X
Annons
X
Recension

Jag har också levat! – En brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung Astrid Lindgrens brev är som en katt och råtta-lek

I den passionerade brevväxlingen med Louise Hartung får vi lära känna en oretuscherad Astrid Lindgren som betonar sin heterosexualitet – men inte kan låta bli att uppmuntra den fascinerande tyskan som förälskat sig i henne.

Louise Hartung och Astrid Lindgren, den sistnämnda poserar för Louise under dennas första besök på författarens lantställe i Furusund. Foto: Saltkråkan AB

Jag har också levat! – En brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung

Författare
Sammanställd och redigerad av Jens Anderson och Jette Glargaard
Genre
Sakprosa
Förlag
Salikon

Övers: Thomas Grundberg, 559 s.

Ibland säger jag lite slentrianmässigt att jag har nog med vänner. Tiden räcker inte till för dem jag redan har. Ändå finns det inget ljuvare än inledningsfasen i en ny vänskap, så fullt jämförbar med en romans. Det där första trevandet när man klämmer lite på varandra – försöker förstå vem det är man har framför sig. Först något distanserat, sedan allt mer intimt, kanske lite för snabbt ibland med resultatet att den andra drar sig tillbaka. Eller så uppstår helt överraskande en närhet som man inte har med någon annan tidigare vän. En kamratskap som inte alla gånger behöver vara är bestående, men ofta är helt berusande.

Den mångåriga vänskapsrelationen mellan författaren Astrid Lindgren och tyska Louise Hartung är en sådan himlastormande explosion i känslor. I brevväxlingsboken ”Jag har också levat!”, som utspelar sig mellan 1953 och Hartungs plötsliga död i cancer 1964, får man följa hela förloppet. Det som börjar med ett distanserat ”Kära fru Lindgren”, men strax övergår till ren åtrå från tyskans sida och en bitvis gäckande katt och råtta-lek där Astrid Lindgren ömsom betonar att hennes blod ”helt gammalmodigt” bara reagerar inför det motsatta könet, ömsom med små ord planterar ett aldrig så litet hopp hos sin brevvän. Som då hon berättar att hon har döpt ett svampställe till ”Louise-stället” och att hon, när det ger mycket kantareller, vet att väninnan tänkt på henne extra mycket.

Astrid Lindgren avböjer med tydlighet Louise Hartungs inviter, men vill samtidigt ha hennes beundran. Det är en välbekant sinnesstämning som både är rörande och smärtsam att iaktta. Louise Hartung blir ofrånkomligt ”Ester” även om Astrid Lindgren aldrig är i närheten av att vara ”Hugo”. Men deras platoniska, och känslomässigt orättvisa, relation fortgår.

Annons
X
Vännernas första möte i Berlin 1953. Foto: Saltkråkan AB

Hartung och Lindgren träffades första gången i Berlin då den 45-åriga författaren bjudits in av ”Barn och ungdomsbyrån” där tyskan, som var två år äldre än Astrid, var anställd. Med hjälp av bland annat högläsning fick efterkrigstidens barn medel att bearbeta sina trauman – byråns främsta syfte var att denazifiera en generation som vuxit upp med Hitlerjugend.

Vid besöket bodde Astrid hemma hos Louise, som också tog med henne till det sönderbombade Östberlin där tyskan på 1920-talet varit konsertsångerska. Upplevelsen gjorde ett starkt intryck på Lindgren och vid hemkomsten till Sverige skickade hon ett lyriskt tackbrev som avslutas med orden: ”Ni var en upplevelse.” Det blir början till den drygt tio år långa brevväxling som det äkta paret Jette Glargaard och Jens Andersen här sammanställt ur KB:s gömmor och familjen Lindgrens privata arkiv. Glargaard har tidigare författat läroböcker i tyska och Andersen är fil doktor i nordisk litteratur, samt författare till den uppmärksammade Astrid Lindgren-biografin ”Denna dagen, ett liv” som utkom 2014.

Ungefär 600 brev ingår i samlingen – alla är inte med i boken, och de som är det är av naturliga skäl ibland kortade. Ändå är ”Jag har också levat!” nästan dubbelt så lång som Astrid Lindgrens ”Krigsdagböcker” som utkom i fjol. Bitvis märks det, i synnerhet mot slutet, när Hartungs passion har lagt sig och Astrid inte längre är lika nyfiken på sin fascinerande väninna. Det är roligt, och för dem som fortfarande inbillar sig att barnboksförfattare är kyrkisfröknar: uppfostrande, att läsa om Louise Hartungs raffinerade smugglande av vin till sin entusiastiska väninna i Sverige. Men efter alltför många rader om avångade etiketter ersatta med handskrivna där det står ”Apfelsaft”, börjar otåligheten komma krypande.

Om man nu har valt att korta brevväxlingen tycks det som att det är här man borde gått in med rödpennan i stället för att till exempel ta udden av ett bråk med Hans Rabén. I Andersens biografi avslutas dispyten med ”Gud vad karlar kan vara korkade ibland och framförallt så måna om sin lilla prestige så man tror inte det är sant.” Här är det bortklippt.

Precis som i Lindgrens ”Krigsdagböcker” och brevväxlingsboken ”Dina brev lägger jag under madrassen” är det emellertid med en känsla av exklusivitet man tar del av författarens egna oretuscherade ord. Här framgår hennes humor, hennes tankes snabba vindlingar, hennes rättframhet, men också den melankoli som är själva nyckeln till hennes verk.

”Riktigt glad var jag bara som barn, kanske är det därför jag tycker så mycket om att skriva sådana böcker, där jag får återuppleva detta ljuva tillstånd” skriver hon på valborgsmässoafton 1954 till sin nyfunna väninna.

Begeistrat noterar jag små formuleringar som jag känner igen från hennes böcker: ”fysiskt sett mår jag precis bra” konstaterar hon och jag uttalar nästan omedvetet hennes precis som Kerstin i Barna i Bullerbyn: ”bräsis”. Och sedan allvaret i hur breven avslutas, det där mörkret som alltid smyger sig på, inte på ett destruktivt sätt utan lika naturligt som ljuset: ”Om du vet, varför människor lever, så skriv och berätta det.”

Brev till Louise Hartung 1958 där Astrid Lindgren berättar om sin brutna fot. Foto: Saltkråkan AB

Men lika mycket är det här Louise Hartungs bok. Det är denna fascinerande kvinna som driver berättelsen, hon som förlorade sin mor i barnsäng, fyra av sina bröder i kriget och som likt så många andra kvinnor i Berlin blev utsatt för massvåldtäkter efter krigsslutet. Som själv lärde sig läsa som fyraåring med hjälp av familjens Bibel och under 1920-talet umgicks i samma kretsar som Lotte Lenya, Kurt Weill och Bertold Brecht. Hon som är så enastående mycket, men ändå, eller kanske just därför, låter sig slukas av kärleken till Astrid Lindgren så till den grad att hon säger sig till och med älska varje lögn från densamma.

Och här lämnar oss bokens redaktörer tyvärr i sticket. Vi får lite bakgrundsinformation om Hartung i förordet, men när hon så plötsligt dör står vi kvar i ett okommenterat tomrum: Louise sista dikterade telegram och sedan en kursivering om att Astrid inte närvarade vid begravningen. Vi får inte veta varför och det framgår inte heller varför Astrids enda notering är, den av redaktörerna kortade (vad döljer sig i det bortklippta ?): ”Louise Hartung dog idag /.../ Sörjer över Louise.”

”Jag har också levat!” har tagit sitt namn från en formulering i en essä som Astrid Lindgren skrev om en brevväxlingsroman mellan 1700-talsparet Heinrich Christian Boie och Luise Mejer. Louise gav henne boken och de återkommer ofta och känslosamt till den i sina brev.

Kanske förtvivlar Andersen och Glargaard över att de inte hittar några fler formuleringar av Astrid Lindgren om väninnans död. Men de skulle bara ha kunnat citera hennes slutrader i essän om Louises namne för att även ge denna berättelse ett värdigare slut:

”Vår Luise är icke mer. /.../ Men i sina brev finns hon, lever hon, är och förblir hon just sådan som hon var, intagande klok, klar i huvudet och så märkvärdigt begåvad för vänskap och kärlek.”

Louise Hartung i ett av breven till Astrid Lindgren: ”Inte ens vid den yttersta avhållsamhet kan du vara säker på att jag lika väl omfamnar dig med ögonen eller vänder bort blicken och tar in dig med huden, eller smeker dig i tankarna, vad kan du göra åt det?” Foto: Privat/Saltkråkan AB
Annons
X
Annons
X
Annons
X

Vännernas första möte i Berlin 1953.

Foto: Saltkråkan AB Bild 1 av 3

Brev till Louise Hartung 1958 där Astrid Lindgren berättar om sin brutna fot.

Foto: Saltkråkan AB Bild 2 av 3

Louise Hartung i ett av breven till Astrid Lindgren: ”Inte ens vid den yttersta avhållsamhet kan du vara säker på att jag lika väl omfamnar dig med ögonen eller vänder bort blicken och tar in dig med huden, eller smeker dig i tankarna, vad kan du göra åt det?”

Foto: Privat/Saltkråkan AB Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X