Annons

Thomas Gür:Är naiviteten om hederskultur över?

Foto: Fredrik Sandberg/TT
Under strecket
Publicerad

Krönika | Hederskultur

När jag blir ombedd att säga en enda sak som avgjort skiljer svensk kultur och tradition från övriga världen, så berättar jag om den historiskt etablerade jämställdheten mellan män och kvinnor i äktenskap och samlevnad.

Jag brukar ge som exempel att när ett brudpar gifter sig är traditionen att de som samtyckande man och kvinna stiger in genom kyrkporten tillsammans, att inför Gud och menigheten avlägga sina äktenskapslöften. Inte, som ofta på annat håll, att fadern för fram sin dotter till altaret och prästen, och överlämnar henne till maken, så som den näste man, som ska vara hennes beskyddare framöver.

I Sverige har det sedan århundraden gradvis vuxit fram ett bejakande av det frivilliga valet av partner. Det har givetvis inte gått smärtfritt till. Men den historiska huvudrörelsen har varit att det är en självklarhet att två vuxna och myndiga individer som älskar varandra och vill vara varandras livs- och kärlekspartner, också har den rätten.

Det går därmed en röd tråd från Alsnö stadgas bekräftelse av kvinnofriden 1280, den senmedeltida sedvänjan med nattfrieri, bestämmelserna om trolovningsbarn, avskaffandet av lagbrottet lönskaläge 1864, Stockholmsäktenskap, till sambolagstiftning och slutgiven givetvis också könsneutrala äktenskap. Milstolparna genom historien kan flerfaldigas.

Annons
Annons

I detta perspektiv är det en extra sorglig läsning om det svenska samhällets tillstånd, att ta del av Tove Lifvendahls intervju här på ledarsidan med Mariet Ghadimi, doktorand vid Institutionen för socialt arbete på Stockholms universitet. Ghadimi har tillsammans med Serine Gunnarsson genomfört en kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck bland unga i Uppsala.

I intervjun bekräftas den bild som vi känt till sedan flera decennier och som samtidigt haft så svårt att slå igenom. Nämligen att tiotusentals unga kvinnor, men också unga män, förnekas rätten att på grundval av förälskelse och kärlek fritt välja den som de vill dela sitt liv med.

”Det är en mänsklig förmåga vi har – att kunna ge och ta emot kärlek. Det är något som förenar oss människor, bortom kulturgränser, etnicitet, religion, ålder. Den rätten, att vara kär, tar hederskulturen ifrån oss”, säger Ghadimi.

Hederskulturen, med bland annat synen på kvinnans/dotterns oskuld, som en bytesvara i införskaffandet av större ekonomiska eller politiska resurser i form av handlingsfrihet eller makt för familjen, släkten eller klanen, har inte manifesterats i någon nämnvärd omfattning i vårt land sedan reformationen.

Tanken att den skulle kunna återuppstå i Sverige har varit så omöjlig att föreställa sig att beslutsfattare inte bara har haft svårt att ta den till sig, utan också aktivt bestridit existensen av hederskultur i Sverige av i dag. Denna oförmåga har kanske varit ett sundhetstecken, men likväl en enfald som betalats i mord och förtryck.
Förhoppningsvis är naiviteten äntligen över. Och vi kan återskapa det som så tydligt utmärker svensk kultur och tradition – individernas rätt till kärlek, numera också oavsett kön.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons