Annons

Amazing GraceFranklins styrka gör filmen magnetisk

Aretha Franklin i filmen från 1972.
Aretha Franklin i filmen från 1972. Foto: Nonstop Entertainment

Musikens kraft bär helt och hållet fram konsertfilmen med Aretha Franklin, som nära femtio år efter att den spelade sin nu rör till tårar.

Under strecket
Publicerad

Aretha Franklin i filmen från 1972.

Foto: Nonstop Entertainment Bild 1 av 1

Amazing Grace

Regi
Sydney Pollack, Alan Elliott
Genre
Dokumentär
Medverkande
Aretha Franklin, James Cleveland, Southern California Choir m fl

1 tim 29 min. Barntillåten

Betyg: 5 av 6

När Aretha Franklins konsertfilm ”Amazing Grace” spelades in i januari 1972 var tanken att den skulle släppas på bio tillsammans med blaxploitation-rullen ”Superfly”. Numera låter idén hjärndöd, men filmbolaget Warner Brothers tänkte att man kunde tillfredsställa den tänkta målgruppen med inte bara en utan en hel handfull afroamerikanska superstjärnor.

Så blev det nu inte. Albumversionen av ”Amazing Grace” släpptes sommaren samma år och kom att bli den mest säljande gospelplattan någonsin, men filmversionen har legat gömd i arkiven ända tills nu. Warner hade bett den då unga och heta Sydney Pollack att regissera, men det Pollack hade i stjärnskottstatus saknade han i teknisk koll, varpå konserterna spelades in utan att man hade kontroll på synkroniseringen mellan ljud och bild.

Efter Pollacks bortgång 2008 hamnade filmen hos Alan Elliott som påbörjade det mödosamma synkningsarbetet, men även i det skedet blev släppet stoppat eftersom Franklin själv inte ville ge ut filmen – ett beslut som släktingar förklarat med att hon redan då var såpass märkt av den cancer som kom att ta hennes liv att hon inte orkade en eventuell marknadsföringscirkus.

Annons
Annons

Aretha Franklin i filmen från 1972.

Foto: Nonstop Entertainment Bild 1 av 1
Aretha Franklin i filmen från 1972.
Aretha Franklin i filmen från 1972. Foto: Nonstop Entertainment

Har den då varit värd att vänta på? Ja, är det korta svaret. Samtida musik- och turnédokumentärer (över)kontextualiserar gärna med intervjuer och analyser, med flashbacks och bakom-scenen-klipp. ”Amazing Grace” är däremot något såpass sällsynt som en film som helt bärs fram av kraften i musiken. Franklin och teamet spelade in under två kvällar i New Temple Missionary Baptist church i den fattiga Los Angeles-stadsdelen Watts och omständigheterna är minimala: Aretha Franklin sminkar sig själv i logen, belysningen i lokalen är skarp och oförlåtande, kameraarbetet är naturalistiskt på gränsen till taffligt. Vid ett tillfälle råkar någon hälla ut en mugg vatten över elektroniken varpå konserten avbryts.

Ändå, eller just därför, är det en närmast magnetisk film. När hon kommer in går hon raskt och allvarsamt mellan bänkraderna, en hållning som förmodligen går att förklara med platsen och omständigheterna: kyrkan är en plats för andakt, och Franklin sjunger ståendes bakom podiet som hon då och då tar tag i för att hämta kraft, med ögonen slutna eller fästa längst bak i salen.

Musiken känns igen av alla som hört skivan – ”Mary, don’t you weep,” “What a friend we have in Jesus,” en bländande omtolkning av Marvin Gayes ”Wholy holy” – men att få se det konkreta inspelningsarbetet är fascinerande. Inte minst Franklin själv som inte yttrar ett ord mellan låtarna – istället är hon djupt försjunken i sig själv, till synes lika kraftsatt av sitt inre som av den jublande kören och publiken.

Som filmad konsert, med tittaren i tryggt förvar bakom den fjärde väggen, är det tillräckligt för att röra till tårar femtio år senare. Man orkar knappt tänka på hur det måste ha varit för det välsignade hundratal som var där på riktigt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons