Annons

Är liberalismen tom?

Vad finns inuti skalet?
Vad finns inuti skalet? Foto: Tore Meek / TT
Publicerad

Gästkrönika | Liberalism

Är liberalismen tom? Frågan startade en månads kultursidesdebatt i december av teologen Joel Halldorf. Sveriges långa regeringskris löstes i januari med 73 punkter och ett oräkneligt antal uttalanden om ”liberala reformförslag”.

Det är skillnad mellan världsåskådningar, politiska ideologier, och livsåskådningar, religioner. Ideologier är helt eller delvis tomma på metafysiska föreställningar. Livsåskådningar saknar ofta politiska program (”Mitt rike är icke av denna världen”), men har i undantagsfall ett sammansatt mål av politik och religion.

Blodiga historiska exempel på det senare är islams expansionskrig i Europas södra delar i början av 700-talet och det 30-åriga kriget i kontinentaleuropa mellan protestantiska och katolska furstendömen och kungariken 1618-1648. (Gustav II Adolfs legotrupper var fruktade; ”För nordmännens raseri, bevare oss milde Herre Gud”).

Annons

Världsåskådningar är inte samma sak som livsåskådningar. En genomtänkt person har bäggedera, i olika blandningar av övertygelse, tro och tvivel.

Adam Smith (1723–1790) har av eftervärlden mest förknippats med uttrycket ”den osynliga handen” – som nämns en enda gång i boken ”Nationernas välstånd” från 1776. När säljare och köpare, tillverkare och förbrukare, arbetsgivare och arbetstagare, fritt får mötas och komma överens, då uppstår nya produkter och välstånd, som om en osynlig hand skapat marknadens resultat.

Men Adam Smith var ingen bekymmersfri liberal. I en tidigare bok om moraliska känslor betonade han att människorna i samhällsfrågor borde agera som ”opartiska betraktare”, ett etiskt krav. Att i politiken favorisera eller diskriminera någon grupp eller individ, det var för Adam Smith en ständig fara. (Se exempelvis Stefan Björklunds ”En anständig individualism”, Carlssons, 2013).

Hur kommer det sig att så många, inte bara i Sverige utan i hela Europa och USA, upplever den dagsaktuella politiken som förvirrad? Vad är liberalismens roll?
I Östeuropa kom länderna i början av 1990-talet ur det kalla krigets frysskåp; mer än halvsekelgamla dunkla politiska stämningar tinades upp och blev färskvara. Politiken har börjat röra sig, som en gammal svartvit film med bruna skiftningar.

För Västeuropa och USA har demografin betytt mycket. ”Alla folks frihet, hela världens fred” har stått på den svenska socialdemokratins banderoller första maj. Alla människor har människovärde, men – har den outsagda, självklara förutsättningen varit – bara svenskar bestämmer i Sverige och vet bäst vad svenskar är.

På motsvarande till synes oproblematiska sätt har liberaler och även moderata konservativa i Europa i decennier talat i allmänna termer om fri rörlighet av kapital och arbetskraft. Arbetslöshetens fria rörlighet har inte aktualiserats. Europas befolkning har underhand dessutom fått en ökande andel med annan kulturell bakgrund.

När den franske presidenten Macron i slutet av förra året gjorde en poäng av skillnaden mellan patriotism (bra) och nationalism (dåligt), blev en del upprörda. Distinktionen finns även på svenska. Vi har lokalpatrioter, som framhåller sin bygd och sitt fotbollslag. ”Lokalnationalist” finns inte.

”Nationalism” är att göra politik av sitt medborgarskap, sin nationella tillhörighet. Nationalism kan vara både bra och dålig. Ett exempel på det förra var folkomröstningen i Norge 1905 om att upplösa unionen med Sverige. Utfallet var starkt nationalistiskt: drygt 99,9 procent röstade för en upplösning. En fredlig manifestation, med kopplingar till allmän och lika rösträtt, och de liberala strömningarna i dåtidens Norge.

EU både attraherar och stöter bort på grund av sitt mål sedan starten om ”ever closer union”, att ersätta de gamla staternas nationalism med en ny överstatlig. Den ändringen känns alltför långtgående och främmande för många européer. EU beskylls omväxlande för att vara nyliberal – och regleringsivrare.

Ofta brukar den liberalism, som praktiseras i och mellan länder, angripas och försvaras inte på grund av att den är tom utan snarare av att den uppfattas innehålla för mycket. Det är dessutom en term som inte betyder samma sak i USA som i Europa.

Liberalismen har olika profiler: den politiska liberalismen med den liberala demokratisynen, den ekonomiska liberalismen med marknadsekonomin, den kulturella liberalismen med de fria konsterna, den akademiska friheten och den fria forskningen. Socialliberaler, vänster- och högerliberaler och andra slags liberaler placerar sig ganska förutsebart på det politiska fältet.

Inget parti har monopol på liberalismen, eller någon annan ideologi. Idéutveckling och opinionsbildning lägger en grund för den förda politiken. Partierna är politikens säljare, sällan dess skapare. Liberalismen tycks i många länder ha lyckats bättre i politiken än de till namnet liberala partier.

Liberalismen, den personliga integritetens och individualismens ideologi nummer ett, har inte svar på alla frågor. Den har ingen världsåskådning och ingen livsåskådning.

Den representativa demokratins förespråkare – liberaler i olika partier och grupperingar – har anledning att observera och analysera nya inslag som tekniken utvecklat, som till exempel twitterdemokratin. Den ger tidigare oanade möjligheter för politiska ledare och vanliga väljare att leda, förleda och förbrylla.

Liberal demokrati är inte främst festligt, folkligt och fullsatt, och att majoriteten kan bestämma som den vill. Grundläggande är medborgerliga fri- och rättigheter: rättsstat, avtalsfrihet och hänsyn till minoriteter. Utan dessa är både liberalismen och demokratin ett tomt skal.

CARL-JOHAN WESTHOLM är Fil dr och ordförande i Uppfinnarkollegiet.
carl-johan@westholm.biz

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons