Annons

Therese Larsson Hultin:Asylrätten kollapsar – men vem bryr sig?

Flyktingar som stigit i land i hamnen Piraeus efter att ha förts till det grekiska fastlandet från Lesbos.
Flyktingar som stigit i land i hamnen Piraeus efter att ha förts till det grekiska fastlandet från Lesbos. Foto: Petros Giannakouris/AP

Oron för en ny flyktingvåg är stor i EU efter Turkiets invasion i Syrien. Men inte bara européer vill stoppa asylsökande. En liberal grundpelare är hotad.

Under strecket
Publicerad

Premiärminister Kyriakos Mitsotakis kallade in regeringen 30 september efter upplopp i flyktinglägret Moria på Lesbos.

Foto: Petros Giannakouris/AP Bild 1 av 2

Flyktingar från koncentrationsläger kommer till Göteborg, juni 1945.

Foto: Kamerareportage/TT Bild 2 av 2

Premiärminister Kyriakos Mitsotakis kallade in regeringen 30 september efter upplopp i flyktinglägret Moria på Lesbos.

Foto: Petros Giannakouris/AP Bild 1 av 1

Det framställs nästan som en invasion i de lokala medierna. Nej, jag syftar inte på president Erdogans intåg i det kurddominerade området i norra Syrien, utan på alla de båtar med flyktingar som återigen når den grekiska övärlden.

Dagligen landstiger nu hundratals flyktingar som lyckats ta sig den korta biten över Medelhavet från Turkiet – enbart på ön Lesbos kom runt 1 500 personer mellan den 20 och 26 september, och det var ändå innan den turkiska offensiven i Syrien. Det här är nivåer vi inte sett sedan 2016, även om det är långt under den våg av asylsökande som försökte ta sig till Europa hösten och vintern 2015/16.

Det tas inte emot väl i Grekland. Den konservative premiärministern Kyriakos Mitsotakis, som vann valet i somras bland annat på att driva en tuffare migrationspolitik än vänsterpopulisten Alexis Tsipras, talar om att skicka tillbaka flyktingar till Turkiet. Men med överfulla läger i övärlden tvingas den grekiska regeringen skeppa människor till fastlandet, där nya läger byggs.

Premiärminister Kyriakos Mitsotakis kallade in regeringen 30 september efter upplopp i flyktinglägret Moria på Lesbos.
Premiärminister Kyriakos Mitsotakis kallade in regeringen 30 september efter upplopp i flyktinglägret Moria på Lesbos. Foto: Petros Giannakouris/AP
Annons
Annons

Flyktingar från koncentrationsläger kommer till Göteborg, juni 1945.

Foto: Kamerareportage/TT Bild 1 av 1

Över 70 000 människor väntar på att få sin asylansökan prövad i Grekland som enligt försvarsministern befinner sig i en ”nationell kris”.

Det märks i opinionen och inte enbart för att Mitsotakis vann valet. Redan 2018 svarade 82 procent av de tillfrågade grekerna i en undersökning att landet skulle släppa in ”färre” eller ”inga” flyktingar alls. En ökning från 62 procent i oktober 2015. Värt att hålla i bakhuvudet är att hösten 2015 hade Angela Merkel ställt den tyska dörren på vid gavel för alla syriska flyktingar, som snabbt fortsatte norrut från Grekland. I dag är den så kallade Balkanrutten stängd och asylsökande och migranter blir kvar.

Rätten till asyl slogs fast under andra världskrigets efterdyningar och har sedan dess varit en av den liberala världsordningens grundpelare. Oviljan att släppa in framförallt judiska flyktingar hade bland många länder varit stor, och det dåliga samvetet ledde till att FN 1948 deklarerade att ”alla har rätt att söka och få asyl från förföljelse i andra länder”. Tre år senare slog så Genèvekonventionen fast flyktingars rättigheter.

Flyktingar från koncentrationsläger kommer till Göteborg, juni 1945.
Flyktingar från koncentrationsläger kommer till Göteborg, juni 1945. Foto: Kamerareportage/TT

I dag är rekordmånga människor på flykt i världen. 25,9 miljoner har lämnat sina hemländer och inte bara européer diskuterar hur de ska kunna hållas utanför just deras gränser. Samma känslor återfinns i såväl Nord- och Sydamerika som i Asien, Afrika och Australien.

Annons
Annons

I Kenya byggs en mur mot Somalia som ska bli 70 mil lång. Samtidigt skickas somaliska flyktingar hem trots att inbördeskriget inte är över. Bangladesh planerar att avvisa tusentals rohingyer till Myanmar, trots att folkgruppen fortfarande är hotad. Flera latinamerikanska länder försöker porta flyktingar från Venezuela och i Mexiko hindrar regeringen människor från att korsa landet för att ta sig in i USA. Allt för att hålla sig på god fot med Donald Trump, som i sin tur bygger en mur mot Mexiko och har spärrat in barn i stora fängelseliknande burar vid gränsen.

Den stora frågan är vem som bryr sig? Visst reagerar människor på enskilda öden, eller protesterar när ett land eller en president upplevs ha gått för långt, men någon valvinnare är flyktingfrågan inte – åtminstone inte för de partier som förespråkar öppna hjärtan och öppna gränser.

Det vet politikerna. Det finns nog dessutom ett och annat invandringskritiskt parti i EU som nu ser det positiva i att den turkiske presidenten Erdogan inte bara gett sig in i Syrien, utan dessutom hotat med att låta de 3,6 miljoner flyktingar som redan befinner sig i Turkiet söka sig till Europa.

En sak är säker: hur flyktingfrågan än hanteras framöver kommer effekterna att diskuteras i decennier.

Det handlar givetvis inte om att partiernas företrädare vill se mänskligt lidande. Men ett hot om ännu en flyktingvåg med riktning EU för upp migrationsfrågan högst upp på dagsordningen i en redan invandringstrött union. I flera länder har flyktingkritiska partier sett sitt stöd dala i takt med att invandringen ersatts av klimatfrågan som det ämne som engagerat väljarna mest. (Vilket i sin tur lett till att populistpartier smutskastat Greta Thunberg – men det är en annan historia.)

Annons
Annons

Som tyska AfD. I vintras fick partiet hela 18,5 procent i opinionen. Under våren gick kurvan brant neråt och i juni var det 13 procent som uppgav att de skulle rösta på Alternativ för Tyskland. Nu – när båtarna till de grekiska öarna blir fler – är siffran 16 procent.

För EU kommer Erdogans utspel om att öppna portarna vid sämsta möjliga tidpunkt. Eurokrisen och den förra flyktingvågens efterspel har redan skapat slitningar mellan nord och syd, och öst och väst i unionen. I samband med brexit finns ett behov av att enas och gå framåt – inte slitas sönder ytterligare av nya människor som behöver hjälp och som synliggör bristen på solidaritet.

Lägg därtill att EU ska enas om sin nästa långtidsbudget de kommande månaderna, vilket är en källa till bråk även utan ett brexit-format hål i budgeten och med flyktingar knackandes på dörren.

Så vad kan och vill vi göra? Det är 10 000-kronorsfrågan. Men en sak är säker: hur flyktingfrågan än hanteras framöver kommer effekterna att diskuteras i decennier. Och det oavsett om vi bygger eller river murar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons