Annons

Guy Dammann:Asagudarnas dån det enda som rår på Mellon

När diskussionerna kring årets Melodifestival hotade ta knäcken på artikelförfattaren reste han till Island för att lyssna till Jón Leifs Edda-oratorium – en stormig gudasaga som kvickt blåser mello-luddet ur öronen.

Under strecket
Publicerad

Eyjafjallajökull är Islands femte största glaciär. Bilden är från vulkanutbrottet 2010.

Foto: Brynjar Gauti/TTBild 1 av 8

Eyjafjallajökull är Islands femte största glaciär. Bilden är från vulkanutbrottet 2010.

Foto: Brynjar Gauti/TTBild 2 av 8

Jón Leifs, 1899–1968.

Foto: Lebrecht/ IBLBild 3 av 8
Bild 4 av 8
Bild 5 av 8
Bild 6 av 8
Bild 7 av 8
Bild 8 av 8

Eyjafjallajökull är Islands femte största glaciär. Bilden är från vulkanutbrottet 2010.

Foto: Brynjar Gauti/TTBild 1 av 2

Eyjafjallajökull är Islands femte största glaciär. Bilden är från vulkanutbrottet 2010.

Foto: Brynjar Gauti/TTBild 2 av 2
1/2

Eyjafjallajökull är Islands femte största glaciär. Bilden är från vulkanutbrottet 2010.

Foto: Brynjar Gauti/TT
2/2

Eyjafjallajökull är Islands femte största glaciär. Bilden är från vulkanutbrottet 2010.

Foto: Brynjar Gauti/TT

Det blev ovanligt mycket melodifestival i år. Kanske inte själva festivalen – som var ungefär lika utdragen som i fjol fast med färre svordomar och mer glitter – utan hemma hos oss, eftersom vi nu inte endast har ett, utan två barn som intresserar sig för detta nationella musikevenemang. Kravet på diskussionsutrymme ökar exponentiellt. Långt efter finalen blir man fortfarande tillfrågad flera gånger om dagen vilken låt som var bäst, tätt följt av 5-åringens respektive 8-åringens egna resonemang och motiveringar. Plötsligt fastnar hela trasslet djupt inne i öronen där det får eget liv. Som ett lätt verkande gift, är det inte en enskild dos utan den kumulativa effekten som gradvis gör slut på en.

Om inte den nordatlantiska kulingen skulle räcka för att rensa mina hörselgångar, kunde nog säkert en konsert av Jón Leifs musik klara av den uppgiften – tänkte jag.

Jag stack till Island. Om inte den nordatlantiska kulingen skulle räcka för att rensa mina hörselgångar, kunde nog säkert en konsert av Jón Leifs musik klara av den uppgiften – tänkte jag. Världspremiären av Edda II, ett stort oratorium om asagudarna och deras öde av den sedan 50 år tillbaka avlidne Leifs, gav löfte om att bli en stormig historia.

Annons
Annons

Jón Leifs, 1899–1968.

Foto: Lebrecht/ IBLBild 1 av 1
Jón Leifs, 1899–1968.
Jón Leifs, 1899–1968. Foto: Lebrecht/ IBL

Leifs musik brukar räcka för att blåsa bort vilken annan musik som helst. Målsättningen verkar vara att ge musiken ungefär samma egenskaper som de som tillhör den isländska geologin – flyktig, brant och skrovlig. Huvuduppgiften är att hylla asagudarnas makalösa makt, och därigenom påminna landets befolkning om deras ärorika ursprung. Harmonin fungerar inte riktigt på samma sätt som hos andra tonsättare. Den vrids, förvrids och rycks bort från ett ackord till ett annat med en våldsam kraft. Stråkspelarna tvingas nästan att såga itu sina instrument med hackiga tag och hos bleckblåssektionen råder rena tjutkalaset. Leifs använder sig även av luren, ett horn modellerat efter bronsålderns efterlämningar som kallar oss till ett kargt urtids-kaos. Ännu mer överväldigande är kören, som outtröttligt reciterar Snorre Sturlasson med fornnordiskans raspiga rytmer och knotiga konturer. Här berättas egentligen ingen saga utan det är en helt annan värld som handgripligen tar plats på scen.

Ännu mer överväldigande är kören, som outtröttligt reciterar Snorre Sturlasson med fornnordiskans raspiga rytmer och knotiga konturer.

Född 1899, studerade Leifs musik i Tyskland och stannade där fram till 1944. Några tillfälliga besök på Island, där han spelade in och samlade isländska folkvisor, övertygade honom om att landet behövde sin egen konstmusik – och att det var han som skulle skapa den. Han började omedelbart komponera Edda-trilogin, tänkt som ett nordiskt svar på Wagners ”Nibelungens ring” (ett verk som Leifs för övrigt ansåg vara alltför romantiskt). Han fortsatte med projektet under hela sin karriär men avled innan den tredje delen, om Ragnarök, hann avslutas.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Av drygt fyra timmars musik, fick han bara höra två korta avsnitt – från Edda I – i konsertsalen. Den främsta orsaken till detta är att musiken är så oerhört ambitiös, och att Island länge saknat kör, orkester och konserthus för att kunna uppföra ett så pass obevekligt verk. Men sedan 2011, när Reykjaviks första riktiga konserthus invigdes, har landets strålande symfoniorkester haft en värdig sal att spela i och Leifs ambitioner har närmat sig ett förverkligande. Den första delen spelades in redan för några år sedan, men det är inte förrän i år, då Island firar 100-år av självständighet, som hans dröm om att tonsätta landets skapelsemyter med hjälp av en unik isländsk musikalisk stil äntligen realiserats.

Idén att kompositörer ibland kan skapa en hel nations musik är lika gammal som nationsbegreppet själv. Men även om vi alla är bekanta med grannländernas Grieg och Sibelius, och våra egna Andersson och Ulvaeus, kan fenomenet lätt kännas lite anakronistiskt. Visst var konserten imponerande, men det vore en överdrift att påstå att det musikaliska Island föds här. Leifs är och förblir mer excentrisk konstnär än musikalisk landsfader. Men hans verk är en ständig påminnelse om att det finns fler än ett sätt att förena en nation genom musiken.

Lyssna! Guy Dammann tipsar om isländsk musik

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Leifs: ”Edda I”

(BIS)

Man bör tacka det svenska skivbolaget BIS för återuppväckandet av intresse för Leifs musik under senaste två decennier. Deras inspelningen av Edda II började dagen efter konserten och kommer att släppas 2019. Edda I, om världens skapelse, inspelades i 2006. Musiken skrevs medan Leifs fortfarande experimenterade med tekniken, som hörs i musikens bredare stilistiska färgkarta.

Leifs: ”Hekla”

(BIS)

Leifs var kraftigt inspirerad av hemlandets märkliga geografi, och bland hans mest framförda verk finns tre orkesterstycken från 60-talet som bildade stora gejsern, det stora vattenfallet Dettifoss, och även öns största vulkan, Hekla, som har beskrivits som den mest högljudda musikstycket någonsin. Här dirigerar En Shao den isländska symfoniorkestern och Schola Cantorum.

Annons
Annons
Bild 1 av 2
Bild 2 av 2

Anna Thorvaldsdottir: ”Aerial”

(Deutsche Grammophon)

Som sagt, Leifs påverkan på landets musik blev mer infrastrukturell än stilistisk. Bland många anmärkningsvärda yngre tonsättare är det kanske bara Anna Thorvaldsdottir som gör som musik påminner om Leifs – och det mest genom hennes sätt att strukturera sin musik över längre perioder. I ”Aerial”, släppt 2014, känns det oftast som en slags psykologisk arkeologi strömmar genom musiken.

Daníel Bjarnason: ”Recurrence”

(Sono Luminus)

Thorvaldsdottirs magiskt stycke ”Dreaming” kommer sist på Isländska symfoniorkesterns senaste album, ”Recurrence”, efter nya stycken av Thurídur Jónsdóttir och Maria Sigfúsdóttir. Dirigenten är Daníel Bjarnasson, även han bland den nya musikaliska generations mest intressanta tonsättare. Framföranden av hans oerhört mäktiga ”Emergence” är albumets emotionella höjdpunkt.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Jóhann Jóhannsson: Englabörn

(Touch Music)

Musikvärlden sörjer Jóhann Jóhannsson efter hans tragiska död i februari, 49 år gammal. Jóhannsson blev särskild berömd för sin filmmusik men han skrev även konsertmusik. Musiken på första albumet, ”Englabörn”, som ursprungligen komponerades till en teaterpjäs, använder skilda musikaliska medel för att skapa en intensiv atmosfär av förväntan. Till och med ren rädsla.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons