Annons

Stefan Thungren:Aretha Franklins röst rymde både himmel och helvete

Med Aretha Franklins bortgång har soulmusiken förlorat sin oomstridda drottning. Med den säregna och genomborrande rösten kom låtarna som
hon ­framförde att framstå som samtidigt romantiska och politiska, självbiografiska och allmängiltiga, världsliga och andliga. 

Under strecket
Publicerad
Efter reklamen visas:
Souldrottningen har tystnat

I en av de få böcker som når soulmusikens svårfunna hjärta, ”Nowhere to run: The story of soul music” (1984), berättar journalisten Gerri Hirshey, känd från bland annat Time Magazine och Washington Post, om sitt första möte med Aretha Franklin. 

Få har lyckats få till en intervju med den myt­omspunna och integritetsfyllda souldivan, men Hirshey ger sig inte. Via skivbolaget Atlantics pr-avdelning lyckas hon till slut tjata sig in på en repetition i en liten studio i skuggan av Port Authority-terminalen i New York. ­Hirshey får vänta en stund tillsammans med studiomusikerna, men så kommer Aretha Franklin in i en röd velourdräkt under en grå slängkappa. Hon vinkar hej och har en halväten cheeseburgare i handen. Sedan tänder hon en cigarett av märket Kool, avslutar sin burgare, nickar mot musikerna och bandledaren och sträcker på axlarna. Hon tar sedan ett långt djupt bloss innan hon går fram till mikrofonen. Vad som sedan händer beskriver Hirshey i en sakral ton, som en helig uppenbarelse.

Aretha Franklin (1942–2018), fotograferad cirka 1967.
Aretha Franklin (1942–2018), fotograferad cirka 1967. Foto: IBL

Den första tonen av Arethas röst träffar henne i solar plexus och hon måste stödja sig mot en metallstol. Hon känner hur stolens ben vibrerar som en stämgaffel.

Annons

”Jesus God”, viskar studiomannen bredvid henne. ”Almighty Jesus God.” När Aretha fortsätter sjunga beskriver Hirshey det som ett ögonblick av bibliska proportioner: ”And the spirit became flesh and dwelt among them.” 

Nu har denna heliga röst tystnat, åtminstone ibland oss. Aretha Louise Franklin blev 76 år gammal. Hennes röst kom att bli ett av vår tids mest distinkta instrument, lika omedelbart igenkännbar och ikonisk som Louis Armstrongs trumpet eller Jimi Hendrix gitarr. Det må ha gått inflation i att dela ut rojalistiska titlar till artister, men Aretha var den rättmätiga drottningen av soul, ingen kan eller vill påstå något annat. Men hon var mer än så. Hon var Lady Soul. Hon var själva essensen av soul.

Det är inte många som fått lära känna den privata ­Aretha Franklin; under hela sitt liv var hon ytterst sparsmakad med att ge intervjuer. I stället har vi fått vända våra öron till hennes konst. Och kanske hittar vi den mest nakna, mest öppet utelämnande Aretha, på albumet och mästerverket ”Spirit in the dark” från 1970. Förmodligen är det också där vi hittar nyckeln till soulens så intrikata dna-struktur. 

1970 hette USA:s president Richard Nixon, protesterna mot Vietnamkriget dominerade nyheterna och det progressiva Amerika befann sig fortfarande i en kollektiv chock efter morden på Martin Luther King och Robert Kennedy bara ett par år tidigare. Aretha Franklin sade i en intervju med Time Magazine att hon var en äldre kvinna under förklädnad; ”jag är 26 år, på väg mot 65”.

Hon hade vid den här tiden redan många av sina allra största hits bakom sig, hon hade inte särskilt mycket kvar att bevisa. Efter en lite trög start på musikkarriären där hon fick sjunga jazzstandards för Columbia Records hade karriären tagit skruv ordentligt när hon flyttade över till Atlantic och började jobba med producenten Jerry Wexler. 

Det var Wexler som föreslog att Aretha skulle göra en cover på Otis Reddings ”Respect”, ett spår som finns med på hans album ”Otis blue” från 1965. Låttexten handlade i Reddings originalversion om en hårt arbetande man som kräver lite respekt från sin fru och familj när han kommer hem från jobbet. Wexler hörde låtens potential att bli en hit även utanför r&b-världen, och med lite ändringar i text och struktur var den redo för Aretha Franklin. Den 17 feb­ruari 1967 gick de in i Atlantic-studion i New York och ett par månader senare släpptes vad som skulle komma att bli hennes stora genombrott och en tidlös, feministisk kampsång. Det som gör låten så kraftfull i Franklins version är att hon på samma gång lyckas sjunga om rasism och sex, den handlar om en kvinna som kräver respekt på precis alla plan. Och den blev även en av medborgarrättsrörelsens mest högljudda ledmotiv.

Tre år senare var hon redan drottningen av soul, men på ett personligt plan mådde hon dock inte särskilt bra. Familjens nära vän Martin Luther King hade mördats två år tidigare och äktenskapet med hennes manager Ted White hade spruckit. White var en minst sagt dubiös figur. Han hade en förkärlek för sprit och partaj, och tvingade Aretha Franklin att ständigt turnera och spela in hela 19 studioalbum mellan 1961 och 1970. Sångerskan och kollegan Etta James beskrev någon gång deras förhållande som lika destruktivt som det mellan Ike och Tina Turner. När skilsmässan 1969 var ett faktum fick White höra att Sam Cookes bror Charles hade besökt ­Arethas hem, något som gjorde honom så rasande att han helt sonika sköt Charles Cooke i skrevet. 

Omslaget till lp:n ”Spirit in the dark” (1970).
Omslaget till lp:n ”Spirit in the dark” (1970).

Lite senare var Aretha gravid med sitt fjärde barn. Hon var endast tolv år när hon blev gravid första gången, vem fadern var kom hon aldrig att avslöja. Det var ur dessa trauman som ”Spirit in the dark” föddes, ett möte mellan den furiösa gospel och djupaste soul som utgjorde Aretha Franklin, en kompromisslös fusion av rytm och blues. Det var skriet av en svart kvinnas smärta, en uppgörelse med männen som förstörde hennes barndom, manipulerade hennes karriär och förtryckte hennes systrar. Det gryniga, svartvita albumomslagets foto visar en dunkel Aretha Franklin som tittar rakt in i kameran utan att le, ett ansikte i smärta. Albumet avslutas med en cover på B B Kings ”Why I sing the blues”, och i Arethas uppdaterade soulversion talar låten om ett dubbelt förtryck. Hennes egna pianospel på hela albumet är pulserande, stundtals hamrar hon tangenterna med lika furiös ilska som Nina Simone. 

Den bästa soulen föds tyvärr ofta ur ganska vidriga ­förhållanden. Men den kan också födas i det gränsland mellan det heliga och det profana som så många artister inom denna genre har vuxit upp i. Aretha Franklins pappa C L Franklin var en av USA:s mest kända gospelpredikanter. Känd som ”the man with the million dollar voice” gav han under sin karriär ut över 70 album där han varvar sång med predikan. Han sägs ha varit så karismatisk ­under sina predikningar i kyrkan att åhörarna plockade med sig luktsalt för att väcka dem som svimmade av religiös extas. Men han var inte bara baptistpredikant, han åkte även dit för marijuanainnehav och familjens hem på Hastings Street, mitt i Detroits dåvarande nöjesdistrikt, blev något av ett ställe där musiker kunde koppla av efter sina spelningar. Nat King Cole, Dinah Washington, Mahalia Jackson, Quincy Jones, Sam Cooke, John Lee Hooker, alla dessa mötte Aretha i sitt hem redan som barn. Pappan kunde väcka henne mitt i natten för att be dottern visa prov på sin röstförmåga inför de inte sällan berusade ­gästerna. Arethas egna idol, Dinah Washington, lär en gång ha sagt till Quincy Jones: ”That one – C L’s girl – that’s the one to watch.”

Till skillnad från Sam Cooke, som i mitten av 50-talet lämnade de religiösa texterna bakom sig och bestämde sig för att göra en sekulär karriär, hittade Aretha Franklin ett sätt att förena det världsliga med det heliga under hela sin karriär. Titelspåret ”Spirit in the dark” handlar förmodligen om den heliga anden, men det har även spekulerats i om det är en hyllning till orgasmen. Möjligen är den både och på samma gång?

Franklin väver även samman politik och kärlek på ett högst intrikat vis. Albumets andra spår, hennes version av B B Kings ”The thrill is gone (from yesterday’s kiss)”, handlar om ett förhållande som smärtsamt är på väg nedför stupets kant. Det är förmodligen förhållandet med Ted White hon har i åtanke, men tre minuter in i låten sjunger kören ”Thank God almighty, I am free at last” i en uppenbar referens till den då framlidne Martin Luther King. Hon lyckas på så sätt sammanföra den emotionella smärtan i en personlig kärleksförlust med en halv nations kollektiva sorg över en politisk tragedi. 

Det är alla dessa sidor som gör Aretha Franklin så fascinerande, så trollbindande. Den svenske journalisten ­Lennart Persson summerade hennes magi på ett vackert sätt när han en gång på 90-talet skrev om just ”Spirit in the dark”: ”Aretha må vara en souldiva, men hon vågar visa upp sina svagheter, sina misslyckanden, sina tvivel. Utan att skydda sig själv. Och just därför känns det som om hon talar direkt till oss, om just våra tvivel och sorger. Det är det, mer än något annat, som är soul.”

Och så förstås – den där brutala urkraften i rösten. Det finns röster som inte bara genomborrar allt eller är rent tekniskt skickliga. Arethas kraftfulla mezzosopran når rakt in i hjärtat och berör på ett djupare plan än så, den besitter himmelska krafter. 

Och vem hade inte velat vara med där i studion vid Port Authority-terminalen i New York där denna berättelse började. I den där förtrollade stunden när metallstolens ben vibrerade som en stämgaffel av Arethas röst och studio­mannen viskade ”Jesus Christ”. Journalisten Gerri Hirshey berättar vidare att hennes heliga uppenbarelse och den förtrollning hon upplever bryts abrupt när ­Aretha plötsligt slutar att sjunga och säger:

”That was just no good.” 

Musikerna slutar spela och det blir tyst i rummet för ett kort ögonblick. Congas-spelaren vrider sedan på en ­vattenkran och spolar vatten för att kyla av sina händer, någon annan delar ut servetter för att torka svett. Aretha plockar upp sina cigaretter och går över till ­Hirshey. Hon tänder ännu en Kool och säger sedan: ”I’m just fooling around with som loose edges here. You sure you want to hang around for this?”

Annons
Annons

Aretha Franklin (1942–2018), fotograferad cirka 1967.

Foto: IBL Bild 1 av 3

Omslaget till lp:n ”Spirit in the dark” (1970).

Bild 2 av 3
Bild 3 av 3
Annons
Annons
Annons