Efter ”Min kamp” och årstidsböckerna lovar Karl Ove Knausgård att nästa bok inte kommer att bli autofiktiv.
Efter ”Min kamp” och årstidsböckerna lovar Karl Ove Knausgård att nästa bok inte kommer att bli autofiktiv. Foto: Federico Gambarin, TT/Illustration: Staffan Löwstedt

Är vi tillräckligt smarta för att förstå Knausgård?

Debatten kring Nobelpristagaren Peter Handke visar att det är knepigare än någonsin att skilja på verk och person. Frågan är om läsarna ens köper idén om fiktion längre.

Publicerad

I Akademibokhandelns flaggskeppsbutik på Mäster Samuelsgatan är julruschen i full gång. Butiken upplåter som vanligt plats åt årets Nobelpristagare. Denna gång är de två, och tronar tillsammans på ett bord. Ändå är intresset större för Olga Tokarzcuks böcker. Butikschefen Nina Stahl berättar att kunder ber personalen om tips, att de vill ha hjälp med att välja.

När det gäller Peter Handke är det tystare.

– Jag har själv inte hamnat i en enda diskussion kring åsikter när det gäller Handke. Det är inte det man pratar om och efterfrågar. Vi har knappt fått några frågor alls, helt ärligt. Våra kunder har inte diskuterat det. Antingen vill de ha Handke för att det är en Nobelpristagare och de är nyfikna på en sådan. Eller så vill de inte ha, av anledningar som redan blivit omskrivna.
”Anledningar som redan blivit omskrivna”. Frasen kan i sig ses som en omskrivning för den fråga många ställer sig denna vinter: Är det rumsrent att läsa Handke? Den österrikiske författarens ställningstaganden för Serbiens agerande under Jugoslavienkriget, inte minst hans deltagande vid Slobodan Milosevics begravning, har väckt omfattande kritik och skapat osäkerhet bland bokälskare. Vågar man ens bli sedd med en Handke-roman i handen?

Ane Farsethås, litteraturkritiker och kulturredaktör på norska Morgenbladet, ställer sig frågande till att Peter Handke fick Nobelpriset.

– Det anser jag att man kan vara skeptisk till. Det är ett faktum att han är en aktör som nationalistiska krafter i Serbien i dag lutar sig emot. Som Nobelprisvinnare talar man med större tyngd än om man inte är det. På så sätt har varje jury ett ansvar för hur stor plattform man ger en författare.

Annons

Med det sagt: hon anser definitivt att Handke kan läsas.

– Jag är inte bekymrad alls över att läsa verk av människor som har helt förfärliga politiska åsikter. Man kan läsa kritiskt, man kan se att det finns ideologi i böckerna och förhålla sig till det. Det tror jag inte att någon vill förbjuda, säger Ane Farsethås.

Med årets Nobelpris har frågan om relationen mellan verk och person åter aktualiserats. Denna gång med ett författarskap som väcker frågan om betydelsen av författarens åsikter bortom texten. När det gäller gränsupplösningen mellan liv och verk är det annars autofiktionen som länge stått i fokus. 

Ane Farsethås minns vad hon och kollegorna sa för tio år sedan, när de fick höra talas om Karl Ove Knausgårds första del i Min Kamp-sviten: ”Va, ska han också göra vad alla redan har gjort?”. Trenden var inte ny då och har knappast avtagit sedan dess. 

Daniel Sandström kallar Peter Handkes ”Berättelse om ett liv”, som kretsar kring Handkes mors självmord, en drabbande föregångare till Knausgård och autofiktionen.
Daniel Sandström kallar Peter Handkes ”Berättelse om ett liv”, som kretsar kring Handkes mors självmord, en drabbande föregångare till Knausgård och autofiktionen. Foto: Francois Mori/Illustration Staffan Löwstedt
Annons

– Knausgård ville och vill bryta gränsen mellan verk och person. Boken inte bara bygger på mitt liv. Den är mitt liv”, säger Knausgård. Då har kritiken och läsarna följt efter: ”Du säger att det är samma, då tar vi dig på orden och läser så”.

Jag behöver bara gå till mig själv. I rollen som författarporträttör befinner jag mig ofta i de upplösta gränsernas mediala mitt. På ena sidan – den självutlämnande författaren som i intervjustolen inte sällan vill hålla hårt om det privata. På andra sidan – den nyfikna läsekretsen som i boken tagit del av upphovsmannens inte ens nödtorftigt dolda personliga erfarenhet och som förväntar sig samma öppenhet i tidningen.

Allt oftare känns mötet mellan omvärlden och det skrivande jaget som ett slags låtsaslek

Samtidigt kan författaren, under en och samma intervju, först tala som om berättarjaget och det biografiska jaget var ett och detsamma, för att sedan plötsligt hänvisa till ”berättaren i boken…”. Mina frågor formas enligt samma kluvna banor. Allt oftare känns mötet mellan omvärlden och det skrivande jaget som ett slags låtsaslek.

Annons

– Att hela det litterära landskapet befinner sig under omförhandling är uppenbart. Den stora frågan är om denna omförhandling är temporär eller strukturell.

Det säger Daniel Sandström, litterär chef och förläggare på Albert Bonniers. 

Skönlitteraturen har blivit allt mer biografisk och verklighetstörstande. Samtidigt har facklitteraturen börjat använda sig av grepp som förr var förbehållna skönlitteraturen.

– Den här omförhandlingen är ett slags kiasm. En omkastning som förflyttar båda sidor. Det gäller inte bara det litterära fältet. Vi kan se samma processer inom film och tv. I och med uppluckringen finns en växande gråzon där både författarna och läsarna rör sig med allt större vana.

Som förläggare möter Sandström författare som vittnar om svårigheten att skriva romaner i traditionell mening, det vill säga fiktiva karaktärer i ett fiktivt scenario som är tydligt skilt från upphovspersonen. Istället tryfferas texten med saker som kommer direkt ur verkligheten.

– De autofiktiva greppen kan göra att litteraturen känns mer potent. Men en risk är att närheten till verkligheten gör att författaren hamnar i skottgluggen för verkliga angreppspunkter.

Annons

Allt oftare använder läsare och omgivning ett juridiskt sätt att se på romantexter. Som i Norge, där författare som Karl Ove Knausgård och Geir Gulliksen personligen får klä skott för sånt som normalt hör till romanens fredade domän.

– Man för in argument som inte har med det estetiska att göra över huvud taget. I en utveckling där det inte längre är självklart att skilja på liv och verk blir litteraturen lätt ett verktyg för olika syften. 

Därför är det viktigt att värna åtskillnaden, säger Daniel Sandström. Det handlar om att varje konstnärligt verk har en integritet. Även när en litterär gestalt har samma namn som författaren till boken måste läsaren inse att det är en fiktiv person.

Jag tror helt klart att fiktionen har en lägre status än vad den hade tidigare

Dagens läsekrets är dock splittrad och rör sig i olika forum. För att det ska finnas ett samförstånd om hur man ska tolka litteratur måste det också finnas ett gemensamt rum där samförståndet kan formas. Detta allrum existerar inte idag, menar Daniel Sandström.

Annons

– Folk läser med vitt skilda motiv. Om du har en agenda gentemot en roman eller en författare kan du angripa folk genom att plocka saker ur en litterär text. Förr var det mindre accepterat, det var en del av en överenskommelse att så kan du inte göra.

Kan du se tecken på att läsarna tappar respekten för själva genrebeteckningen. Att ”roman” ses som ett enkelt sätt att komma undan?

– Tendensen finns. Men då måste man också ifrågasätta uppfattningen att romanepitetet skulle vara ett sätt att komma undan. Beteckningen finns därför att konsten behöver frihet. För att göra privata erfarenheter allmängiltiga, vilket är en av litteraturens uppgifter, kan det behövas ett visst mått av skydd. Det man börjar märka är att ordet roman inte har samma djup som tidigare.

Idealet om åtskillnad mellan liv och verk, som blev norm med nykritiken på 1920-talet, utmanas idag från flera olika läger, enligt tidigare nämnda Ane Farsethås.

– Visst är läsare och författare samspelande krafter men den första impulsen kommer inifrån litteraturen själv. Den påverkar i sin tur läsarna, kritiken och forskningen.

Annons

Som norsk kritiker har hon från första parkett kunnat följa två av de mest emblematiska exemplen på romankonstens förflyttning: Karl Ove Knausgård och landsmaninnan Vigdis Hjorth, som med sin roman ”Arv och miljö” från 2018 anklagades för att hänga ut oskyldiga närstående, vilket gav upphov till en djupt infekterad debatt.

Vigdis Hjorths roman ”Arv och miljö”, som gavs ut i Norge 2016, har skapat en infekterad debatt om ”virkelighetslitteratur.”
Vigdis Hjorths roman ”Arv och miljö”, som gavs ut i Norge 2016, har skapat en infekterad debatt om ”virkelighetslitteratur.” Foto: Claudio Bresciani, TT/Illustration: Staffan Löwstedt

När det blir kontroverser, som i fallet med Vigdis Hjort, är kritiken så upptagen av det nya sättet att läsa att den också läser böcker som inte är självbiografiska i ett självbiografiskt ljus.

Läsarna kan känna att det blir för genomskinligt, man tror inte på att det är fiktion

Och här står vi nu, i ”ett väldigt kaos”, som Ane Farsethås uttrycker saken. Synen på läsarkontraktet, i varje fall inom delar av journalistiken, är på väg att banaliseras. Även den autofiktiva romanen är en textlig konstruktion, säger hon. Det som står på sidorna är det som författaren har valt att skriva, man kan inte ta det som den enda sanningen eller som representativ för andra människors sanning.

Annons

– Samtidigt är det inte konstigt att norska Aftenposten försöker bevisa att programmet till begravningen av fadern i Vigdis Hjorths roman också är det program som verkligen användes. Hon har själv, i hela sitt författarskap, pekat på hur nära texterna följer hennes egna erfarenheter. 

När författare bjuder in läsarna till förväxlingslek får de också finna sig i att bli utsatta för privata frågor i offentligheten på ett sätt som de kanske inte önskar, säger Ane Farsethås. Vid skrivbordet har författaren kontroll. I offentligheten avsäger sig författaren den kontrollen.

Frågan är om läsaren ens köper idén om fiktion längre. 

– Den idén är i varje fall starkt utmanad. Det är författarna själva som omstöpt sin egen roll och omvärldens syn på det de gör. Jag tror helt klart att fiktionen har en lägre status än vad den hade tidigare. 

I vilken utsträckning har beteckningen ”roman” blivit en rent juridisk fråga, ett sätt att slippa förtal?

– Det är en väldigt intressant aspekt. Jag känner inte till något fall i Norge då en författare blivit dömd för en roman. Samtidigt är det väldigt sällan böcker som inte är romaner blir kallade det. Om du har en bok som är i gränslandet finns inget incitament att kalla den något annat än en roman eftersom det fritar den från juridiskt ansvar. Konstnärliga hänsyn trumfar annan hänsyn.

Annons

Författare och läsare är involverade i varandra på ett sätt som man inte var förr

August Strindberg, Hjalmar Söderberg, Kerstin Thorvall... Litteraturhistorien vimlar av exempel där person och verk blandas samman. Förr var det läsarna som stod för sammanblandningen; idag är författarna medskyldiga. Det menar Maria Wahlström, litteraturforskare och redaktör för ”Jag är den jag är”, en antologi om vår tids bekännelsetrend. 

– Författare och läsare är involverade i varandra på ett sätt som man inte var förr. Läsarna har koll på vem författaren är och var han eller hon gör och tolkar in det. Samtidigt rör sig författarna allt tydligare mot ett slags performativitet, en själv-iscensättning. 

Den självbiografiska genren med sina ambitioner om autenticitet blir paradoxalt nog ett rum där författaren tillåts ta på sig olika masker. Maria Wahlström tar Kristian Lundbergs tio år gamla ”Yarden” som exempel.

– Han konstruerar sig själv som arbetarförfattare i texten, men också i mötet med medierna, varpå det diskuteras i recensionerna. Kristian Lundberg blir till som arbetarförfattare genom samspelet mellan text, medier och läsare.

Annons

Ett färskare exempel på performativitet är Karolina Ramqvist, som sin senaste bok ”Björnkvinnan” skriver fram ett berättarjag som är till förväxling likt henne själv.

– Hon är medveten om att hon kommer få frågor om det. Det blir en konstruerad iscensättning som författaren vet kommer medialiseras på olika sätt. 

Var tid har sitt litterära kodspråk. Maria Wahlström berättar om 1700-talets läsanvisning där en romantitel kunde åtföljas av frasen ”Det här är sant”. Då visste alla att det inte var sant. 

I vår tid riskerar romanbeteckningen att urvattnas.

– Läsarna kan känna att det blir för genomskinligt, man tror inte på att det är fiktion, säger Maria Wahlström.

Trots sina överskridanden har det nya litterära landskapet alltjämt tydliga gränser, betonar hon.

– Den autofiktiva litteraturen ska vara originell och individuell. Författaren förväntas korsa gränser. Samtidigt ska den vara socialt accepterad, överträdelser gör författaren moraliskt ifrågasatt. Diskussionen kring ”Felicia försvann”, där Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt skrev om sin uppväxt, är ett sådant exempel. Det är en motsägelse som egentligen är svårlöst. 

Annons
Peter Handke.
Peter Handke. Foto: Francois Mori/Illustration Staffan Löwstedt

Författaren skriver om något privat, hemligt och kanske förbjudet i syfte att hjälpa andra i samma situation. Ibland är boken en politisk handling, ibland vill den uppmärksamma felaktigheter på ett mer allmänmänskligt plan.

Kort sagt: Ärendet tar täten, estetiken hamnar på efterkälken. Maria Wahlström menar att litteraturen tenderar att bli banal. I kölvattnet av autofiktionen och de upplösta gränserna väcks därmed den gamla frågan om relationen mellan författarens och bokens åsikter.

Man har länge talat om åsiktskorridoren. Litteraturen är på väg att hamna där också.

När Hjalmar Söderberg med ”Doktor Glas” lät läsaren möta ett moraliskt tvivelaktigt berättarpsyke blev många upprörda. I boken finns ingen röst som sade emot, vilket tolkades som att författaren inte såg några alternativ till huvudpersonens förfärliga hållning.

Annons

Där riskerar vi snart att vara igen, menar Maria Wahlström. Om vi inte redan är det. 

– Berättarjaget eller romanen som sådan kan givetvis säga vad som helst och tycka vad som helst. Men det kräver läsare som själva kan formulera och vara trygga med alternativa hållningar och som förstår att även författaren kan dela dem. 

Den öppna hållningen är dock inte självklar i ett litterärt landskap där liv och verk blivit allt mer insnärjda. Tvärtom finns ett framväxande krav på att konsten och litteraturen ska bära fram det goda.

– På ett sätt liknar vår tid slutet på 1800-talet då Georg Brandes gick ut med att man måste skriva politiskt, att litteraturen måste ha ett ärende och att konsten inte kan stå för sig själv. Man har länge talat om åsiktskorridoren. Litteraturen är på väg att hamna där också. Det är verkligen en inskränkning i rätten att skriva, säger Maria Wahlström.

Autofiktionen är det nya defaultläget. Att majoriteten av alla de nyutgivna titlar kritikern Ane Farsethås tar sig an är fiktionsromaner med ett traditionellt fiktionskontrakt spelar föga roll. Det är den lilla autofiktiva minoriteten som dominerar kulturen och debatten. 

Annons

Alla kulturella fenomen går dock i vågor och redan nu finns en motreaktion. Långt ifrån alla debutanter vill ägna sig åt autofiktion. Intresset för science fiction är stort liksom för mer fabulerande litteratur, konstaterar Ane Farsethås.

Bra, anser förlagschefen Daniel Sandström. Autofiktionen har gått från att vara en variant av skönlitteratur till att bli normen för skönlitteratur. Vilket det finns risker med, menar han.

– Om man inte värnar idén om fiktionen som något som också utmanar och kontrasterar mot verkligheten, utan ersätter det med en norm som säger att litteratur måste vara baserat på ”verkligheten”, vad det nu är, då har något avgörande gått förlorat.

Han tror också att vi kommer få se fler och fler böcker som verkar självbiografiska men där läsaren snart upptäcker att berättelsen inte är någon memoar ”för bevisligen kan författaren inte flyga eller prata med döda, även om huvudpersonen har samma namn som omslagets”.

– Om man hävdar att det är fortsatt viktigt att kunna skilja på verk och verklighet även i autofiktiv litteratur, ska man kanske vara ödmjuk och säga att det förstås kan bli problematiskt i de fall då verket har ett sanningsanspråk utöver det vanliga, som i vittneslitteratur. Ytterst krävs det alltså hos läsarna en kompetens som kan röra sig mellan olika tolkningsmodeller beroende på texten, säger Daniel Sandström.

Den stora frågan i en tid präglad av fragmentiserad offentlighet är vem som ska ge läsaren den kompetensen.

Och om författaren är villig att betala priset för de missförstånd som är dömda att uppstå.

Efter ”Min kamp” och årstidsböckerna lovar Karl Ove Knausgård att nästa bok inte kommer att bli autofiktiv.
Efter ”Min kamp” och årstidsböckerna lovar Karl Ove Knausgård att nästa bok inte kommer att bli autofiktiv. Foto: Federico Gambarin, TT/Illustration: Staffan Löwstedt

Daniel Sandström kallar Peter Handkes ”Berättelse om ett liv”, som kretsar kring Handkes mors självmord, en drabbande föregångare till Knausgård och autofiktionen.

Foto: Francois Mori/Illustration Staffan Löwstedt Bild 1 av 4

Vigdis Hjorths roman ”Arv och miljö”, som gavs ut i Norge 2016, har skapat en infekterad debatt om ”virkelighetslitteratur.”

Foto: Claudio Bresciani, TT/Illustration: Staffan LöwstedtBild 2 av 4

Peter Handke.

Foto: Francois Mori/Illustration Staffan Löwstedt Bild 3 av 4

Efter ”Min kamp” och årstidsböckerna lovar Karl Ove Knausgård att nästa bok inte kommer att bli autofiktiv.

Foto: Federico Gambarin, TT/Illustration: Staffan LöwstedtBild 4 av 4