Annons

Jonatan Lönnqvist:Är påven politisk?

Påve Franciskus.
Påve Franciskus. Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT
Under strecket
Publicerad

GÄSTLEDARE

Det har gått tre och ett halvt år sedan Jorge Mario Bergoglio presenterades som påve Franciskus. Ett år senare skulle jag komma att konvertera och tas upp i den romersk-katolska kyrkan. Jag lämnade mina fäders kyrka och återvände till mina förfäders.

När påve Franciskus kommer till Sverige går det att skönja ett stråk av nationell stolthet, också bland lutheraner. Tänk att påven kommer just hit! Det är lite som när en amerikansk president förärar oss med ett besök. Vi må avsky hans politik, men likväl känner vi oss hedrade.

Som nyvald påve blev Franciskus snabbt omtyckt, även utanför sina egna led. Katrine Marçal beskrev det väl när hon skrev: ”Media älskar honom. Han avfärdar lyxen i Vatikanen, går runt i sina egna tofflor och bor på vandrarhem.” (AB 1/12 -13)

Likt en prisma som bryter ljus, går det att uppfatta Franciskus både som en radikal och en reaktionär kraft – det beror helt på vad man förväntar sig att få se. Det gör att jag som katolik visserligen gläder mig över hans popularitet, men jag förstår också att pendeln när som helst kan svänga åt andra hållet.

Annons
Annons

Det är sant att Franciskus i många avseenden står för en förnyelse. När han jämförde kyrkan med ett fältsjukhus och idkade självkritik över att detaljer och regler ofta fått stå i vägenGÄ för helheten, var det ett viktigt ställningstagande.

Franciskus må ha en retorik som resonerar väl hos en sekulär allmänhet, men budskapet är i linje med hans företrädare. Liksom Benedictus XVI och Johannes Paulus II kommer Franciskus att fördjupa och förtydliga sin kyrkas lära, men inte bryta mot den. Det gör att försöken att etikettera Franciskus som en vänsterpåve blir fördummande. Katolska kyrkan är för komplex för att tvingas in på en vänster-högerskala.

I ett läsvärt reportage i Fokus (13/2015) skrev Thomas Engström att ”en lära som kunnat samla allt från JRR Tolkien och Evelyn Waugh till sydamerikanska befrielseteologer och moder Teresa låter sig milt sagt inte etiketteras med partipolitiska floskler”.

Och i tidskriften Vi läser (2/2015) beskrev Ulrika Knutson hur såväl den konservative Sven Stolpe som den vänsterorienterade Birgitta Stenberg efter andra världskriget valde att konvertera till katolicismen (liksom ett flertal medlemmar av Svenska akademien).

Påven kommer till Sverige i ekumenikens och försoningens tecken. Trots att han är jesuit är det nog få svenskar som associerar honom med Zacharias Topelius lömske karaktär Hieronymus, med en dolk i krucifixet.

Engström konstaterar visserligen att ”svenskar älskar att vara djupt misstänksamma mot en insynsskyddad aktör vars makt är större än enskilda nationers”. Fram 1951 fick katoliker inte jobba inom skolan eller vården, men sedan dess har mycket förändrats.

Den forna statskyrkan har i vissa avseenden blivit mer lik den katolska. Kyrkorummen fylls åter av ikoner och Mariastatyer. Samtidigt har den genom exempelvis synen på äktenskapet tydligt valt en annan väg än huvudfåran i den världsvida kristendomen.

500 år efter reformationen är förutsättningarna för att Svenska kyrkan åter ska knytas till Rom både bättre och sämre än någonsin. Likväl är det av stort värde att kunna ta fasta på det som förenar, snarare än det som skiljer. Det är något som även icke-troende bör kunna skriva under på.

JONATAN LÖNNQVIST är operasångare, pedagog och borgerlig skribent.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons