Annons

Janerik Larsson:Arbetarrörelsens förödande självbedrägeri

Ljunggren
Ljunggren Foto: Henrik Montgomery
Under strecket
Publicerad

Stig-Björn Ljunggren har i många år verkat som en mycket läsvärd kritiker av den socialdemokratiska självbilden. Han gör så fast rotad i en i grunden positiv bild av vad partiet betytt för den svenska 1900-talshistorien, men utan illusioner om att finns någon sorts automatik som för all framtid säkerställer vare sig makt eller önskvärd samhällsutveckling.

Som socialdemokratisk fritänkare har han också sett till att skaffa sig en gedigen grund i kunskap om borgerligt politiskt tänkande. 1992 disputerade Lhan i statsvetenskap på en avhandling om  moderata samlingspartiets historia, Folkhemskapitalismen.

Hans ofta ironiskt hållna men träffsäkert formulerade kommentarer till både socialdemokratisk och borgerlig politik gör honom alltid läsvärd.

Nu har han levererat en kommentar till vänstertankesmedjan Katalys’ valanlys som verkligen kan rekommenderas. Den finns här.

Arbetarrörelsens förödande självbedrägeri är rubriken på texten i nättidningen Smedjan men den tål också att läsas av de som obekymrat tror att det finns en enkel framgångsväg för borgerlig politik framöver.

Annons
Annons

Låt oss för ett ögonblick bortse från den förlamande förvirringen kring regeringsbildningen - en förvirring som förmodligen varken ett extraval eller en regering Löfven (enligt Decemberöverenskommelse-modell) eller en M-ledd regering kommer att kunna hantera snabbt och enkelt.

Ljunggren börjar med ett yxhugg mot Katalys:

Redan titeln på valanalysen, ”När kapitalet vann valet”, ger upphov till en kritisk reflektion. För Katalys verkar kapitalismen vara en monolitisk helhet, en homogen aktör som, vilket titeln säger, lyckats vinna valet med hjälp av sina borgerliga bulvaner. Därmed missar Katalys att närmare analysera de olika slags kapitalistiska rörelser som vi för närvarande upplever. Vi har en (superkapitalistisk) grobian i Vita Huset, ditsatt av det amerikanska arbetande folket, vi har en plattformskapitalism (”delningsekonomi”) som utmanar de gamla aktörerna, vi har en kommuniststyrd kinesisk statskapitalism som skördar stora framgångar, vi har en ”postorderkapitalism” som hotar de etablerade affärskedjorna, vi har en ansiktslös fondkapitalism som äter upp de traditionella familjeföretagen, etcetera.

Om Karl Marx finge möjlighet att undersöka samtiden skulle han notera det kapitalistiska systemets inre spänningar, att motsättningen står mellan olika slags kapitalism, snarare än mellan kapitalism och socialism. Marx skulle kritiskt ha noterat att hans efterföljare underskattat kapitalismens förmåga att förnya sig själv. Det är i en sådan analys vi kan hitta förklaringar på de politiska förändringarna i världen. Inte genom att frambesvärja ett monolitiskt kapitalistiskt spöke som hemsöker det fordom så blomstrande folkhemmet.

Annons
Annons

Men Ljunggrens fokus riktas sedan mot bilden av väljarna - och här är det inte bara den vänstersocialdemokratiska bilden det gäller.

Katalys går i sin valanalys som katten runt en het gröt. Det hade tankesmedjan kunnat låta bli genom att enkelt konstatera att Sverigedemokraterna har vuxit därför att medborgarna tycker att det har kommit för många migranter. Att folk vill ha bort tiggarna. Verklighetens folk är komplext – de gillar multikulti och Ali på jobbet, men de vill inte att våldsverkare och andra skurkar ska få stanna i landet. Framför allt vill de inte att Sverige ska ta emot fler flyktingar än vad systemet kan hantera. Åter visar sig vänsterns problem tydligt. De älskar folket, men vill inte ta till sig älsklingarnas budskap.

(- - -)

Katalys vill ha ett ideologiskt fokuserat parti som sätter intressekampen i centrum. De skriver:

Socialdemokraternas problem i den nya politiska samtiden är bristen på ideologisk konsekvens och tydlighet med vems intressen man försvarar och vems man utmanar. Under valet sträckte man sig åt alla håll: höger, vänster, frihetligt och auktoritärt.

Katalys har inte förstått utmaningarna som det fragmentiserade samhället ger stora breda ”catch all”-partier. Ett parti kan vara oerhört ideologiskt konsekvent – exempelvis Vänsterpartiet – men priset för detta är att under de senaste hundra åren ha legat strax under sex procent av väljarna. Partier som är bredare, och därmed stundtals mer pragmatiska, kan svinga sig upp mot de 50 procent som Socialdemokraterna fick revolutionsåret 1968 (då Vänsterpartiet för övrigt fick 3 procent).

Annons
Annons

Han avslutar med att peka på det som är nyckeln till socialdemokratins problem:

Katalys studie använder sig av en stor mängd data, bitar av information som var för sig äger sin riktighet, men som valts ut och sammanställt i syfte att stärka tesen att dagens samhälle är produkten av medveten ideologisk påverkan, och framför allt att utvecklingen hade kunnat undvikas om en annan vilja varit förhärskande.

Den historieskrivningen är ett medvetet försök att hitta en konspiration i det förgångna. Dessutom förtränger den att besluten på 80-talet försökte hantera problem som tidigare politiska beslut förorsakat. Avregleringarna var ämnade att frigöra utveckling ur ett stagnerande samhälle, och de svarade mot väljarnas önskemål.

Dagens vänster har en tydlig idealistisk dragning. Den har bytt ut Marx mot Jesus. Det som avgör är den politiska viljan. Godheten. Den faktiska utvecklingen i samhället drivs av makthavarnas ambitioner, medan de underliggande samhällsförändringarna – teknologi, produktionskrafter, människors mentalitet – inte är lika viktiga. Tron kan försätta berg!

Vi som är mer lagda åt det historiematerialistiska hållet ber att få anmäla en avvikande uppfattning.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons