Annons

Suzanne Gottfarb:Är Irans judar tryggare än de svenska?

Judiska församlingen i Göteborg, december 2017. Flera personer kastade brinnande föremål mot församlingens lokaler vid synagogan.
Judiska församlingen i Göteborg, december 2017. Flera personer kastade brinnande föremål mot församlingens lokaler vid synagogan. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Om de iranska judarna känner sig tryggare och mindre hotade i sitt land än vad många svenska judar gör, då har onekligen något gått väldigt snett.

Under strecket
Publicerad

Iran av i dag förknippas med mullor, sharialagar, intolerans och förtryck. Därför ligger det nära till hands att tro att Irans judar, om de alls existerar, skulle bestå av en handfull personer, som i största lönndom utövar sin religion. Men det visar sig vara tvärtom.

Under flera tusen år rådde ett blomstrande judiskt liv med många judiska lärdomscentra i de flesta av Mellanösterns och Nordafrikas länder. Egypten, Marocko, Tunisien, Iran och Irak. I dessa länder kan man räkna dess judiska invånare på sina tio fingrar – förutom i Iran.

Efter en bussresa från Teheran i norr genom öknen söderut, anländer jag till staden Shiraz. Det ska finnas en synagoga bakom affärsgatan Zand, men varken namn eller adress går att slå upp. Att fråga sig fram på farsi är inte lätt. Ordet för synagoga, kenisa, misstar folk på gatan för eclisa, som betyder kyrka och de hänvisar till den ena kyrkan efter den andra. Plötsligt får en ung kvinna en snilleblixt: Eclisa Tel Aviv? undrar hon.

Snart står jag framför stadens största synagoga, helt omöjlig att upptäcka från gatan. Det enda som syns är en brun port med hänglås i en mur med galler på ovansidan.

Annons
Annons

När jag återvänder klockan sju på fredagskvällen, står synagogsportarna på vid gavel. Ingen vakt syns till. Inga säkerhetskontroller. Det är bara att kliva på. På innergården kryllar det av människor, säkert flera hundra personer. Barn springer runt och leker, killarna med kipot (kalotter) på sina huvuden.

Till vänster ligger själva synagogan, där fönstren står öppna och männens sånger melodiskt ljuder över gården, medan kvinnorna sitter på den överfulla läktaren en trappa upp eller på stolar uppställda utanför de öppna fönstren.

En synagoga full av liv mitt i ayatollornas Iran! Alla stirrar. Ett nytt ansikte bland de välbekanta. Var kommer jag ifrån? Är jag gift? Har jag barn? Vad ska jag göra senare i kväll?

På stående fot blir jag inbjuden att följa med en ung kvinna, som kan engelska, Manal, och hennes familj hem för att äta fredagsmiddag, som väntar framdukad på den orientaliska mattan i vardagsrummet. Manal bär färgglada kläder, visserligen heltäckande men ändå figursydda och har bara en tunn scarf över håret. Är det verkligen tillåtet enligt sharia?

– Ja, svarar hon. Om man inte är muslim, får man visa fyra fingerbreddar hår under sin scarf.

Irans judiska historia sträcker sig 2 500 år bakåt i tiden, med en av de äldsta judiska församlingarna i världen. I dag finns här cirka 20 000 judar, ungefär samma antal som i Sverige, men medan Stockholm har tre synagogor, har Teheran ett tjugotal.

Shiraz med sina 5 000 judiska invånare har åtta synagogor, varav denna är den största. Detta gör Iran till det land med störst judisk befolkning i Mellanöstern efter Israel.

Annons
Annons

Men hur kommer det sig att det inte finns några säkerhetskontroller runt synagogan? Finns här inga hot? Ingen antisemitism?

– Nej, vi har inga problem med muslimerna i Iran, försäkrar alla med en mun.

När jag berättar att man i Sverige, ja, i hela Europa, inte kan gå in i en synagoga eller någon judisk skola eller byggnad överhuvudtaget utan vakter och säkerhetskontroller, går ett sus av förvåning genom församlingen.

– Men hur kan någon vilja leva i ett sånt land? utropar de.

Och när de får veta att det bara finns en enda liten kombinerad kosherrestaurang och affär med koshermat i vår huvudstad, att kosherslakt är förbjuden, omskärelse ifrågasatt och att svenska judar inte längre öppet vågar bära judiska symboler, upprepar de suckande:

– Så kan man väl inte leva. Vill inte judarna i Sverige flytta därifrån?

Det berättas att strax efter den islamiska revolutionen och shahens flykt år 1979 besökte Irans överrabbin Ayatolla Khomeini. De stängde in sig i ett rum och blev sittande länge.

När de kom ut utropade Khomeini en fatwa, som gick ut på att de iranska judarna var en beskyddad minoritet med full rätt att utöva sin religion. Ja, förutom det lilla undantaget med att dricka välsignat vin på de judiska helgdagarna. För övrigt var rabbinen och ayatollan rörande överens om sin gemensamma Gud och tillämpandet av de båda religionerna, som har många seder gemensamt.

Ändå är Israel Irans ärkefiende nummer ett. Ingen kan få visum till Iran, som är född i Israel eller ens som turist varit på besök i landet och har israelisk stämpel i passet.

Men förvånande nog påstår de iranska judarna att de själva inte har några som helst problem med att resa och hälsa på israeliska släktingar. Officiellt är det förbjudet, men regimen ser mellan fingrarna, då de måste mellanlanda i ett tredje land och därifrån ta sig vidare.

Att judarna i Iran ifrågasätter de svenska judarnas situation, vänder onekligen ut och in på alla invanda föreställningar. För om de iranska judarna känner sig tryggare och mindre hotade i sitt land än vad många svenska judar gör, då har onekligen något gått väldigt snett.

Man kan naturligtvis inte jämföra en teokratisk diktatur, som tillämpar dödsstraff och förtrycker sina medborgare och särskilt kvinnorna, med en demokrati, som värnar om allas mänskliga rättigheter, men vanlig folklig antisemitism verkar lysa med sin frånvaro i Iran.

Det skulle kanske därför inte skada om ledande svenska politiker och gärna några lokalpolitiker från Malmö gjorde ett studiebesök i Iran – för att få lite nya perspektiv på de svenska judarnas situation och den flathet inför ökande antisemitiska hatbrott som råder i vårt land och i hela övriga Europa.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons