Annons

Teresa Küchler:Är Löfvens bild av EU:s pengakamp korrekt?

Sverige, Österike, Danmark och Nederländerna har hamnat på kollisionskurs med övriga EU-länder om långtidsbudgeten.
Sverige, Österike, Danmark och Nederländerna har hamnat på kollisionskurs med övriga EU-länder om långtidsbudgeten. Foto: Tomas Oneborg

Fyra sparsamma, förnuftiga EU-länder och så 23 som tagit på sig spenderbyxorna men vill sända räkningen till någon annan. Så målas slaget om EU-pengarna som just nu utspelar sig i Bryssel upp. Men är bilden sann?

Under strecket
Publicerad

BRYSSEL Bilden som Sveriges, Österrikes, Nederländernas och Danmarks ledare har försökt sprida om sig själva inför det stora EU-budgetbråket som inleddes före helgen i Bryssel, är att de – och bara de – har vett nog att efter britternas sorti från EU rätta mun efter matsäck.

Bara de accepterar att brexit gjort EU-kostymen för stor. Britterna lämnar ett hål efter sig på mellan 60 och 75 miljarder euro i EU-budgeten, som löper på sju år.

I stället för att skjuta till pengar för att fylla hålet vill Sverige, Österrike, Nederländerna och Danmark – ”de sparsamma fyra”, som de kallar sig – ”modernisera” budgeten. En omskrivning för att skära i de traditionella jordbruks- och regionalstöden.

Framför allt så vill de inte spendera en enda krona mer än 1 procent av sin bruttonationalinkomst, BNI, på EU-samarbetet.

Mot detta förnuftets fyrstämmiga röst står alltså EU-länder som vill ha mer; de vill ha mer pengar till sina gamla jordbruk och mer pengar till sina regioner. De vill inte ”modernisera”, inte anpassa. De vill spendera, och dessutom sända notan till de länder som redan betalar mest in i EU – länder som sparsamma Sverige, Österrike, Nederländerna och Danmark.

Annons
Annons

Men är det så? Njae. När hela 23 länder är gramse på fyra, så är det knappast så att enbart de fyra har tänkt kloka tankar.

För det första så är ”Robin Hood-principen” en av EU-samarbetets mest grundläggande: den som har mer betalar också lite mer, så att fattiga landsändar kan lyftas upp och man kan få en union där någorlunda ekonomiska jämlikar handlar och konkurrerar på samma villkor.

Tanken är att alla ska tjäna på systemet. När rumänska regioner får bättre vägar, och rumänska hushåll mer pengar att röra sig med, får rumänerna också råd att köpa exempelvis tvättmaskiner från svenska Electrolux, som då också smidigt kan transportera vitvarorna på de nya vägarna till nya kunder.

Stefan Löfven sade visserligen inför budgetförhandlingarna att han inte hade något problem med att Sverige är nettobetalare till EU, alltså ett av de länder som betalar in mer till EU-kistan än det sedan får tillbaka i form av exempelvis jordbruks- och regionalstöd. Men de sparsamma fyras ovilja att ens diskutera innehållet i budgeten – vad man faktiskt får för pengarna – i stället för att bara upprepa sin enprocents-princip är ändå problematisk.

För i ett av de budgetförslag som de sparsamma fyra ratade före helgen ingick nämligen en nedskärning på hela 14 procent av jordbruksstöden, och en nedskärning på 12 procent av regionalstöden.

I stället föreslogs mer pengar till klimatpolitiken, till forskning, till försvarssamarbete och till migration- och säkerhetsfrågor. Sånt som regeringen sagt att man vill att EU ska syssla med. Sådant som Sverige redan sagt ja till.

Annons
Annons

Att då säga att den föreslagna budgeten inte är ”moderniserad” i förhållande till tidigare budgetar verkar därför vara ett inlägg i en debatt man inte riktigt kommit överens om premisserna för.

Vad som är helt sant är att Sverige inte längre har invändningar mot att EU tar upp skatt – det som tidigare var det mest förbjudna, det heligaste av tabun.

EU-kommissionen och EU-parlamentet har länge drömt om att skaffa sig en ”egen” inkomst, så att man inte ska behöva lita blint på att EU-länderna vart sjunde år går in med nya pengar. Om det bara funnes ett sätt att få in pengar utanför de 27 nationella bidragen, har EU-ledarna tänkt.

Och nu föreslås så två EU-skatter: en på plast och en på koldioxidutsläpp. Visserligen så vågar man inte kalla dem skatter – åh nej, det är ett fortfarande farligt för de 27 regeringarna att rakt ut säga att EU tar upp skatter. Men de är likväl just skatter: avgifter som företag och andra tvingas betala in till en offentlig kassa för att finansiera offentliga utgifter. I detta fall EU-utgifter.

Sveriges regering har redan sagt att man går med på plastskatten, eller ”plastavgiften”, som den kallas. Ett paradigmskifte alltså, eftersom Sverige alltid tillhört de länder som inte velat överlåta mer makt och fler kompetenser till EU-systemet.

Budgetbråken fortsätter.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons