Annons

”Artikeln om samlande ger mig hjärtklappning”

Foto: Johanna Aggestam

”Jag är gammal nu, gråter ofta och vill inget hellre än att min dotter ska få slippa tvångstankarna” skriver Lisa, som känner igen sig i Idagsidans serie om samlarsyndrom.

Hon ber om råd: Hur ska man hjälpa en dotter som lider av sitt samlande?

Idag publicerar vi läsarnas egna berättelser i ämnet.

Under strecket
Publicerad
Foto: Johanna Aggestam Bild 1 av 2
Foto: Johanna Aggestam Bild 2 av 2

”För oss anhöriga handlar det om en livssorg”

Hej!

Har med stort intresse läst de två artiklar om hoarding som SvD haft den 13 och 14 oktober. Kan min berättelse bidra till att sätta fokus på det problem SvD nu har en serie om? I så fall vill jag berätta.

Kan jag få hjälp med råd om hur man ska bete sig om den samlande inte vill söka hjälp? Det är vad jag hoppas på att artiklarna ska leda fram till. Ordet ”LIVSSORG” som jag såg i dagens artikel ger mig hjärtklappning.

Det är vad det handlar om för oss anhöriga.

Det skulle vara intressant att få ta del av barns upplevelser av problemet och hur de tacklat det. Det vore också mycket intressant om någon som är drabbad kan beskriva varför de känner skam och inte vill söka hjälp, trots att de ser sina barn lida.

Min dotter, ”Karin”, är nu i 50-årsåldern med två tonåringar. Hon var mycket duktig i skolan med högsta betyg. Har en kvalificerad utbildning och arbetar på heltid. Flyttade hemifrån i 20-årsåldern och skötte sin lilla lägenhet utan problem. Men från 30-årsåldern började samlandet, som jag ser det. Hon blev sambo med en man som har en annan typ av problematik och hon arbetade med krävande studier på hög nivå. Lite slarvigt hemma var inget jag såg som problem till en början.

Annons
Annons

Så kom första barnet och jag fick förmånen att hjälpa till ibland. Röran bara växte. Jag rensade vad jag kunde av rent skräp. Mögliga varor i kylskåpet, högar av gammal post och reklam på matbordet. Kläder överallt på golvet, hundratals schampon i badrummet och kartonger som blev fler och fler. Köket var totalt belamrat vilket gjorde det svårt att laga mat. Jag befann mig ju i en annan familjs hem och i vanliga fall kan man inte kasta saker då, men jag ansåg det nödvändigt.

Här skulle mitt barnbarn växa upp. Karin var misstänksam och gillade inte att jag slängde skräpet och det var då jag först började förstå att något var fel. Hon ville ha det kvar. Så är det fortfarande efter 20 år.

Mina strategier har växlat. I början handlade det om praktiska åtgärder.

1. Arg. Det blev inte bra för jag riskerade att inte få träffa barnbarnen.

2. Städa och plocka när jag var där för att passa barnen. Jag var så glad att få hämta på förskolan och umgås med dem och var rädd att fråntas det. Att städa åt vuxna barn tycker jag egentligen är helt fel, men jag gjorde det ändå för barnbarnens skull. Jag märkte snart att det inte var någon lösning för högarna växte i snabbare takt och varje besök blev alltmer jobbigt. Karin blev arg och
bevakade noga att jag inte slängde något. Det var svårt att ta sig fram och jag grät många gånger.

3. Skaffa skåp och garderober. De blev snart överfulla och hjälpte föga.

4. Få Karin att söka hjälp. Efter några år började jag inse att hon måste få hjälp, jag hade läst om OCD och insåg att jag inte själv kunde hjälpa henne. Jag tog försiktigt upp det med Karin som slog bakut. Det var inget fel på henne. Det hade nu gått så långt att barnen inte kunde ta hem kamrater för att det var så belamrat med skräp. Det äldsta barnet började må dåligt. Släkten kunde inte få komma dit och barnen
fick jag träffa i mitt hem på födelsedagar och högtider.

Annons
Annons
Foto: Johanna Aggestam Bild 1 av 1

Jag har inte varit i hennes hem på åtta år. Båda barnbarnen får psykologhjälp och det är enorma bråk inom familjen. Det äldsta barnbarnet har stort förtroende för mig och ber om hjälp. Hen mår mycket dåligt och säger att man inte får slänga något för mamma, som då får raseriutbrott. Hen kan inte ta hem någon kompis och jämför sig med andra familjer och har sedan flera år förstått att hens familj är onormal.

Jag försöker trösta henne och ge hopp om framtiden. Hen måste komma hemifrån men det finns inte bostäder. Karin vägrar fortfarande söka hjälp och hon undviker kontakt med mig. Hon överbeskydddar den yngsta, som börjat visa tecken på tvångsidéer. Har tidigare funderat på orosanmälan, men tror inte det hjälper och det skulle innebära att Karin skulle klippa all kontakt.

Jag är gammal nu, gråter ofta och vill inget hellre i världen än att min dotter, som jag älskar, ska få må bra och slippa tvångstankarna. Har tänkt mycket på vad jag gjort för fel, om jag har gjort det, och i så fall varför mina andra barn är helt ”normala”. Men nu är det mer nuet som gäller och om det finns något jag kan göra för att få henne att söka hjälp, när inte ens hennes äldsta barn kan få henne till det.

/Lisa

Av respekt för de inblandade är alla namnen fingerade.

Foto: Johanna Aggestam
Annons
Annons

Hej!

Jag har vuxit upp med en mamma som alltid haft svårt att hålla ihop vardagen.

Mamma hade en lägenhet där vi bodde, eller skulle bo, men vi var mycket hos min mormor och morfar som fanns där och stöttade. Mamma har haft svårt att hålla tider, löften och aldrig klarat av sin ekonomi och jag har inte minne av att hon skulle gjort middag till mig en enda gång hemma hos oss. Vi var alltid ute och åt, samma restaurang, eller så åt vi hos mormor och morfar. Jag kunde aldrig ha kalas hemma då det var för stökigt. Hela min uppväxt var fylld med högar och jag fick lära mig tidigt att städa själv.

Idag är mamma 75 år och jag har precis ”tvingat” henne att flytta till samma ort där vi bor. Hon bodde i en av våra större städer och mina barn som idag är 20 och 17 år var aldrig i hennes gamla lägenhet. Hon lovade ständigt att ”nästa gång vi kom skulle vi få komma hem till henne”. Hon bodde i en hyreslägenhet ett hus som ägs av en stiftelse och det finns en reception där man under vardagar kan få kontakt med en ”husvärd”. Hon bodde i lägenheten i ca 25 år och jag försökte ha kontakt med ”husvärden” för att kontrollera hur mamma hade det då jag var medveten om hennes svårigheter men inte kunde göra något då mamma inte ville släppa in mig i lägenheten.

Under de senaste åren har jag förstått att det bara blivit värre allting och att det gjorts orosanmälningar på henne. Då mamma aldrig fått någon diagnos och det råder tystnadsplikt kunde jag inte få någon hjälp av socialen kring hur hon hade det. Mamma sade alltid att det var bra och berättade om hur hon träffade olika vänner på 7-Eleven eller hemma hos någon annan, så jag hade svårt att få en helhetsbild hur illa det var. Jag anade även hennes ekonomi var i botten och att hon hade skulder.

Annons
Annons

Jag ställde ultimatum, jag krävde att hon släppte in mig i lägenheten eller så skulle jag bryta kontakten. Jag har helt förtvivlad och kände en sådan vanmakt att inte kunna hjälpa. Familjen har ingen relation med henne och tycker mest att allt som rör henne är jobbigt.

Som tur var gick hon med på att släppa in mig i hennes lägenhet och hennes liv. Fast jag visste att hon var en samlare och hade problem var det ändå en chock att komma in i lägenheten. Lägenheten var en misär. I kokvrån var det endast möjligt att hälla upp vatten och koka te. Vasken var överfylld med disk, hur gammal vet jag inte. I kylskåpet kröp det insekter. Toaletten gick det inte att gå in i (det fanns toalett och dusch i källaren som hon nyttjade), den var blockerad med saker. Hon hade endast ett litet hörn i soffan där hon kunde sitta och sova, för övrigt var det saker (skräp) överallt. Det gick knappt att ta sig fram genom de smala gångar hon hade genom allt som flöt omkring.

Hon fick en lägenhet i min hemkommun och bor här sedan ett halvår tillbaka. Själva flytten var en svår nöt att knäcka då jag förstod att hon inte skulle kunna packa, eller för den delen städa/slänga saker själv. Jag bad henne sätta post it-lappar på det hon ville att ha med sig och så tog hon bussen till oss. Vi hade bara några dagar på oss att göra i ordning lägenheten så det var svårt att få ihop logistiken. När hon kom hade hon med sig två papperskassar med i princip inget av värde, lite mat och något att läsa.

Jag och maken åkte till hennes lägenhet dagen efter för att hämta det viktigaste. Det fanns inga post it-lappar på något överhuvudtaget och alla garderober var blockerade av saker, så det fanns inga kläder att packa. Så vad tog vi? Jag minns inte, det var ett fullständigt kaos.

Annons
Annons
Foto: Johanna Aggestam Bild 1 av 1

Det svåraste som anhörig är vanmakten att inte få eller kunna hjälpa.

Det svåraste som anhörig är vanmakten att inte få eller kunna hjälpa.

Mamma hade inte betalat hyran på över ett år och föreningen tog ingen kontakt med mig fast vi hade kontakt och jag bett dem flera gånger att tala om det fanns några problem. Hur kan man blunda för någon som bor i misär när det finns anhörig som vill och kan hjälpa? I hyreskontraktet står det att man ansvarar för att lägenheten kan lämnas tillbaka i gott skick. De visste vilka problem mamma hade, killarna som skulle dra in fiber i lägenheten kunde inte gå in och göra sitt jobb eftersom det såg ut som det gjorde.

Mamma gömde mat på den gemensamma altanen, eftersom hon inte hade kylskåp. År inte det tillräckligt för att larma anhörig? Socialen då? Nej, de har tystnadsplikt. Är det ok att låta någon få bo som mamma gjorde utan tillgång till toalett?

Att ha en mamma som är en hoarder är en skam och stor sorg då jag vet att hon inte vill ha det så. Ingen tror detta om henne då de träffar henne.

Jag vet att mamma behöver hjälp men då hon inte vill ha det, blir det inget. Nu är jag god man för henne och sköter hennes ekonomi och kan ha en annan kontakt då hon bor närmare. Hon är gladare än på länge och mår bättre. Trots detta vet jag att hon är sjuk och har ingen aning om hur det ska gå. Jag kommer att få kämpa med henne för henne resten av hennes tid.

Med vänlig hälsning,

Kvinna, 55

Foto: Johanna Aggestam
Annons
Annons

”Fick ångest varje gång jag besökte min syster”

Er artikelserie om samlarsyndrom gick djupt in under huden. Jag kommer från en rätt vanlig familj ute i förorten. Rosa radhus med vita knutar. Min mamma samlade på frimärken. Min far älskar jaktknivar. Min syster samlade på skivor. Själv hade jag en period av maniskt samlande med allt som berörde kommersiella flyg.

Inget ovan är speciellt radikalt, om man jämför med min syster, som under åren som gått har samlat eller hamstrat på sig så många prylar och ”krims krams” att man knappt kan gå genom hennes lägenhet utan att snubbla på något.

Efter en tid i en annan stad började jag besöka min syster mer frekvent för några år sedan och fick lite ångest varje gång jag gick hem till hennes trea på 90 kvadrat. Sedan hennes barn föddes har allt eskalerat, berättar mina föräldrar. Min far känner sig så obekväm med detta att han undviker min systers boende. Lägenheten är fylld med papperskassar med ”dokument”, vi pratar om en konstant ”matta” av mellan 60 och 100 kassar som täcker i princip hela vardagsrumsgolvet.

Jag har tidigt utryckt min oro för att detta påverkar min systers barn negativt.

Till detta tillkommer boxar, också med dokument. Jag vet inte vad som ligger i dessa kassar, men jag vet att min syster ”håller på att gå igenom” dem. Hon har till och med en dokumentförstörare, som används för att förstöra dokument hon gått igenom. Denna process har pågått i snart fyra år.

Jag har tidigt utryckt min oro för att detta påverkar min systers barn negativt. Det kanske är orelaterat, men barnet har haft problem i skolan. Det har gått så långt att socialen kanske skulle komma på besök för att kolla om allt var OK hemma. Min syster ringde i panik och bad mig ta ledigt från jobbet i flera dagar för att hjälpa till att röja i hennes hem. Det var kanske då jag förstod bredden av hennes problem. Det visade sig att min syster har flera kartonger VHS-band, trots att hon ej haft en videospelare på ett decennium. Hennes hus är så fullt med kläder att kläderna ej får plats i alla garderober. Dom ligger istället i prydliga och sorterade högar. Hennes stora soffa är så full med högar av kläder och dokument att bara hon får plats i soffan.

Annons
Annons

Hennes kök är så fyllt av mat och ”utrustning” att man bara får plats med två tallrikar och koppar på köksbordet som ska rymma sex personer. Hennes badrum är överfullt med kosmetika och tvål. En del boxar med diverse kosmetikamärken som hon samlat på sig är så gamla att dom snart går ut. Hennes kylskåp är så fyllt av mat att inte ens hälften äts innan det ska slängas. Hon samlar även på nallar, foton, och allt annat man kan tänka sig. Hennes balkong var fylld på höjden med bråte. Den användes inte för umgänge.

Ändå känner jag inte igen min syster i dom flesta reportage om maniska samlare. Hon har det rent hemma. Mysigt nästan. Det är inte unket eller äckligt heller. Bara djävligt deprimerande och begränsande. Och sen är ett barn med i bilden. Ett barn som är hyperaktivt och med all säkerhet kommer att tro att detta är normen? Det är inte utan orsak att barnet inte tar hem klasskompisar. När krisen kom hjälpte jag min syster att tömma huset på bråte. Jag började även aktivt att ”utbilda” hennes barn i hur andra hem kan se ut. Att man kan leva utan bråte.

Det maniska samlandet av prylar är kanske ett helt annat problem, än det maniska shoppandet? Min syster handlar online. I stora massor. Ständigt nya prylar, som hon i princip inte har råd med. Hon har definitivt ej plats för dom. Hon ljuger ibland om shoppandet och försöker att undvika samtal kring ämnet. När man pressar henne, berättar hon att det är det enda som, förutom hennes barn, ger henne lycka. Hon lever ett lugnt liv annars. Dricker ej. Tar ej droger och har ett helt vanligt jobb som hon sköter bra. Jag tror helt enkelt att hon är deprimerad och ensam. Hennes önskan om att hitta kärlek har ej blivit verklighet. Jag tror att shoppandet och behovet av att ha så mycket prylar, är ett sätt att fylla på den emotionella ensamheten. Många lider nog av detta i vårt samhälle.

Annons
Annons

Min syster pratar mycket om att hennes barn har svårt att koncentrera sig på läxor och i skolan. Att hon själv är deppig. Jag förklarar (utan att ha kompetens inom området) att jag är övertygad, att bor man i vad som liknar ett överväldigande lager av prylar, då har man svårt att koncentrera sig.

Som en ”neat freak”, vars hus är så rent och ”decluttered”, att man kan tro att jag bor i ett hotell, har jag haft svårt att förstå varför min syster gått andra vägen. Det har desto mer oroat men även förbannat mig, att hon exponerar sitt barn för denna mani. Under månaden då socialen skulle komma på besök forslade vi bort flera skåpbilar med bråte. Lägenheten såg för första gången på 10 år ut som en lägenhet. Det var som om att min syster ömsade skinn, men endast efter att paniken kom.

Hennes barn och hon har börjat må bättre, även om hennes samlande kanske inte har minskat. Men nu står kanske bara tio stycken lådor i vardagsrummet. Jag kollar till deras hem även när jag inte är på plats i stan genom att tala med dem över Skype, för att se att det inte eskalerar. Hade jag haft råd, så skulle jag anställa Marie Kondo som konsult för syrran.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons