Annons

Geijerarvet. En släkthistoria om dikt och galenskapArvet från Geijer – både en gåva och en börda

Erik Gustaf Geijer står staty framför Uppsala universitet.
Erik Gustaf Geijer står staty framför Uppsala universitet. Foto: Jorma Valkonen/TT

En gång var Erik Gustaf Geijer central i svenskt bildningsarv, men vilket arv har han gett sin släkt? En av ättlingarna, Lars Lönnroth, skriver om gåvan – och bördan – av att vara en efterlevande till Geijer.

Under strecket
Publicerad

Lars Lönnroth var Svenska Dagbladets kulturchef 1991–1993.

Foto: Atlantis Bild 1 av 1

Geijerarvet. En släkthistoria om dikt och galenskap

Författare
Lars Lönnroth
Genre
Sakprosa
Förlag
Atlantis

289 s.

Han är både glömd och liksom bökig, Erik Gustaf Geijer (1783–1847), född i Ransäter, historieprofessor, akademiledamot, tonsättare, diktare. En gång central i vårt bildningsarv, väldig där han står staty framför Uppsala universitet; troligen okänd av studenterna som passerar.

Samtidigt har Geijers gärning än i våra dagar sysselsatt eminenta pennor (Anders Ehnmark, Carina Burman, Ola Larsmo med flera). Det finns ett aktivt Geijersamfund, en skriftserie. Emellanåt höjs röster för att lyfta fram Geijers på många sätt framsynta men försummade politiska tänkande: en sorts på kristen grund vilande ömsesidighetsfilosofi och socialliberal individualism. Historieteorierna och poesin är svårare att få liv i.

Oavsett hur man vill bruka Geijer – det går inte friktionsfritt, för att han ska visa sig angelägen krävs en del kamp.

Oavsett hur man vill bruka Geijer – det går inte friktionsfritt, för att han ska visa sig angelägen krävs en del kamp. Denna friktion förnims också i litteraturprofessor Lars Lönnroths ”Geijerarvet. En släkthistoria om dikt och galenskap”. Inte i språk och resonemang – Lönnroth, själv släkt med Geijer, tänker klart och skriver okrångligt – men så att säga som en förutsättning. Redan 1980 påbörjade Lönnroth en bok om Geijerarvet, och sände då ut en enkät till Geijersläktingar med frågor om deras relation till anfadern, om de läst något av honom, ägde något föremål med geijersk härkomst och så vidare.

Annons
Annons

Lars Lönnroth var Svenska Dagbladets kulturchef 1991–1993.

Foto: Atlantis Bild 1 av 1

Deras svar utgör en del av bokens material, men innan vi nått hit har Lönnroth vevat fram en hel gobeläng av ättlingar från längre tillbaka, mot vilka han väger ungefär samma funderingar. Här handlar det alltså inte så mycket om att bedöma ett intellektuellt och konstnärligt legat utan mer om arvets praktik, eller frånvaron av en sådan, i det spretiga släktträdet.

Lars Lönnroth var Svenska Dagbladets kulturchef 1991–1993.
Lars Lönnroth var Svenska Dagbladets kulturchef 1991–1993. Foto: Atlantis

När jag växte upp i Värmland hörde man ibland talas om denna Geijersläkt: fragmentariska rykten som man sög i sig och blandade med andra, provinsrelaterade föreställningar – inte minst om att geijrarna heroiskt förde eller tills nyligen hade fört vidare stolta men slocknande värmländska herrgårdstraditioner, med musicerande, diktläsning, teater och upptåg – om i slutna sammanhang, likväl i dialog med omvärlden.

Denna fantasi var inte helt grundlös. När Lönnroth lyfter fram tongivande släktingar, med start hos den högt begåvade och driftiga Agnes, Geijers enda dotter, sedermera gift med landshövding Adolf Hamilton, är just den kulturella samvaron en omistlig del av arvet. Från första början var det i hög grad kvinnor som anförde traditionerna – Lönnroth kallar dem prästinnor. Malla Silfverstolpes salonger i Uppsala under Geijers levnad var givetvis ett ideal, och ”I solnedgången”, Anna Hamilton-Geetes (1848–1913) romantiskt stämda minnen av sin morfar, en sorts katekes för de mest svärmiska.

Annons
Annons

Många har emellertid uppfattat arvet som en börda – eller likgiltigt.

Då talar vi alltså om släktingar som medvetet odlade det ”geijerska” – ibland till den grad att det ”kunde bli något påfrestande för omgivningen”. (Om Eva Hamilton, 1859–1945, barnbarn till EG).

Många har emellertid uppfattat arvet som en börda – eller likgiltigt. Ju närmare vår tid, desto mer utbredd likgiltighet, för att omsider mynna i pur ignorans: Geijer, vem är det? Jaså en förfader.

Och så har vi dels de upproriska, som knappast haft något emot Geijer själv, men velat bryta med övreståndsmiljön – berömdast är förstås Agnes von Krusenstjerna, vars nyckelromanserie ”Fattigadel” (1935–38) länge upprörde Geijersläkten med sina nidbilder – och dels ”avfällingarna”, som ogillat det romantiska pjosket och i stället uppfattat Geijers ”avfall” som arvets raison d’être. Olof Lagercrantz (1911–2002) – Lars Lönnroths morbror – kan, efter sin politiska omsvängning i vuxen ålder, räknas hit.

Det finns också en nattsida: den höga frekvensen av psykisk sjukdom i släktleden.

Det finns också en nattsida: den höga frekvensen av psykisk sjukdom i släktleden. Särskilt bland kvinnorna återfinns många fall av manodepressivitet och självmord. Enligt en gammal idé är själskomplikationerna ett arv från Lilljebjörnarna, alltså hustrun Anna-Lisas släkt. Men psykisk ohälsa finns även på EG:s sida – och har säkert fått tillskott utifrån, senare. I alla fall finner man de flesta i släktträdet, friska som sjuka, i adelskalendern, vilket är lite intressant: Geijer var själv inte adlig.

”Geijerarvet” är oförutsägbart nöjsam, man skulle vilja veta mer om vissa figurer. Andra behövde man strängt taget inte veta något om; det blir lite potpurri över anrättningen, ett familjealbum av läkare, jurister, professorer, skådespelare – med inte helt övertygande kopplingar till det ”geijerska”. Dålig vers citeras. Men det mesta i boken skyfflar man i sig, med en sorts motvillig lystnad. Och tycker att Geijer själv småler i skuggorna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons