Annons

”Är jag kälkborgerlig som envisas med finporslinet?”

Illustration: Thomas Molén
Illustration: Thomas Molén

Klassiska svenska silvermodeller – kulturarv eller statussymbol? När frågeställaren dukar med finbesticken skruvar gästerna på sig. ”Om dina vänner blir obekväma är det faktiskt deras problem”, svarar etikettexperten.

Under strecket
Publicerad

Fråga: Jag tycker om att duka fint till middagar och tar fram det bästa jag har: linneduk och -servetter, silverbestick och gammalt porslin som jag har samlat på mig.

Jag är lite av en antiknörd och tycker det är roligt att duka med de klassiska silvermodellerna, gärna gamla och använda och med olika ägargraveringar. Nu har jag märkt att det tydligen kan bli lite obekvämt för vissa. Senast vi själva var bortbjudna till vänner möttes jag av urskuldande kommentarer när vi skulle sätta oss till bords.

Tycker du att det är okej att duka med silver och finporslin även om vännerna har ett annat förhållande till det? Är jag kälkborgerlig och gammaldags som envisas med det? Jag har ju själv glädje av det, men jag vill inte att mina vänner skall känna sig obekväma.

Jag har också märkt att flera av mina vänner har ärvda silverbestick som de aldrig använder. Är det inte längre okej att ta fram dem? Tillhör de en förgången tid?

Om dina vänner blir obekväma är det faktiskt deras problem.

Sofia Larsson: Jag hörde av mig till ett av Sveriges mest anrika auktionshus och fick bekräftat vad jag misstänkte: matsilvret för en tynande tillvaro och de flesta inlämnade bestick går till nedsmältning.

Annons
Annons

Men vet du, det spelar faktiskt ingen som helst roll. Du ägnar dig nämligen åt tre saker som aldrig går ur tiden:

• Du gör din omgivning lite vackrare.

• Du månar om dina vänner.

• Sist, men inte minst, du gör något du själv blir lycklig av.

Det finns en dikt med titeln ”Om jag fick leva om mitt liv”. Den återfinns vanligen på kylskåpsmagneter, i kedjebrev och definitivt på den där sentimentala släktingens Facebookvägg. Men det gör den inte mindre relevant för den som vill påminnas om vad som ger ett lyckligt liv

Dikten berör saker som kanske inte är så produktiva eller förnuftiga, men som ger glädje i stunden. Författaren önskar bland annat att den gått barfota mer, åkt karusell oftare och plockat fler blommor. Att ta fram finporslinet vid varje tillfälle som bjuds nämns inte – men det hade mycket väl kunnat platsa.

Om dina vänner blir obekväma är det faktiskt deras problem, så länge du inte får dem att känna sig undermåliga för att de inte lever upp till din standard. Men det låter inte alls så på din beskrivning. Vännerna borde klara av att låta dig skina på ett område som är en passion för dig, de har säkerligen andra förtjänster.

Jag skulle aldrig bli förnärmad över en mindre ambitiös inslagning.

Själv har jag presentinslagning som en av mina favoritsysslor. Att välja ut ett fint papper och snöre ur min samling är nästan en andäktig ritual för mig. Det betyder inte att jag förväntar mig att alla andra ska ha tid och lust att göra detsamma. Och jag skulle aldrig bli förnärmad över en mindre ambitiös inslagning.

Någon gång har jag till och med fått en present ”inslagen” i en kasse från stormarknaden (just den gåvan överräcktes nog med en lite skamsen, men för mig helt onödig, ursäkt, nu när jag tänker efter).

Men som sagt, vi har alla olika talanger och det är mycket roligare och mer givande om vi uppmuntrar varandra att låta dessa blomma ut istället för att hålla tillbaka varandra.

Jag tycker att du lugnt kan fortsätta på den inslagna dukningsvägen, helt utan sidoblickar. Förhoppningsvis blir du en inspiration för dina bekanta, även om deras energi och kreativitet kanske kommer att läggas på något helt annat.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons