Annons
Krönika

Per Wästberg:Arkitekterna körde en epok till fattigbegravning

En epok går i graven när gamla Slussen rivs i samband med ombyggnaden.
En epok går i graven när gamla Slussen rivs i samband med ombyggnaden. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Städer är strålningskällor; en senare generation tar emot läckor ur djupen. När stadsdelen Klara revs, och andra stadskärnor, berövades verkligheten sina gåtor och sin läsbarhet.

Under strecket
Publicerad

En gammal stad är ett protokoll över tidsflödet och historiens avtryck. Arkitektur är ett formernas lånebibliotek. Ser husen likadana ut, verkar även människorna likadana, de beter sig likartat och kan skäras över en kam – ur planerarens synvinkel. Makten avskyr oreda och vill ha överblick och kontroll.

Man sörjer då en människa förlorar minnet. Man bryr sig mindre om när ett helt samhälle utsätts för social minnesglömska till följd av massiva rivningar och nya skalor för den fysiska miljön.

Staden är inte bara en blädderbok eller dagstidning, där man ivrigt väntar på nyheter. Den är lika mycket ett arkiv som samlar och dokumenterar seklers erfarenhet. Den är vackrast inte nyputsad utan sliten, med generationers tumavtryck i murytorna. Det är till Prag, Venedig och Siena, till Krakow, Budapest och Bath vi vänder oss för att känna att vi tillhör en kultur.

En stad som rivs eller bombas och mister sin mittpunkt blir lätt en abstraktion. Stadsdelen Klara revs – liksom andra stadskärnor – och verkligheten berövades sina gåtor och sin läsbarhet. Man utplånade korsförbindelserna, det fruktbara nätverk som är mångtydigt och svårt att kartlägga.

Annons
Annons

När kvantitet, storskalighet, likformighet och ekonomisk effektivitet ersätts av kvalitet, identitet, lokala lösningar, småskalighet, minskar främlingskap, vantrivsel och brottslighet. Det kostar betydligt mer men torde löna sig stort i längden.

En storstad bör bilda ett igenkännligt mönster, dock ett som inte uppfattas på en gång av sinnena utan gradvis avslöjas av erfarenheter som följer på varandra. Ju fler paralleller mellan då och nu, ju fler associationer som föds av fasadens kalkstensband, av hörntorn och balkongräcken, av namn på gator och kvarter, varuhus och krogar, desto lättare går vi över torgen, orienterar vi oss i gaturummen, hittar de goda mötesplatserna.

Huskropparna berövades sina kläder och stod där likt klumpiga karikatyrer av sig själva. En epok kördes till fattigbegravning.

Det halvförgångna råkar värst ut. På 1930-talet rakades 1880-talet rent från lejonhuvuden och initialer, stuckatörers blomsterslingor, sirener som sjungit färdigt. Man skyllde på fukt, fulhet och kostnadsläge och fick Ragnar Östbergs välsignelse. Följden blev naknare hus och mindre att titta på. Huskropparna berövades sina kläder och stod där likt klumpiga karikatyrer av sig själva. En epok kördes till fattigbegravning.

Det som den ena arkitekten ser som prassel med lånta värden, kattguld och påhäng, ser den andra som ett komplicerat spel mellan masker, ljus och skugga. Kulisser, ytor, är nödvändiga för att vi ska leva, skelett räcker inte, därav brutalismens nederlag. Det är med hudens sinnen vi kommunicerar.

Människors värderingar är sammansatta, inte så materialistiska som man tar för givet. Det som värdesätts visar sig vara tid, tystnad, utrymme, frisk luft, närhet till vänner och släkt. Hembygdsföreningar uppstår i tämligen ansiktslösa förorter, man vill utforska platsens historia, spåra tidigare bebyggelse. Amatörarkeologin frodas.

Städer är strålningskällor; en senare generation tar emot läckor ur djupen. I en uråldrig stad förnimmer man de liv som levts där förut liksom de som levs vid sidan av ens eget.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons