Annons
Recension

Homo deus : en kort historik över morgondagenBriljanta spekulationer om framtiden

Yuval Noah Harari (född 1976) har doktorerat i historia vid University of Oxford och undervisar vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Hans bok ”Sapiens” blev en enorm internationell succé och har sålts till över 30 länder.
Yuval Noah Harari (född 1976) har doktorerat i historia vid University of Oxford och undervisar vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Hans bok ”Sapiens” blev en enorm internationell succé och har sålts till över 30 länder.

Vad händer den dag då algoritmer, hälsoappar och nanorobotar vet mer om oss och våra levnadsutsikter än vi själva? Fredrik Sjöberg fascineras av Hararis briljanta spekulationer om framtiden: ”En storartad bok”.

Under strecket
Publicerad

Homo deus : en kort historik över morgondagen

Författare
Yuval Noah Harari
Genre
Sakprosa
Förlag
Natur & kultur
ISBN
9789127150799

Översättning: Joachim Retzlaff 400 sidor

Demokrati, oss emellan, är inte det väldigt mycket 1900-tal? Liksom förlegat. Ungefär som Gud. En tankekonstruktion som för längesen flöt upp i människors medvetanden och fyllde ett syfte, bidrog till att föra mänskligheten framåt, men som sedan blev allt mer otidsenlig. En ornamental krusidull bara, med avtagande användbarhet och relevans.

Nej, Harari uttrycker det inte riktigt så, men frågan ligger där och pyr mellan raderna genom hela denna bok – ”Homo deus” – där inget är heligt och tanken är fri som en fågel. ”När genetisk ingenjörskonst och artificiell intelligens visar sin fulla potential kanske liberalism, demokrati och fri marknad blir lika föråldrade som flintknivar, kassettband, islam och kommunism.” Kanske det, ja.

Efter succén med ”Sapiens” (2015), vänder nu den israeliske historikern Yuval Harari sin blöta nos mot framtiden. Han vädrar i vinden. Vart är vi på väg? Och den frågan är förstås inte påfallande originell, men svaren han prövar är i ordets bästa mening utmanande. Jag minns faktiskt inte när jag senast gjorde så många noteringar i en fackbok.

Annons
Annons

Biologi och religion, se där de två ämnen som det mesta kretsar kring hos Harari. Hans definition av det senare fenomenet är välgörande såtillvida att han, olikt många andra ateister, avvisar uppfattningen att religion skulle vara liktydigt med vidskepelse. Nog för att folk tror på övernaturliga väsen som inte finns annat än som chimärer, men religionerna i sig, menar han, definieras av sina sociala funktioner, bara det.

Deras betydelse för människans utveckling ska inte underskattas. Det som skiljer Homo sapiens från övriga djur är när allt kommer omkring vår unika förmåga att föreställa oss abstrakta, intersubjektiva storheter – gudar, valutor, nationer etc – som hjälper oss att samarbeta i stora grupper. Visst kan också myror samarbeta, och bin, men helt utan flexibilitet. Till skillnad från oss är de låsta i sin biologi.

Varje kultur har skapat sina egna religiösa system och infogat i dessa passande gudar som, utan undantag, med tiden har övergivits till förmån för nya. Forntidens talrika fruktbarhets- och vädergudar blev otidsenliga, delvis på grund av att växande imperier behövde en central övergud, en figur i sin tur till sist blev omöjlig i ljuset av modern vetenskap. Och guden som slutligen segrar, enligt Harari, är människan själv.

Nutidens återfall i medeltida bokstavstro leder ingenstans; däremot lovar den senaste världsreligionen att bära ännu en tid. Humanismen, alltså, tron på att varje människas upplevelser och fria vilja är den högsta källan till auktoritet och mening. Denna världsåskådning, vars hörnpelare demokrati och mänskliga rättigheter anses värda att gå i krig för, uppfyller alla krav på en religion.

Annons
Annons

Likt sina föregångare kom dock även humanismen att splittras i konkurrerande sekter. Harari beskriver perioden 1914–1989 som de humanistiska religionskrigens tid. Dess ortodoxa gren, liberalismen, utmanades av både socialistisk humanism, däribland kommunismen, och en evolutionär gren, med nazismen som främsta företrädare. Hur det skulle sluta var länge osäkert, men efter Berlinmurens tycks den liberala kapitalismen ohejdbar.

”Kapitalismen besegrade inte kommunismen för att den var moraliskt överlägsen, för att individuella friheter är heliga eller för att Gud var arg på de hedniska kommunisterna. Kapitalismen vann snarare kalla kriget för att utspridd databearbetning fungerar bättre än centraliserad, åtminstone under tider med accelererande tekniska förändringar.”

När alla data samlas hos en centralkommitté ”kan man producera vagnslaster med atombomber, men inte något motsvarande Apple eller Wikipedia.” Och det har han säkert rätt i, men det har vi hört förr. Riktigt intressant blir det först i nästa steg, när han begrundar följderna av teknikens och vetenskapens allt snabbare utveckling.

Biomedicin och datavetenskap i skön förening förändrar inte bara samhället, utan även synen på människan själv, hennes fria vilja. Medvetandet må ännu vara gåtfullt, men själen är det ingen som tror på längre inom livsvetenskaperna, där den centrala dogmen är att allting går att beskriva som algoritmer, formade av evolutionen. Allt som är en människa kan i princip avkodas, och det händer just nu, mitt framför våra ögon.

Annons
Annons

”Homo deus” lyfter här, i författarens problematisering av denna rasande snabba teknikutveckling. Vad händer, frågar han, den dag då algoritmerna, de automatiska beräkningsmodellerna, vet mer om oss än vi själva? När hälsoappar och nanorobotar vet allt om våra kroppar och levnadsutsikter, och när Google, Facebook och liknande high-tech-jättar vet ännu mer om våra omedvetna önskningar?

I vissa avseenden är vi redan där. Mängden data växer exponentiellt och endast intelligenta maskiner kan hantera den. Samtidigt sysslar livsvetenskaperna inte som förr mest med att bota sjukdomar och lindra nöd, utan mera med att uppgradera och förbättra friska kroppar. De gamla religionernas dröm om evigt liv ligger ännu utom räckhåll, men vägen är utstakad, och i farans riktning ligger en kusligt välgrundad idé om att människans fria vilja ska hamna på samma sophög som själen. Och vad ska då demokrati vara bra för?

Yuval Harari är en lysande stilist och pedagog som hittar oväntade vinklar på eviga problem. Ändå är hans originalitet som tänkare inte utan gräns. Exempelvis var Julian Huxley inne på liknande resonemang redan på 1930-talet, i böcker som på svenska heter ”Vad vågar jag tro?” (1934) och ”Religion utan uppenbarelse” (1970). Han myntade rent av den först nu aktuella termen transhumanism. Att Harari inte ens nämner honom är märkligt.

Men visst är detta en storartad bok. Intelligensen, beläsenheten och det breda, evolutionshistoriska greppet påminner om Daniel Kahneman och hans ”Tänka, snabbt och långsamt” (2012). Man kan inte låta bli att ryckas med och klottra kommentarer i kanten. Och i den mån författarens budskap är ett varningsord, litar han på att läsaren själv är klok nog räkna ut vad biologiskt uppgraderade övermänniskor kan ta sig till.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons