Annons

Årets Sommar ger anledning till oro

HÖGRÖSTAT. Sommar i P1 har hittills i år varit häpnadsväckande ointressant. Torsdagens program var ett lågvattenmärke, när ekonomiprofessorn bjöd på egenreklam och kaxig besserwisserstil.

Under strecket
Publicerad

MEDIEKRÖNIKA

Mellan tanke och handling kan vägen vara lång och svårforcerad. Sedan tidigt i våras har diktsamlingen Aftonsånger legat på mitt skrivbord. Då och då har jag återvänt till boken och sökt efter ett bra skäl att skriva om den. Men alltid har något ställt sig hindrande i vägen. Eller som det heter i en av dikterna: ”Det uppstod inte en duett mellan nötväcka och sothöna.”

Jag har tänkt att jag vid tillfälle skulle fråga Bengt Emil Johnson om den där uteblivna duetten, men i torsdags meddelade Kulturnytt att han dessvärre gått ur tiden. Aftonsånger blev således hans sista diktsamling och Kulturnytts Magnus Florin tog i sin minnesteckning fasta på den känsla av tillvarons förbipasserande som alltid funnits hos Bengt Emil Johnson. Det blåser genom hans poesi, avslutade Magnus Florin träffande. Och jag kommer att sakna den vinden.

Att försöka sig på en värdering av årets Sommar i P1 är för tidigt eftersom vi ännu inte nått fram till halvlek. Men om fortsättningen blir som inledningen finns anledning till oro. Med några få undantag har Sommar hittills varit häpnadsväckande ointressant. Och torsdagens program var ett lågvattenmärke.

Annons
Annons

Professorn i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, Micael Dahlén, använde tiden till att göra reklam för sig själv, okritiskt referera till marknadsundersökningar i USA och spela skränig rockmusik från samma land. Som högröstad uppvisning i självsäkerhet och kaxig besserwisserstil – de karaktäristiska uttrycken för den managementkultur som Micael Dahlén representerar – fick lyssnarna ett smakprov som sannerligen heter duga.

Professor Dahlén fann för gott att prata mer om sitt utseende än om den verksamhet som, enligt Sveriges Radios webbplats, gjort honom ”till årets supertalang inom området forskning”. Fast helt utan inblickar i företagsekonomins underbara värld blev vi inte. För med hjälp av allehanda undersökningar och tester från det stora landet i väster fick vi höra att det minsann är förväntningar som driver våra handlingar. Vilka som eventuellt skulle hävda motsatsen nämndes emellertid aldrig.

Poängen med resonemanget, om jag förstod det rätt, är att konsumtionsmöjligheterna – för dem som har råd – blivit så stora att vi inte längre kan glädja oss över det vi köper eftersom vi ständigt anar bättre och fräckare prylar bakom nästa hörn. Och detsamma skulle tydligen gälla kärlek och relationer; eftersom det finns bättre och vackrare partners på andra sidan ån är det mycket roligare att gifta sig än att vara gift. Likt en utilitaristisk moralfilosof är professor Dahlén inte knusslig med distinktionerna; det enda som räknas är mängden av positiva upplevelser.

En bit in i programmet fick vi höra att det är ett vetenskapligt faktum att vi endast kan vara lyckliga i tre månader. Uppenbarligen var det professor Dahléns stora och bärande tanke. Problemet är bara att det inte stämmer. Vad biokemister visat är att det passionerade kärleksruset är kortvarigt beroende på fysiologiska orsaker. Men det är förstås något helt annat än att vi inte skulle kunna vara lyckliga längre än ett kvartal.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons