Annons

Assanges förvandling – från kristallklar till ”odräglig”

Vem är mannen med långt vitt skägg som bars, släpades och knuffades nerför trappan från den ecuadorianska ambassaden i London? Är han det fria ordets försvarare, en politisk samvetsfånge eller en laglös anarkist? Rysk spion eller våldtäktsman?

Uppdaterad
Publicerad
Julian Assange i polistransport från domstolen i London den 11 april.
Julian Assange i polistransport från domstolen i London den 11 april. Foto: AP

”Vill du åka till London och titta på en databas?”

Det var sensommaren 2010 och Sveriges Televisions databasredaktör Helena Bengtsson var en av bara ett fåtal journalister i Europa som kunde hantera data på hög nivå. Hon satte sig på planet, och några dagar senare – när hon övertygat de manliga journalisterna om att hon faktiskt visste något om datorer – fick hon tillträde till det hemliga rummet och en av skärmarna.

Det var med dagens mått en liten databas på 300 000 rader, säger hon, men ”varje rad innehöll en story”. Det var hemligstämplade händelserapporter från den amerikanska militären i Irak, och beskrev exakt vad som hade hänt vid en viss dag och ett visst klockslag. Vem som attackerade, hur många som dog. Hur många barn som sprängts i luften. Hur en journalist som höll fram en kameralins togs för en terrorist, och hur en pappa med barn i bilen besköts av amerikanska trupper.

Annons

”Se på de där döda jävlarna” hör man amerikanska soldater säga på en bandupptagning, liksom soldater som skrattar när de kör över ett lik med en bandvagn. Databasen innehöll också uppgifter om hur amerikanska trupper lämnade över krigsfångar som torterades av irakier. Bara några av otaliga exempel på brott mot Genèvekonventionen.

Det var obehandlat råmaterial på torrt militärspråk, långt från spinn och försäkranden om att kriget gick bra och att civila dödsoffer knappt förekom. En ny och mer outhärdlig bild av kriget, som det inte var meningen att allmänheten skulle få ta del av.

Helena Bengtsson (t v) och programvärden Anna Hedenmo (t h) under prisutdelningen av Årets förnyare. SVT-journalisten belönades för sitt arbete inom databas-journalistiken vid utdelningen av Stora journalistpriset 2016.
Helena Bengtsson (t v) och programvärden Anna Hedenmo (t h) under prisutdelningen av Årets förnyare. SVT-journalisten belönades för sitt arbete inom databas-journalistiken vid utdelningen av Stora journalistpriset 2016. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Man ska komma ihåg hur hajpad han var då.

Officiellt arbetade Helena Bengtsson med den svenska valbevakningen. Inofficiellt arbetade hon också i största hemlighet med en av Chelsea Mannings första stora läckor till Wikileaks. Organisationen hade då ett samarbete med New York Times, brittiska Guardian, franska Le Monde och tyska Der Spiegel, samt den fristående journalistorganisationen The Bureau for Investigative Reporting i London. Varannan vecka pendlade hon dit, och träffade där även Julian Assange.

– Man ska komma ihåg hur hajpad han var då, minns hon.

– Det var det bästa som hänt mänskligheten, och det tyckte ju Julian Assange själv också att han var.

Han var sannerligen en speciell karaktär, säger Helena Bengtsson.

– Han var en hybrid av journalist och aktivist, men de har vi ju också sett förut. Visselblåsare har vi ju också haft tidigare och läckta dokument hade vi ju i viss mån också haft tidigare. Det unika var tillgången till data.

På 1970-talet publicerades Pentagon Papers, där tusentals papperskopior från en militär studie hade smugglats ut till Washington Post och New York Times för att visa hur mycket amerikanska militärer och politiker ljög om Vietnamkriget. Det var på 1970-talet, och prövade då både pressfriheten och bidrog till att avsluta kriget.

Det finns en gräns för hur många papper som kan bäras ut från strängt bevakade institutioner. Men hur många får plats på en liten sticka, i en liten ficka, som går förbi vakten på vägen ut och vinkar hejdå? Det var kanske oundvikligt – när alla hemligheter en gång började lagras elektroniskt – att någon till slut skulle försöka stjäla dem.

Banderoller och flygblad till stöd för Julian Assange utanför domstolen i London efter gripandet i torsdags.
Banderoller och flygblad till stöd för Julian Assange utanför domstolen i London efter gripandet i torsdags. Foto: Matt Dunham/AP

Och Julian Assange hade med Wikileaks kommit med ett klassiskt journalistiskt erbjudande: ”Vi tar emot information som måste ut, och skyddar källor”. Chelsea Manning, en amerikansk soldat med tillgång till databaser, var en av dem som svarade på anropet. Hon lämnade i tur och ordning över hemligstämplat material om de två största krigen som USA bedrev: Afghanistan och Irak.

Det var som om Assange tog journalistik och satte det på knark. Det fanns en absolut sanning, och det var inte sanningens uppgift att ta ansvar för konsekvenserna.

Wikileaks blev Julian Assanges globala hemlighetsmaskin, där folk kunde lämna sina hemligheter utan att avslöja vilka de var. För att de inte skulle kunna stängas ner eller plockas bort av regeringar eller någon annan kopierades materialet flera gånger på servrar runt jorden. Släcktes en ner så fanns det fortfarande en kopia någon annanstans.

Assange framställde sig som en radikal öppenhetsaktivist: All information är bra. All information ska fram. Alla hemligheter ska ut i ljuset. Det var som om Assange tog journalistik och satte det på knark. Det fanns en absolut sanning, och det var inte sanningens uppgift att ta ansvar för konsekvenserna.

Island blev ett av de första ställen där effekterna prövades. Efter att Wikileaks släppt interna dokument som läckt från Kaupthing Bank om hur några få finansmän sänkte hela Islands ekonomi för egen vinnings skull. Islänningar rasade, gick ut och demonstrerade och avsatte regeringen. Assange blev en lokal hjälte och satte upp verksamheten i Reykjavik och arbetade därifrån med likasinnade.

Men när läckorna blev ännu större, och rörde liv och död och krig, blev konfrontationen mellan hemligheter och öppenhet hårdare. Assange hade tagits emot med öppna armar av stora medieinstitutioner som en sorts förmedlare av stora läckor med intressant information, som kunde omvandlas till sådant som folk kunde läsa och förstå. Men mer renläriga journalister och publicister hade en lite annan syn på vad som kunde publiceras – var det till exempel lämpligt att publicera namn på irakiska och afghanska kollaboratörer som hjälpt amerikanska trupper?

Assange under ett framträdande i London februari 2011 då bland annat frågan ställdes: Är Wikileaks-grundaren en journalist eller inte?
Assange under ett framträdande i London februari 2011 då bland annat frågan ställdes: Är Wikileaks-grundaren en journalist eller inte? Foto: Matt Dunham/AP

Assange blev en övervakad och jagad man.

Sådan information ville tidningarna hålla tillbaka för att skydda enskilda. Där skar det sig mellan traditionella journalister och Assange, som tyckte att allt bara skulle ut.

Senare under 2010 kom den stora läckan från amerikanska State Department, som avslöjade hemliga detaljer om USA:s utrikespolitik i praktiken. Genanta kontakter med diktatorer, korruption, lögner, usla diplomater och misslyckat spionage. Hillary Clinton var då utrikesminister och förklarade att Assange var farlig och att han hade blod på sina händer.

Wikileaks-grundaren och hans organisation pekades ut som en genuin samhällsfara av politiker, jurister och diplomater i USA. Assange blev en övervakad och jagad man.

Samma år åkte han till Stockholm, där han kom att bli misstänkt för sexuellt ofredande och våldtäkt mot två kvinnor. För att undkomma åklagare avvek han och levde först gömd, innan han fick asyl på Ecuadors ambassad i London. Hans supportrar talade om en konspiration som gick ut på att han skulle utlämnas till USA och åtalas för spioneri. Hans källa för flera stora läckor pekades ut som Chelsea Manning, som blev ställd inför krigsrätt och dömd till 35 år i fängelse.

Assange fortsatte att styra Wikileaks från sin husarrest på ambassaden, som var bevakad dygnet runt. 2016 släpptes en läcka om den demokratiska presidentkampanjen, som före detta FBI-chefen James Comey vittnade om kom direkt från ryssarna. 2017 släpper de dokument om CIA:s metoder för att hacka utländska säkerhetstjänster. CIA klassificerade då Wikileaks som en främmande underrättelsetjänst. Därmed kunde den inte kunde skyddas av den amerikanska grundlagsfästa press- och yttrandefriheten.

Julian Assange när han anlände till domstolen.
Julian Assange när han anlände till domstolen. Foto: Rob Pinney/AP

När Assange efter sju år till slut avhystes från Ecuadors ambassad i London – enligt ambassadören för att hans beteende blivit så odrägligt – har han också begärts utlämnad till USA. Än så länge finns bara en åtalspunkt – ”Medhjälp till dataintrång i syfte att stjäla militärhemligheter”.

Oavsett hur det står till med Assange utgör hans historia så här långt ett radikalt experiment i global yttrandefrihet.

I Laura Poitras dokumentär om Assange, som följer honom under åren på flykt och i självvald fångenskap på ambassaden i London, får tittaren följa både en fysisk och vad som framstår som en mental förvandling. Från att ha varit skarp, kristallklar och stridbar är han rent osammanhängande i de sista intervjuerna som görs runt 2017. Han har haft en katt och en trappmaskin för att motionera på, men intrycket är att han åldrats mer än sju år.

Oavsett hur det står till med Assange utgör hans historia så här långt ett radikalt experiment i global yttrandefrihet. Men som kanske samtidigt visar hur svårt det är för journalistik, eller i vart fall en enskild journalist, att vara verkligt global.

För den journalist som är medborgare har medborgerliga skyldigheter, och kan anklagas för spioneri eller det som i Sverige kallas för brott mot rikets säkerhet. Inte ens i ett land som har bland världens starkaste tryckfrihetslagar gäller då exempelvis källskyddet längre. Men vad är egentligen skillnaden för en journalist på att ta emot hemligt material från en rysk eller en amerikansk källa? Är en ond och den andra god? Dålig eller bra?

Fallet Assange kommer därför att bli nästa hårda debatt om press- och yttrandefrihetens gränser. I USA har det redan börjat. I sämsta fall leder Assanges försök att bända upp och pressa press- och yttrandefriheten till sin absoluta bristningsgräns också till en tillbakagång och en framtida fest för hemligheter.

Vad hade hänt om han hade låtit sig själv granskas för våldtäktsanklagelserna, i stället för att avfärda och håna kvinnorna som lade fram dem?

Det som hänt Assange hittills visar också på hur svårt, och kanske extra ironiskt det blir att förespråka och kräva radikal öppenhet från regeringar och militärmakter, och sedan vägra att själv svara på frågor och stå till svars.

För vad hade hänt om han hade låtit sig själv granskas för våldtäktsanklagelserna, i stället för att avfärda och håna kvinnorna som lade fram dem? Det har Assange i flera intervjuer sagt att han tycker är både oviktigt och kränkande; något som tillhör hans privatliv. En tidsmarkör om någon – där även den man som vill förändra världen och säger sig ha högre och viktigare syften till slut också får svårt att undvika konsekvenserna av sitt eget handlande.

Efter reklamen visas:
Här är turerna i fallet Julian Assange
Annons
Annons

Julian Assange i polistransport från domstolen i London den 11 april.

Foto: AP Bild 1 av 5

Helena Bengtsson (t v) och programvärden Anna Hedenmo (t h) under prisutdelningen av Årets förnyare. SVT-journalisten belönades för sitt arbete inom databas-journalistiken vid utdelningen av Stora journalistpriset 2016.

Foto: Jonas Ekströmer/TT Bild 2 av 5

Banderoller och flygblad till stöd för Julian Assange utanför domstolen i London efter gripandet i torsdags.

Foto: Matt Dunham/AP Bild 3 av 5

Assange under ett framträdande i London februari 2011 då bland annat frågan ställdes: Är Wikileaks-grundaren en journalist eller inte?

Foto: Matt Dunham/AP Bild 4 av 5

Julian Assange när han anlände till domstolen.

Foto: Rob Pinney/AP Bild 5 av 5
Annons
Annons
Annons