Annons
Recension

RaptureÅterhållen hänryckning i anslående inramning

Su-Ens solon är centrala i Rapture. Hon inkarnerar både tarantellaspindeln och kvinnan som förgiftas av den.
Su-Ens solon är centrala i Rapture. Hon inkarnerar både tarantellaspindeln och kvinnan som förgiftas av den. Foto: GUNNAR STENING
Under strecket
Publicerad

Rapture

Genre
Dans

Koreografi, rum, kostym: Su-En. Dansens hus. Musik: Aki Onda. Konstobjekt, liveaktion: Junichi Kakizaki. Medv: Su-En, Marie Gavois mfl.

Nora i Ett dockhem skrämmer som bekant maken med sin vilda tarantella, en folkdans från Italiens klack döpt efter traktens stora svarta spindel vars bett sägs orsaka djup melankoli som med musikens kraft drivs ut genom konvulsiv dans.

Att denna medeltida tarantism, som ritualen kallas, har bitit sig fast i den svenska butodrottningen Su-Ens medvetande är föga förvånande. Vansinnet som en positiv, subversiv, skapande feminin kraft har alltid funnits i hennes verk.

I nya Rapture inkarnerar hon således både spindeln och kvinnan som blir förgiftad av den. Men allt sker i en stiliserat ceremoniell form – en långsamt verkande liveinstallation av konst, musik och dans. Hänryckningen som titeln utlovar finns förvisso, men är inramad i ett slags rörligt konstverk, fantastiskt ljussatt av Johan Söderberg.

Su-En har nyligen fått Uchimurapriset för att hon främjar japansk scenkonst, och nog är hon en värdig pristagare. I snart 20 år har hon plöjt sin egen expanderande fåra inom buton, den japanska dansform som föddes ur efterkrigstidens smärta med Tatsumi Hijikata som portalfigur.

Annons
Annons

Su-En har på senare år gjort storslaget vackra verk som Fragrant och Lucious, men också den ystra Sprätt Hönskabaret. Aktuella Rapture kännetecknas av en mer återhållen estetik, som i sina utdragna tablåer påminner Sankai Jukus scenverk.

Rapture inleds med en vacker ceremoni då konstnären Junichi Kakizaki arrangerar och vattnar orange blommor, vars färg glöder i scenkanten som en kontrast till det torra landskap av hö, kvistar och löv som skapas under föreställningen.

Mitt i denna jordfärgade tavla rör sig Su-En i dräkt med svans och gnistrande hårdekor. Rörelsemönstret med böjda ben och vinklade armar påminner om spindelns. Hon är en jordvarelse som knycker kroppen till upprätt ställning, för att därpå lystet bita i sin handled och kollapsa – inte olikt en drogpåverkad. Vid nästa entré bär hon en svart spindel i munnen och tokdansar med bar överkropp. Befriad men också blottad.

Aki Ondas fascinerande elektronmusik av ekon, metalliska klanger, pysljud och röster förstärker skeendet med crescendon och diminuendon som är mer dramatiska än helheten. Su-En är inte ensam på scenen även om hennes suggestiva solon utgör verkets centrum. Hövolmarna i fonden kläcker ur sig gestalter som senare sällar sig till en skara hänryckta dansare på en soldränkt åker – alltmedan höet förvandlas till kött, eller snarare en hängande skulptur att tillbe.

Rapture är lite ojämnt och tangerar ibland det statiska, men är likväl ett anslående och konsekvent drivet verk om de obevekliga rubbningarna utan vilka livet vore torftigare.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons