Anders Olsson har varit Svenska Akademiens ständige sekreterare i snart ett år.
Anders Olsson har varit Svenska Akademiens ständige sekreterare i snart ett år. Foto: Staffan Löwstedt

”Vill känna jag gjort allt för att rädda Akademien”

Han har kallat bunkergängets ledare – och Akademiens frälsare. Nu talar Anders Olsson ut: ”Krisen var den gnista som satte igång ett nödvändigt förändringsarbete.”

Uppdaterad
Publicerad

Det är måndag, dagen innan Anders Olsson ska få ett avgörande besked från Nobelstiftelsen – om det blir något litteraturpris i år eller inte. Han hoppas på ett pris, drömmer om två och har med i beräkningen att det kan bli noll – och därmed fortsatta eftergifter.

Vi befinner oss i Börshusets vackra salar. I snart ett år har Anders Olsson varit Svenska Akademiens ständige sekreterare, och därmed haft den intrikata uppgiften att rädda institutionen från att falla samman inför världens blickar. Kanske är Nobelstiftelsens besked slutpunkten för Krisen i Akademien? Den har i så fall har varat i 469 dagar, räknat från Dagens Nyheters avslöjande om ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault i november 2017.

Men så ser Anders Olsson det inte.

Annons

– Nej, krisen började tidigare. Historieskrivningen görs om hela tiden och man ser det som hände i ett annat ljus efteråt, men det fanns problem i Akademien hela den hösten. Personliga konflikter som var outredda kom upp till ytan och de blev väldigt påtagliga när Katarina Frostenson ställdes utanför kommunikationen, säger han.

Hon var en vän till dig, eller hur?

– Ja, vi haft en nära dialog under många, många år. Det har pratats om vänskapskorruption och det har blivit inflammerat, men hela vår verksamhet i Akademien bygger på att vi har djupa och intresserade samtal, det är därför vi är här. Jag tycker illa om att det har blivit en misstänksamhet kring det. Vi måste klara ut skillnaden mellan jäv och vänskap.

Anders Olsson.
Anders Olsson. Foto: Staffan Löwstedt

Blev du chockad av artikeln om kulturprofilen?

Annons

– Jag blev överraskad av att det hade gått så långt, men jag förstod inte hur det kunde drabba Akademien, så jag såg ingen kris. Sedan började det rullas upp och hetsen mot Katarina blev mycket, mycket påtaglig. Det tycker jag fortfarande är svårt, att hon inte fick veta vad som hände i Akademien och att hon drevs bort från Sverige.

Utifrån såg det ut som att han lämnade Sverige och att hon följde med.

– Ja, och det beror också på att hon inte försvarade sig själv offentligt. Hon har inte gjort någon avbön från sin man, någon gång.

Varför ville han företräda bunkergänget? Var han liksom kidnappad?

Krisen i Svenska Akademien har väckt stort intresse och gjort att professorer i språk och litteratur har blivit kända för svenska folket till sina förnamn. Det är tacksamt med konflikter där det är lätt att ta ställning, och utifrån såg det glasklart ut. På den ena sidan en kvinna som ville göra rent hus med sexuella trakasserier och vänskapskorruption, stöttad av några principfasta ledamöter som satte moral före egen vinning. På den andra ett gäng gubbar (och en tant) som höll emot.

Annons

Av Dagens Nyheter fick de namnet ”bunkergänget” och det verkade passande. I mina ögon var det bara en sak som var märklig: gängets ledare. Anders Olsson framstod som en torr byråkrat när han läste högt ur sina pressmeddelanden, inte alls lik den spännande, poetiska litteraturteoretiker som jag följt i 30 år. Jag har aldrig sett honom uttala sig misogynt eller gubbigt, så varför ville han företräda bunkergänget? Var han liksom kidnappad?

Foto: Staffan Löwstedt

I slutet av 1980-talet läste jag litteraturvetenskap på Stockholms universitet, och den tredje terminen tog jag kursen ”Teori och metod” för Anders Olsson. Tanken var att man skulle se litteraturen från olika håll och genom noggrann läsning och ett öppet sinne prova vilken metod som passade bäst för den aktuella texten.

Anders Olsson var en respekterad lärare, känd från litteraturtidskriften Kris. Hans tankar var nya och hans observationer var djärva och öppna för död, sjukdom och svaghet. Dessutom hade han en tyst, effektiv auktoritet. Om föreläsningen inte kom igång för att studenter pratade eller kom efter utsatt tid satt han bara stilla i sin kateder och såg bekymrad och besvärad ut.

Annons

Att krisen blev en så rafflande historia beror också på de bilder som lades till berättelsen

Det räckte för att man aldrig skulle komma för sent igen.

Men det verkar som att den där bekymrade, besvärade blicken inte haft någon effekt på Akademiens ledamöter.

Krisen igenom har ledamöterna formulerat knivskarpa uttalanden om varandra. Det var som att de hade beslutat sig för att den bästa metoden för krishantering är att hälla bensin på varje brasa.

Att krisen blev en så rafflande historia beror också på de bilder som lades till berättelsen, både fotografiska och symboliska.

Som Sara Danius utsparkad från börshuset, prästlik i sin fladdrande vita knytblus mot mörk botten, med blombukett och Sara Stridsberg vid sin sida.

Eller ett helt Stortorg fullt av kvinnor och män i knytblus.

De äldsta ledamöterna som nästan verkade behöva bäras ut och in i sina taxibilar.

Horace Engdahl och Kristina Lugn gapskrattande i Gamla stans gränder.

Tomas Riad som förklarade att pengar från Akademien var ”en köttbulle som kom farande”.

Annons
Akademiledamöterna Horace Engdahl och Anders Olsson och Kristina Lugn lämnar Börshuset efter att Svenska akademien hållit höstens andra ordinarie sammanträde.
Akademiledamöterna Horace Engdahl och Anders Olsson och Kristina Lugn lämnar Börshuset efter att Svenska akademien hållit höstens andra ordinarie sammanträde. Foto: Janerik Henriksson/TT

När jag tar upp Horace Engdahls uttalande om maktspel och att ”män passar bättre att sitta i den här typen av församlingar” i SVT i december 2018 säger Anders Olsson sammanbitet: ”Löjligt” och sedan: ”Det är inte vad Akademiens arbete handlar om”.

Hur tänkte du när Sara Danius och Horace Engdahl började slå varandra i huvudet?

– Jag kände samma sak som nu, att det har varit skadligt för Akademien att man låtit det egna jaget låter spela en sådan enorm roll. Hela institutionen har farit illa av det.

Ni har många gånger sagt att bara du ska uttala dig.

– Ja, men det har ju inte fungerat alls, hur mycket vi än har sagt till om det. Man ska ha klart för sig att under en så extrem press och uppmärksamhet som vi utsatts för förändras man som människa. Det är inte rimligt att kräva att man ska vara normal då.

Annons
Foto: Tomas Oneborg

Horace Engdahl och Sara Danius har särskilda talanger för att uttala sig så att det blir briljant dräpande citat och rubriker. Men Anders Olsson är inte alls av den sorten.

Under en av föreläsningarna på universitetet hade han pratat om ett specifikt författarskap, när han mitt i resonemanget blev tyst. Han satt försjunken i sina tankar medan vi studenter undrade vad det var som hände i hans hjärna. Efter en lång stund tittade han upp och sade: ”Eller också är det tvärtom”.

Det var omöjligt att veta om det gällde de senaste meningarna eller hela föreläsningen.

Eller var det hela kursen som hade förvandlats till ett enda stort ”så är det inte”?

Några år senare gjorde jag en intervju med Anders Olsson för Svenska Dagbladets dåvarande fredagsbilaga SvD City – hemma i den trea i Vasastan där han fortfarande bor med sin hustru, konstnären Agnes Monus. Olsson skulle ge ut ”Att skriva dagen”, en bok om Gunnar Björlings dikter.

Annons

Det blev sex sidor i tidningen, chockerande stor plats för finkultur i en nöjesbilaga, med bilder på Anders Olsson i tunnelbanan, hans dikter och vårt samtal om både Björlings och Olssons lyrik och livskriser. SvD City fick Anders Olsson att framstå som en lyrikens och litteraturteorins rockstjärna.

Fredagsbilaga SvD City.
Fredagsbilaga SvD City.

Hittills består hans författarskap av ett tjugotal böcker, uppdelat på diktsamlingar och litteraturteori. Också de teoretiska böckerna har något lyriskt över sig, som ”Mälden mellan stenarna” (den första essäsamlingen) ”Ekelöfs nej” (avhandlingen om Gunnar Ekelöfs utanförskap), ”Den okända texten” (om att närma sig en text och hur texten alltid har en kärna som man inte förstår) och ”Vad är en suck?” (om sucken hos Stagnelius).

Det är vackra och melankoliska titlar på böcker som är fulla av metaforiska bilder och ganska tidskrävande att läsa. Både titlarna och de teman som Anders Olsson väljer kan verka sorgsna, men så känns det inte när man väl läser böckerna.

Annons

Jag vill inte lämna över någonting. Det ska bli aska av mig när jag är död.

– Jag upplever dem inte så heller. Om man är djupt medveten om att vi ska dö och att det finns en förgänglighet inbyggd i skapelsen tror jag att man tar till vara varje ögonblick med en särskild kraft och vilja. Zen är ett aktivt tänkande som säger att man ska gå in i dagen och göra allt. Så är det med mitt arbete med Akademien. Jag vill inte lämna över någonting. Det ska bli aska av mig när jag är död.

Men du har väl ägnat hela ditt liv åt att skriva texter som blir kvar när du inte längre finns?

– Jag menar inte så. Jag vill inte att någonting ska bli kvar av min energi. Jag vill ge allt jag har. När min dag är till ända vill jag känna att jag har gjort allt för att rädda Akademien.

Sina första år tillbringade Anders Olsson i en lantlig miljö i Huddinge, men snart flyttade familjen till Västerås där hans pappa hade fått en tjänst som stadsarkivarie. Han kom att ägna större delen av sitt yrkesliv åt att gå till rötterna med Västerås historia, medan Anders mamma var språklärare.

Annons

– Hemma hos oss fanns en stark vilja att ta reda på saker, att värna om minnet. Men jag hade också två bröder, så det blev mycket sport och vi hade våra olympiader.

Anders Olsson och Agnes Monus tar en promenad på Odengatan i kvarteret där de bor.
Anders Olsson och Agnes Monus tar en promenad på Odengatan i kvarteret där de bor. Foto: Staffan Löwstedt

Familjen bodde nu i ett nybyggt område med många barn – och en hockeybana. Anders Olssons äldre bror är metallurg och de har en fin kontakt, men deras lillebror lever inte längre. Krisen i Akademien är inte den värsta i Anders Olssons liv, för den inträffade 2006, när deras lillebror dog på lasarettet i Västerås.

– Det blev en katastrof, det mest hemska jag har i mitt liv. Min bror fick psykiska problem, kände sig förföljd och blev tvångsintagen. Han var temperamentsfull och blev aggressiv – eller antagligen mycket, mycket rädd. De spände fast honom och så dog han efter 35 timmar. Det var ohyggligt sorgligt, också det att jag inte fick ta farväl av honom.

Annons

Den obduktion som gjordes kom fram till att det inte fanns några kroppsliga fel. Dödsorsaken var troligen att många inblandade läkare gav mycket starka mediciner, och att de interagerade.

häxbrygden din död

fastspänd genomkämpad fjärde

och femte revbenen brutna

flammiga blålila till

blågröna hudmissfärgningar

handledernas båda sträckor

Så heter det i ”men så oändligt lätt att svara dig”, Anders Olssons diktsamling med samma titel som handlar just om brodern Jannes död.

Jag har aldrig varit intresserad av karriär. I mitt liv har det blivit som det har blivit.

– Jag kommer aldrig att komma över det, det går inte, säger han.

Lyriken kom in i hans liv i 15-årsåldern. Under en lektion läste hans lärare upp något som han sade att han tyckte var riktigt intressant och bra.

– Jag kände igen texten men kunde inte riktigt placera den, tills jag insåg att det var jag som hade skrivit den. Det var en speciell känsla som överväldigade mig, och då kom jag på någonting hos mig själv.

Efter latinlinjen på Rudbeckianska gymnasiet i Västerås begav han sig 1968 till Uppsala, där han läste filosofi, nordiska språk och litteraturvetenskap. Efter en tid i Berlin fortsatte studierna i Stockholm utan någon klar målbild, nu i litteratur och filosofi.

Annons

– Jag har aldrig varit intresserad av karriär. I mitt liv har det blivit som det har blivit.

Anders Olsson bland takåsarna nära Odenplan i Stockholm.
Anders Olsson bland takåsarna nära Odenplan i Stockholm. Foto: Staffan Löwstedt

När jag frågar Anders Olsson hur han väljer de författare han skriver om ser han först ut som att det är den konstigaste fråga han hört. Sedan säger han att det har att göra med hur hans liv har blivit, att han har ”levt utanför samhället” så länge.

Hösten 1976 delade han lägenhet med konstnären Erland Cullberg, känd för sina färgstarka, expressionistiska målningar. Cullberg hade varit intagen på Grillby sjukhem utanför Enköping för sin schizofreni, men Anders Olsson lyckades få ut honom och inkvarterade vännen i den nedgångna vaktmästarbostad där han själv bodde.

Annons

– Han målade på väggarna och det var kaotiskt och underbart i fyra eller fem månader. Vi gjorde också resor tillsammans. Jag tror att det har betytt mycket för mitt skrivande att jag varit i kontakt med utsatthet och psykotiska tillstånd, och sett vad de innebär. Det har gett mig en möjlighet att närma mig andra erfarenheter. Den utsatthet som finns hos Ekelöf, Stagnelius och Björling har berört mig på djupet och jag tror att det påverkar allt jag skriver. Jag klarar rätt mycket kaos, om livet bjuder på det.

Samma år inträffade den första stora krisen i Anders Olssons liv, den som ledde till att han började skriva ”på allvar”.

– Jag visste inte vad jag skulle göra av mitt liv, hade ingen stabilitet och hittade inte hem. Men så fick jag ett tips om att åka till Rättvik, där jag kom i kontakt med Hans Hof och hans zenmeditation.

Hans Hof var teolog och hade skrivit en avhandling om den medeltida mystikern Mäster Eckhart och begreppet ”själens gnista”, men också rört sig mot öst och zenmeditation.

Meditationen ger en känsla av att man kommer till liv igen, som en pånyttfödelse

I Rättvik fick Anders lära sig att sitta på en kudde, mycket koncentrerad, och andas djupt för att komma till ro. Efter kursen föreslog Hof att Olsson skulle åka till Paris och söka upp Deshimaru, en zenmunk från Soto-skolan, som inte använder ramsor för meditation.

Dojon låg i Montparnasse, och där satt Anders Olsson varje morgon mellan klockan 7 och 8.

Annons

– Det var en byggnad med mycket, där man såg ut över en japansk stenträdgård, en underbar liten plats. Efter 20 minuter kom Deshimaru in och rättade till oss, slog oss över axlarna på ett traditionellt sätt och läste en haiku på franska. Jag hade några pratstunder med honom som är viktiga för mig. När jag haft bekymmer har jag alltid kunnat gå tillbaka till det där.

Också under det gångna året?

– Ja, framför allt har jag haft nytta av praktiken att tömma sinnet och bli nybörjare, som jag ser det. Meditationen ger en känsla av att man kommer till liv igen, som en pånyttfödelse, och det motverkar ilska och långsinthet. Jag vill inte ha något gammalt kvar när jag börjar min dag.

Året därpå lärde Anders Olsson känna Horace Engdahl ordentligt, när de gav ut antologin ”Hermeneutik” tillsammans med Ola Holmgren, Roland Lysell och Arne Melberg. Innan dess hade de träffats på seminarieverksamheten på den litteraturvetenskapliga institutionen, ”en period av intensivt, mycket aktivt sökande”.

– Vi ville någonting annat med svensk litteraturvetenskap, ta in nya idéer utifrån. Sedan kom Stig Larsson och Åke Sandgren från Umeå och det slog en gnista när vi mötte dem. De ville ge ut en tidskrift och vi tyckte att det var en jättebra idé.

Annons
Anders Olsson hemma i köket med morgonkaffet.
Anders Olsson hemma i köket med morgonkaffet. Foto: Staffan Löwstedt

Tidskriften Kris gavs ut under hela 1980-talet och fram till 1997. Efter Anders Olssons krets tog en ny generation över, bestående av bland andra Daniel Birnbaum, Aris Fioretos, Hans Ruin och Sven-Olov Wallenstein.

Jag upplevde det inte som att vi var motståndare till kvinnor.

Varför var det aldrig några kvinnor i Kris?

– Vilken bra fråga. Det vet jag inte riktigt. Det hade det mycket väl kunnat vara.

Tänkte du på att ni bara var män?

– Ja, ibland. Jag hade en nära dialog med Mona Vincent och hon skulle nog kunnat vara med, men jag vet inte hur det skulle fungerat. Det kan man tycka var synd, så här i efterhand. Jag upplevde det inte som att vi var motståndare till kvinnor, för jag har alltid kunnat samarbeta med kvinnliga forskare och kollegor. Jag tror inte att det uppstod någon sådan situation, men jag har svårt att tänka mig att vi hade sagt nej.

Annons

Sedan intervjun för 24 år sedan har Anders Olsson och jag träffats en gång, på en trottoar i korsningen Odengatan–Dalagatan i Stockholm. Jag gratulerade honom till att ha blivit invald i Akademien. Han sade då att han var enormt lättad, att det var skillnaden mellan att kunna betala räkningarna och inte. Hans hustru är konstnär, och att leva på små inkomster tär i längden, särskilt när man har barn. Nu i efterhand säger Anders Olsson att den stora skillnaden kom när han blev professor på universitetet 2004.

Möjligen minns jag fel, kanske var det då vi stötte på varandra.

Jean-Claude Arnault i tingsrätten.
Jean-Claude Arnault i tingsrätten. Foto: Pontus Orre/TT

Han hade haft sin stol i 9 år när avslöjandet kom om hur Jean-Claude Arnault hade utnyttjat kvinnor och sina nära kontakter med Svenska Akademien. Förutom att Arnault är gift med Katarina Frostenson och att Akademien gett bidrag till parets kulturförening så har ledamöterna också ofta deltagit i Forums program. Det var en scen där Anders Olsson läste lyrik.

Annons

– Visst är det så. Stora delar av kultureliten i Sverige var där. Jag tyckte att det var hög kvalitet på föreställningarna och roligt att komma dit. För mig gav det en möjlighet att möta en publik och jag var där mycket i början. Men sedan blev det en brytning, för Agnes hade en riktigt svår konflikt med Jean-Claude i samband med att hon skulle ställa ut.

Så du kände till Jean-Claude Arnaults mindre angenäma sidor?

– Ja, det gjorde jag. Men jag hade ingen aning om de sexuella trakasserierna, annat än att de var en visa på stan. Jag har upplevt Jean-Claude Arnault som en orosande och vi har aldrig haft något djupare samtal.

Artikeln i Dagens Nyheter ledde till att Sara Danius tillsatte en advokatutredning om Arnaults kopplingar till Svenska Akademien. Som Anders Olsson ser det var utredningen en källa till de konflikter som blev allt svårare under vårvintern 2018. Men inte för att utredningen tillsattes, utan på grund av vad som hände efteråt.

– Den ifrågasattes av Horace, men majoriteten tyckte att den var okej, bra eller nödvändig, förklarar han.

I ett vanligt företag är det självklart att vd:n kan tillsätta en utredning utan att informera.

Annons

– Ja, men vi är inte ett vanligt företag. Det hade varit bra om vi beslutat om utredningen tillsammans, och det hade vi säkert också gjort. En del tyckte att det skedde förhastat och egenmäktigt, men alla tyckte att det var bra till sist. När utredningen kom fick vi ta del av den, och den säger att det inte fanns någon anledning att kritisera vårt prisarbete och att det inte skett någon påverkan från Jean-Claude, vilket man fruktade.

Katarina Frostenson anländer tillsammans med advokat Björn Hurtig (t h) till Svea Hovrätt där hon ska vittna i rättegånge.
Katarina Frostenson anländer tillsammans med advokat Björn Hurtig (t h) till Svea Hovrätt där hon ska vittna i rättegånge. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Vad utredningen däremot slog fast var att namn på pristagare läckt ut, och att Jean-Claude Arnault hade utnyttjat sin vänskap med Akademien mot de utsatta kvinnorna.

– Jag tror att alla var ense om att det var ett stort misstag vi begått, att vi delat ut pengar till Forum och därmed Katarina Frostenson, eftersom hon var delägare i handelsbolaget. Under en lång tid också.

Jag befarade att man skulle tappa aktningen för Akademien. Och det var det som hände.

När ledamöterna Klas Östergren, Peter Englund och Kjell Espmark i början av april lämnade Akademien befann sig Sara Danius i Norge, så ansvaret att hantera medierna hamnade på Anders Olsson.

Annons

– Vi hade haft slitningar och jobbiga diskussioner, men dittills hade vi varit en intakt akademi. Jag tror att de personliga motsättningarna var väldigt påfrestande för flera ledamöter.

Tänker du att de tre avgick också på grund av personliga motsättningar, inte bara för att de ville utesluta Katarina Frostenson?

– Jag tror att det var både och, men exakt hur det var måste de själva få klargöra. Jag blev överraskad av deras besked och tänkte, vad sjutton, varför stannar de inte kvar och kämpar för Akademien? Det här kommer att leda till förödelse.

Såg du det redan då?

– Ja, jag såg att det var mycket, mycket riskabelt och befarade att man skulle tappa aktningen för Akademien. Och det var det som hände.

Bara några dagar efter de tre ledamöternas avhopp publicerade Horace Engdahl en debattartikel i Expressen där han hävdade att ”Sara Danius är den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift”.

Annons

– När den artikeln kom befann sig Akademien i något sorts undantagstillstånd. Vi hade inte hittat någon struktur och hade ingen ledning. Det var mer eller mindre ett kaos i det ögonblicket. Jag tror att det var fel att föra ut konflikterna i offentligheten, men man kan nog se artikeln som ett uttryck för en situation då vi hade tappat kompassen.

Anders Olsson
Anders Olsson Foto: Staffan Löwstedt

Att just Anders Olsson blev Akademiens ständige sekreterare efter att Sara Danius petats menar han berodde på att han råkade vara direktör den terminen, inte att han är en medlarperson.

Stod du på den ena sidan i konflikten?

– Det var så otroligt polariserat då och jag var inte en av de mest aktiva, men jag skrev under när vi förklarade varför vi inte ville utesluta Katarina Frostenson. Händelseutvecklingen som följde gjorde att vi måste inta en oändligt mycket mer ödmjuk hållning. Pressen på Akademien var fruktansvärt hård i och med att Nobelpriset höll på att tas ifrån oss.

Och gjorde det.

Annons

– Ja, precis. Det var en ny situation också att vi med kungens godkännande fick en akademi som det var möjligt att avgå ifrån. Det fanns de som tyckte att jag gick för långt i självbesinning när jag ville börja från botten, men det var mycket klokt, för annars hade vi inte kommit vidare.

Det är en ny akademi och den kommer att bli ännu nyare i takt med att vi väljer in nya ledamöter.

Vad hade kunnat hända?

– Att ställa sig på barrikaderna och slåss mot hovet, Nobelstiftelsen och medierna tror jag hade lett till en upplösning av hela organisationen. I det läget menade ju flera att det borde inrättas en haverikommission som skulle skapa en helt ny akademi.

Men en form av haverikommission blev det ändå?

– Nej, jag vill inte kalla det för det. Det mest fantastiska som har hänt under året är att vi har lyckats bygga upp en ny akademi inifrån. Det är en ny akademi och den kommer att bli ännu nyare i takt med att vi väljer in nya ledamöter. Vi har ytterligare tre stolar att välja in till och när det är gjort är vi uppe i nästan hälften nya. Men eftersom vi aldrig behövde lämna över ansvaret kunde vi ha kvar kontinuiteten i vårt arbete.

I många år före krisen fanns det ett visst högmod i Svenska Akademiens uttalanden.

Annons

– Ja, jag är mycket kritisk mot just det där högmodet. Det är skadligt, det gagnar oss inte alls.

Känns det som att du har räddat Akademien nu?

– Det vet jag inte. Det känns oerhört tillfredsställande att Akademien har räddats. Jag har haft mycket god hjälp av några personer, och jag har inget behov av att vara hjälte. Det är annars ett problem i det här sammanhanget att här uppträder personer som har behov av att spela hjältar.

Anders Olsson i Börshuset i Stockholm.
Anders Olsson i Börshuset i Stockholm. Foto: Staffan Löwstedt

Vi bryter upp. Anders Olsson måste förbereda sig för beskedet om årets Nobelpris i litteratur. Att det kan komma att krävas fler eftergifter och ta ännu längre tid är han inställd på, men han är också förhoppningsfull.

Annons

På onsdagen ses vi igen. Tidningarna är fulla av kommentarer kring Nobelstiftelsens beslut. Anders Olsson berättar att han fick sitta utanför rummet i en hel timme i väntan på att stiftelsen, där Sara Danius också ingår, skulle komma överens. Det blir två pris i år och jag tror att jag ska träffa en glädjesprudlande litteraturprofessor, men märkligt nog verkar han mer pressad än häromdagen.

Kanske har det att göra med kommentarerna i media.

Visserligen har Göran Greider twittrat: ”Jag tror banne mig att Akademien i Anders Olsson, med hans sakligt diplomatiska stil, fått ett ansikte utåt som går hem hos den intresserade delen av svenska folket” och i Expressen skriver Jens Liljestrand att ”Den ständige sekreteraren Anders Olsson kommer att gå till historieböckerna som Akademiens frälsare”.

Men i övrigt är åsikterna delade i två läger, som båda kritiserar Akademien. Antingen tycker man att Akademien har gått för långt i sina eftergifter till Nobelstiftelsen, eller så tycker man att de inte har gjort tillräckligt.

Det slår mig att Anders Olsson under våra samtal pratat om förändringarna i Akademien som något positivt, inte som att man pressats till obehagliga kompromisser.

Annons

– Nobelstiftelsen har haft mycket speciella önskemål om att vi ska bli klara med vissa saker, som förlikningen med Katarina och kommitténs sammansättning. Det har gått fortare än vad vi hade trott. Återuppbyggnaden har på det sättet gått bra, men det viktigaste tycker jag är arbetet med den inre organisationen i Akademien och ledningsfunktionen. Vi har fäst stor vikt vid behovet av mandatperioder i kommittéarbetet, som ger ökad rotation.

Har kungen och hovet också ställt krav?

– Vi har haft en dialog med dem hela tiden och kommer att fortsätta samtalen, särskilt när det gäller arbetsformerna och stadgarna.

Att Horace Engdahl inte längre är med i Nobelkommittén, var det också ett krav från Nobelstiftelsen?

Krisen var den gnista som satte igång ett nödvändigt förändringsarbete.

– Det var ett önskemål på grund av det låga anseende Horace Engdahl har hos allmänheten, men jag visste inte hur viktigt det var. Till slut var det ett initiativ som Horace själv tog.

Tror du att man i efterhand kommer att se att krisen också var bra för Akademien?

– Ja, det gör jag. Krisen var den gnista som satte igång ett nödvändigt förändringsarbete.

Anders Olssons förhoppning är nu att han ska kunna avgå som ständig sekreterare den 1 juni, 18 dagar innan han fyller 70 år. Nästa mål är att alla tomma stolar ska vara fyllda vid Akademiens högtidssammankomst den 20 december, helst med kvinnliga ledamöter.

Annons

Det blir i så fall slutet på en tid av inbördeskrig och förödelse, med hela världen som vittne. I en så djup kris finns det många förlorare, varav den största är institutionen själv.

Eller också är det tvärtom.

Efter reklamen visas:
Detta har hänt inom Svenska Akademien

Anders Olsson.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 12
Foto: Staffan Löwstedt Bild 2 av 12

Akademiledamöterna Horace Engdahl och Anders Olsson och Kristina Lugn lämnar Börshuset efter att Svenska akademien hållit höstens andra ordinarie sammanträde.

Foto: Janerik Henriksson/TT Bild 3 av 12
Foto: Tomas Oneborg Bild 4 av 12

Fredagsbilaga SvD City.

Bild 5 av 12

Anders Olsson och Agnes Monus tar en promenad på Odengatan i kvarteret där de bor.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 6 av 12

Anders Olsson bland takåsarna nära Odenplan i Stockholm.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 7 av 12

Anders Olsson hemma i köket med morgonkaffet.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 8 av 12

Jean-Claude Arnault i tingsrätten.

Foto: Pontus Orre/TT Bild 9 av 12

Katarina Frostenson anländer tillsammans med advokat Björn Hurtig (t h) till Svea Hovrätt där hon ska vittna i rättegånge.

Foto: Jonas Ekströmer/TT Bild 10 av 12

Anders Olsson

Foto: Staffan Löwstedt Bild 11 av 12

Anders Olsson i Börshuset i Stockholm.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 12 av 12