SvD Perfect Guide
Annons
Krönika

Denise Rudberg:Är framgång fördummande?

Text: Denise Rudberg - 9 februari 2020

Jag var inbjuden till ett sommarmingel för ”framgångsrika kvinnor i karriären” där det skulle samlas in pengar till dem som inte har det lika bra som vi här hemma i Sverige. Kvinnorna på minglet kan möjligen kallas privilegierade, men framgångsrika…?

Ingen av dem har arbetat på tjugo år. De började direkt efter gymnasiet på ekonom- eller juristlinjen. Uppsala eller Lund. Blev snabbt plockade till traineeprogram i större koncerner. Höjdarjobb. Brant uppåtgående karriärskurvor.

Givetvis kan de alla segla, åka i perfekta åttor i lössnö och spelar numera tennis fem dagar i veckan. På dagtid. Ingen har underhudsfett. Eller vanliga lite sneda bröst.

Man gifter sig med någon inom bekantskapskretsen (efter att ha legat med minst tre av hans bästa vänner, samt han med hennes) och det kommer små telningar. Tre kids ploppas ut i samma tempo som man håller på Kungligas grusplan.

Fokus kastas bryskt från kvartalsrapporter och managementkurser till ekologisk barnmat och ansökningar till de rätta förskolorna.

Men sen stannar allting upp. Maken seglar vidare i karriären och kvinnorna himlar med ögonen åt hur tokigt mycket deras män arbetar och hur mycket lättare livet ändå blir när en av dem stannar hemma och rattar livspusslet. I tjugo år. Trots att barnen nu är unga vuxna och mer än gärna klarar sig själva.

Annons
Annons

Mannen däremot, han har förmodligen lyckats kränga iväg ett bolag och/eller gjort en frän startup som ingen riktigt förstår vad den går ut på. Våningen i stan har utökats med hus i Stockholms skärgård (som bara nyttjas i juni och augusti), hus i Falsterbo/Torekov (dock bara i juli). Man har också påbörjat renoveringen av ett townhouse på Mallorca (givetvis med närhet till tennisklubben).

Minglet handlar uteslutande om ovanstående ämnen. Oändliga diskussioner om utdragna renoveringar och försenade flighter till Maldiverna. Sen säger någon med sänkt och dramatiskt tonfall: ”Vet ni, när jag gick hem från Ica Karlaplan häromkvällen så var det en nyanländ som kom emot mig. Höll fram handen och vägrade flytta på sig när jag kom där med alla mina kassar. Så sjukt obehagligt. Förstår ni hur farligt det håller på att bli? Men det får man väl inte säga, för då är man ”rasist”.”

Någon annan berättar en liknande skithistoria om något som hänt hennes man. Han trodde att han skulle bli rånad på sin Audemars Piguet i roséguld när en svartmuskig man frågade hur mycket klockan var. På väg hem från Hallen. Mitt på blanka eftermiddagen. Så. Jävla. Hemskt.

Alla omkring nickar medhållande. Östermalm beskrivs distanslöst som en numera livsfarlig krigszon där ingen går säker.

I ett försök att byta ämne frågar jag en kvinna bredvid vad hon tyckte om författaren Katarina Wennstams sommar- och vinterprat året innan. Hon ser oförstående ut. ”Vem är det? Är det hon som skriver om Sandhamn?”

Jag börjar så sakta ställa mig en fråga: Är framgång fördummande? Hur kommer det sig att Sveriges mest välutbildade och privilegierade människor för så grunda resonemang? Helt utan att skämmas.

Jag känner mig plötsligt lyckligt lottad som just tömt bankkontot för att betala en enorm kvarskatt samt blivit av med ett prestigefullt uppdrag på Svt. Sneda pattar har jag också.

Annons