnärliga ensamhet. Men samtidigt nämner hon själv det som gör henne än mer värd att studera, och som har bidragit till att hennes namn blivit allt mer känt de senaste decennierna – att hon inte gav upp trots avsaknad av yttre motivation. För Felix, och många av hans likar, utgjordes driften att komponera musik också av omgivningens förväntan, av krav från publicister och publik. Ingen, utom Wilhelm, bad Fanny att fortsätta komponera. Somliga hade till och med hellre sett att hon lät bli. Vad som måste ha varit en egen inre drivkraft sa åt henne att inte sluta.

I stället för kantater, orkesterstycken och stråkkvartetter arbetar nu Fanny, som Felix helst ser att hon gör, under dessa år med en serie pianostycken. Mindre i linje med hans önskemål verkar det också som att hon förbereder dem för publicering, för hon arrangerar tio av dem i nummer som ett tänkt album. När Felix frågar henne om hon skrivit något nytt svarar hon:

Annons

Ett halvt dussin pianostycken, enligt dina instruktioner/…/Om du har tid, spela dem någon gång eller låt någon av dina studenter spela dem, och låt mig veta vad du tycker. Jag känner ett sådant släktskap med dina studenter att jag alltid finner det bäst om du säger åt mig vad jag ska göra. På senaste tiden har jag flera gånger, återigen, blivit tillfrågad att publicera något: ska jag göra det?

De har cirkulerat länge kring ämnet. Nu har hon vågat ställa frågan. Felix tackar för pianostyckena och skriver att det är ovanligt att ny musik gläder honom så helt igenom. Dock behåller han, utan att specificera, sina »gamla reservationer» mot hennes önskan att ge ut dem. Maken Wilhelm däremot är positiv. Fanny refererar till fabeln om Buridans åsna som står inför två hötappar och inte kan bestämma sig för vilken den ska välja. Historien slutar med att åsnan svälter ihjäl.

I alla andra fall hade hon förstås följt sin mans önskningar, men när det kommer till musiken måste hon ha sin brors samtycke. Hon publicerar således inte några pianostycken.

Annons

De tio verken ges ut långt efter hennes död, men det hindrar inte Felix från att inspireras av dem. Den amerikanske musikforskaren R Larry Todd har upptäckt stora likheter mellan två av Fannys stycken: den dramatiska och raska ”Allegro con brio, f-moll nr. 4” och den melodiösa ”Andante, G-dur nr. 2”, och två av Felix ”Lieder ohne Worte”; i g-moll op. 53 nr. 3 och i G-dur op. 62 nr. 1.

Särskilt tydligt är släktskapet i de respektive sistnämnda som går i samma tonart och där inledningsmelodierna är snarlika. Todd skriver att huruvida detta är ett medvetet lån, eller om Felix haft melodin någonstans i bakhuvudet efter att ha spelat Fannys, och sedan tagit den för sin egen, är oklart. Men likheten är för stor för att vara ett sammanträffande och tillsammans utgör de båda styckena urtypen av den mendelssohnska stilen.

Det är bara för galet – och vackert, att våra idéer fortfarande är så nära varandra.

Deras tätt sammanflätade musikalitet visar sig vara än djupare rotad. I mars 1837 skriver Fanny klart ett ”Andante con espressione i B-dur”. Senare på våren får hon se en kopia av Felix nyligen publicerade ”Sex preludier och fugor för piano op. 35” som hon inte hört tidigare. Ett av dessa preludier, också i B-dur, påminner märkligt mycket om hennes egen komposition. Bror och syster har oberoende av varandra i princip samtidigt skrivit två nästan likadana stycken. Fanny är orolig över att hon ska anklagas för plagiat och gör själv några ändringar för att minska likheten. Men hon skickar originalpartituret till Felix för att han ska kunna se och jämföra. Han svarar:

Annons

Verkligen, det är samma stycke utan och innan, och likheterna fängslar mig. Är det inte besynnerligt hur musikaliska idéer ibland tycks sväva runt i luften, och landa här och där? I det här fallet är det inte bara överensstämmelsen i rörelse och form som förvånar mig, utan små detaljer som inte ligger i temat men ändå finns där, och replikerar sig själva med sådan medvetenhet hos oss båda. Till exempel, forte-passagen i c-moll som i ditt stycke spelas i oktaver och övergår till Dess-dur, och sedan upprepat piano mot slutet. Det är bara för galet – och vackert, att våra idéer fortfarande är så nära varandra.

***

I början av 1837 släpper musikförlaget Schlesinger ett samlingsalbum med namnet ”Original-Compositionen für Gesang und Piano”. Här finns faktiskt en sång av Fanny, ”Die Schiffende” från 1827, och också en duett av Felix. Det är första och enda gången under deras livstid som syskonens namn ska stå bredvid varandra i tryck. Vad som ledde fram till detta är oklart. Kanske lät sig Fanny övertalas av förlaget. Möjligtvis för att blidka sin syster skriver Felix ett översvallande brev om utgivningen av denna enda ofarliga sång.

Annons

Är du en riktig kompositör nu, och njuter du av det?

Vet du Fenchel, att din sång i A-dur från Schlesingers album är det stora samtalsämnet här? Eller att Neue Musikalische Zeitung (eller rättare sagt dess förläggare [Robert Schumann], som äter middag på samma hotell som jag) är galna i dig? Att alla säger att det är det bästa stycket i albumet – vilket inte är så mycket av en komplimang för vad annars är bra på det? Och att alla tycker väldigt mycket om det?/…/ Är du en riktig kompositör nu, och njuter du av det?

Efter att ha hört sången framföras i Leipzig under en av sina konserter skriver han:

Jag uttrycker tack å publikens vägnar, Leipzigs och andra platsers, för att du publicerade den mot min önskan.

Felix tycks lättad över att hon äntligen fått ett verk utgivet, och att de nu kan lämna detta ämne. Fanny blir dock inte det minsta upplyft, vare sig av publiceringen eller Felix beröm. Snarare tycker hon att allt ståhej är motbjudande. Att få frågan, ”är du en riktig kompositör nu” efter att ha skrivit ett hundratal sånger och pianostycken, en ouvertyr, en kvartett och flera kantater känns förnedrande.

Robert Agius/Leopard förlag

Foto: Ellinor Skagegård, författare till boken "För dig ska musiken bara vara ett smycke". Bild 1 av 2

Noter för piano av Fanny Hensel.

Foto: Ill: Emma-Sofia Olsson / Foto: TT och free-scores.com Bild 2 av 2