Annons

Håkan Lindgren:Är massmördaren Kevins åsikter försvarbara?

Lionel Shrivers nya roman fick hennes svenska förläggare på Ordfront att trycka på stoppknappen.
Lionel Shrivers nya roman fick hennes svenska förläggare på Ordfront att trycka på stoppknappen. Foto: Lars Pehrson/SvD/ TT
Under strecket
Publicerad

För ett par år sedan försvarade Lionel Shriver, mest känd för ”Vi måste prata om Kevin”, något som borde vara trivialt: alla författares rätt att uppfinna fiktiva personer med annan hudfärg än de själva har. Den ilskna reaktion hon fick – och som jag skrev om i SvD 27/10 2016 – visar att detta håller på att bli det mest provocerande en författare kan säga.

Som om de ville bekräfta hennes farhågor har hennes svenska förlag Ordfront nu beslutat att inte ge ut romanen ”The Mandibles: A family, 2029–2047”.

I branschtidningen Svensk bokhandel (16/5) säger förlagschefen Pelle Andersson att det beror på romanpersonernas åsikter: ”Det finns människor i boken som talar om muslimer på ett sätt som jag tycker är fördomsfullt och inskränkt.”

”The Mandibles” (2016) är en dystopi om ett framtida, kollapsande USA. Jag har inga åsikter om en bok jag inte läst; det som intresserar mig är Ordfronts motivering. Boken är översatt till franska, spanska och tyska. Några protester mot dess innehåll i andra länder har jag inte kunnat hitta.

Annons
Annons

När jag mejlar honom svarar han att boken är ”välskriven”, men han tror att den ”kunde övertolkas och användas i en debatt om muslimer och islam som jag tycker har spårat ur i Sverige”.

Jag uppskattar att Andersson säger vad han tänker i ett läge där det hade varit lätt att undvika debatt genom att skylla på att romanen höll för låg kvalitet. När jag mejlar honom svarar han att boken är ”välskriven”, men han tror att den ”kunde övertolkas och användas i en debatt om muslimer och islam som jag tycker har spårat ur i Sverige”.

Hela mitt läsande liv har jag uppmanats att vara känslig för små varningstecken som antyder att litteraturens frihet krymper. 2016 städade Radioteatern språkbruket i Ödön von Horváths antinazistiska roman ”Ungdom utan gud” innan de kunde spela den.

Ordfront får naturligtvis tacka nej till vad de vill, men hur ska författare kunna skildra rasism om fiktiva personer inte får uttrycka sig fördomsfullt? Massmördaren Kevin, i Shrivers tidigare bok, har också vissa bestämda åsikter om andra människor. Tycker Ordfront att hans åsikter är försvarbara?

Vi borde utveckla fantasin och inlevelseförmågan ännu längre, inte begränsa utrymmet för vad författarna kan skriva om.

När jag läste ”Vi måste prata om Kevin” var den viktigaste scenen inte den avslutande skolmassakern, utan en scen där familjen sitter vid frukostbordet. Inget våld förekommer, inte ens ett gräl. Ändå lyckas Shriver, genom sina iakttagelser, skapa en otäck stämning, kramande som ett skruvstäd.

Ibland, har Shriver berättat, hör folk av sig efter att de läst boken och berömmer henne för att hon, trots att hon är mamma, har kunnat skildra familjeliv med så mycket precision och illusionslöshet. Varpå hon blir tvungen att svara: Tack, men jag har inga barn.

I det ögonblicket får vi en skymt av vad skönlitteratur är. Shriver använder sin inlevelseförmåga och sin fantasi för att gestalta något som hon själv inte har upplevt, och hon gör det så bra att hon säger något väsentligt om vad det är att vara människa. Vi borde utveckla fantasin och inlevelseförmågan ännu längre, inte begränsa utrymmet för vad författarna kan skriva om.

När fiktiva personers åsikter blir ett problem är det dags att bli vaksam. Ju mer ett samhälle moraliserar om litteraturens innehåll, desto större orättvisor accepterar det på gatan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons