Att inte bli sedd av mansblicken har traditionellt inneburit att vara längst ner i den patriarkala hackordningen.
Att inte bli sedd av mansblicken har traditionellt inneburit att vara längst ner i den patriarkala hackordningen. Foto: IBL

Att bli kvinna är att träda in i begärets blick

I generationer har kvinnor fostrats till att bli valda. För många präglar denna utsortering hela livet. Metoo både synliggör och ifrågasätter mannens befogenhet att rangordna och välja. Plötsligt kan han få nej.

Publicerad

Solen är här. Semestern är här. Och sommarflickan är här. Sinnebilden för den tillgängliga kvinnan. Kroppsligt exponerad. Klänningsklädd. En dröm och ett löfte, berättad sedan litteraturen blev till, genom dikter, legender och generationsromaner.

Minsta tjej lär sig sagan. Du ska bli stor, begärd och åtrådd. Du ska bli sedd. Men till den långa listan av svärmiska dikter, legender och generationsromaner kan som alla vet även läggas tragedin, thrillern och kriminaldramat. Den sedda kvinnan är den utsatta kvinnan.

Ett drygt halvår har gått sedan startskottet för metoo, den mest genomgripande kvinnorörelsen på decennier. Det är en våg som skärskådas och väcker motreaktioner. Men det är framför allt en våg som samlar kvinnor i alla åldrar och ger röst åt generationers erfarenhet av kränkningar och maktmissbruk. Skam förflyttas, offer rätar på ryggen och plötsligt träder hela det landskap fram i vilket kvinnor tvingats navigera. Det här var jag med om. Det här är min historia. För hundratusentals kvinnor är det första gången några av livets mest definierande upplevelser får ord. Genom dem själva, eller genom någon av alla de medsystrar som nu vågar vittna.

Det är lätt att tro att allt blir sagt med detta.

Men det blir det inte. Under ytan finns en annan berättelse. En erfarenhet som hur paradoxalt det än kan låta bottnar i avsaknad av en berättelse. Det är en story baserad på varje enskild kvinnas möte med mansblicken och på upptäckten av mannens makt att rangordna och utpeka.

”Någon blir sedd. Någon lämnas osedd.”
”Någon blir sedd. Någon lämnas osedd.” Foto: IBL
Annons

Som ung kvinna förväntas man lära sig att se sig själv som sedd.

Den är svår att artikulera. För medan metoo synliggör det urskiljningslösa, hur patriarkatet gör varje kvinna till objekt och presumtivt byte, visar denna alternativa story hur djupt utskiljande det samtidigt är.

Någon blir sedd. Någon lämnas osedd.

Någon blir vald. Någon lämnas bortvald.

För många kvinnor präglar denna utsortering hela livet. För andra är den en plågsam tonårsroll man snabbt lägger bakom sig. För desto fler är den ett underliggande sår och orosmoment.

– Att inte bli vald är en sådan extrem skräck hos många. Därför håller man tyst.

Det säger Malin Lindroth, författare till den unisont hyllade långessän ”Nuckan”. En bok som undersöker och återupprättar en kvinnoroll som både nedvärderats och stigmatiserats. Nuckan handlar inte om en viss sorts kvinnor utan om en belägenhet som kan prägla kortare eller längre perioder av livet.

Luciakröning, bilder från 1992–2010.
Luciakröning, bilder från 1992–2010. Foto: TT
Annons

Begreppet har många bottnar. Det handlar om ofrivillig ensamhet och allmänmänsklig övergivenhet. Men också om en mycket specifik roll: Att vara längst ner i den patriarkala hackordningen. Att inte bli sedd av mansblicken.

– Jag märker nu när jag talar om boken hur fruktansvärt internaliserad den blicken är. Genom diskussionen om nuckan blir man varse den, oavsett hur den verkat i ens liv.

Det finns nästan en plikt att nära historien om hur man som flicka en dag vaknar upp och inser att man blivit objektet för begär, säger hon.

– Som ung kvinna förväntas man lära sig att se sig själv som sedd. Det tror jag inte att jag förstod förrän långt senare. Eller kanske aldrig.

1970-tal. En skolgård. Klassens pojkar ställer flickorna på rad. Längst fram placeras Mirjana som är tjock. Därefter Britta som kissar på sig trots att vi går i trean. Sedan kommer jag. Sist av alla flickor står Elisabet med de blonda flätorna. Jag blir förbryllad men fylls av hopp. Tänk om jag i tre år tagit fel. Tänk om jag inte är utdömd. Pojkarna backar från raden av flickor och beskådar sitt verk. Så säger en av dem: ”Vi menar förstås tvärtom!”

Annons

1980-tal. Ett studentrum. En man på en säng. Han säger: ”Det finns två sorters kvinnor. Monroe-sorten och Garbo-sorten. Den ena blir snyggare ju mer de tar av sig, den andra ju mer de tar på sig. Du tillhör definitivt den sistnämnda.”

1990-tal. Ett köksbord. Ett planlöst samtal med mamma som plötsligt glider in på ämnet sexuell debut. ”Jag var okysst när jag var tjugo”, säger jag. ”Det var du väl inte!” säger hon. Mamma kan inte tro mig. Nog måste någon ha gjort anspråk.

Vad är detta? En uppräkning av trauman? Verkligen inte. Den samlade bilden av mitt ungflicksliv? Inte det heller. Men en tillräckligt allmängiltig händelseförteckning av upplevelser som inte ryms i kvinnoblivandets historieskrivning.

Jag har nyfiket läst min generations utmärkta berättare. Sara Stridsbergs sorgkantade lolitaväsen. Karolina Ramqvists utforskande älskarinnor. Och nu senast: Cecilia Davidssons hungrigt lockande au pair-flicka.

Jag tror att det är just det där utväljandet som nuckbegreppet sätter fingret på.

På sina olika vis skildrar de samma sak. Att bli kvinna är att träda in i begärets blick.

Annons

Var skildras upplevelsen av att aldrig eller alltför sällan eller alltför sent få göra det? Var tecknas erfarenheten av att med lojal vrede se på de utsatta kvinnornas vittnesbörd men samtidigt känna skam för att inte kunna vittna själv, eftersom vittnesbördet inte bara är ett vittnesbörd om utsatthet utan också ett kvitto på att man blivit sedd.

Är den berättelsen tabu?

Greta Garbo.
Greta Garbo. Foto: Clarence Sinclair/IBL

I Malin Lindroths liv har funnits både män och relationer av oklar karaktär. Men också en kronisk känsla av avvisande; någon längre relation har hon aldrig haft. Ett antal tidiga händelser förde henne in i positionen. Sedan dess har den varit ett slags existentiellt grundläge.

– Min generation kvinnor fostrades att bli valda. Var det något vuxenvärlden var överens om så var det vår framtid som flickvänner eller fruar. Det fanns många ritualer, luciatävlingar och annat, där man blev bortvald. Blev man det tillräckligt många gånger hamnade man i den utröstade rollen. Det sätter sig djupt. Utväljandet pågår även när man blivit vuxen. Jag tror att det är just det där utväljandet som nuckbegreppet sätter fingret på.

Annons

Malin Lindroth hade länge velat skriva om ensamliv men haft svårt att hitta ingången. Hon ville skildra den ofrivilliga ensamheten, inte den förskönat frivilliga som ofta lyfts fram. Via den engelska termen spinster, som inte har någon negativ värdeladdning, upptäckte hon ordet nucka och undrade varför det inte var reclaimat, som så många andra skamord.

Boken beskriver nuckans kulturhistoria och förklarar hur nuckan mutar in en tredje position, mellan horan och madonnan. En position som medger rörelsefrihet och en genomskådande blick på familjeliv, kultur och samhälle. Men som också har ett högt pris. För att göra nuckan mindre hotande beskrivs hon i nedsättande termer.

Hon blir den oknullbara.

– Fördomarna om nuckan är en patriarkal föreställning och önskedröm. Ett sätt att hålla ensamma kvinnor nere.

Vad tänker du om metooberättelserna som en bekräftelse på sexuell gångbarhet?

– På ett offentligt plan är det en förbjuden tanke. Men jag vet att många kvinnor i hemlighet känner så och skäms. Det berättar något om hur normaliserad övergreppskulturen är och hör ihop med den här idén om hur kvinnolivets dramaturgi ska vara, att man ska förvandlas från osedd till begärlig.

Annons
”Min generation kvinnor fostrades att bli valda. Det fanns många ritualer, luciatävlingar och annat, där man blev bortvald”, säger Malin Lindroth, författare till ”Nuckan”.
”Min generation kvinnor fostrades att bli valda. Det fanns många ritualer, luciatävlingar och annat, där man blev bortvald”, säger Malin Lindroth, författare till ”Nuckan”. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Jag minns hur Maria Sveland en gång beskrev det kvinnliga uppvaknandet som en tid då man gick från att ena dagen leka med Barbie till att nästa dag ha sex. För mig låg det minst åtta år mellan docklekarna och upplevelsen av att vara föremål för sexuellt begär. Den berättelsen hörs sällan.

– Det här är så intressant! Vi har på något sätt rakt av köpt mallen att man som kvinna ska gå direkt från flickrummet till mansfamnen. Den mallen är giltig för många. Men den har blivit ett slags kvitto på att man levt ett korrekt kvinnoliv. Det finns en skam kring att inte ha en sådan berättelse och den skammen skapar tystnad.

De män som går över gränsen med kvinnor är också de män som dömer nuckan som oknullbar.

Istället för att känna sig lättad och fri över att inte kunna vittna om situationer som gränsar till övergrepp känner man sig utanför.

Annons

– Den bortvalda erfarenheten aktualiseras akut i metoo-tider. Det finns ett stort behov av att föra den här diskussionen.

Du skriver att nuckan sviker patriarkatets portalparagraf: ”Gör dig aptitlig”.

– Nuckan är född och formad i ett patriarkat vars grundregel hon inte fixat. Den grundregeln är att uppleva sig själv som sedd, och att därför göra sig aptitlig. Misslyckas man med det är man på något sätt det lägsta patrasket. Sen finns det många som lyckas vända den där portalparagrafen ryggen, jag applåderar alla som gör det. Men de kan ändå vara fångna i ett system som de aldrig lyckas blidka.

”Trots det består en viktig skillnad. Nuckan har aldrig sagt nej till tvåsamheten. Hon har misslyckats med den från början. ”
”Trots det består en viktig skillnad. Nuckan har aldrig sagt nej till tvåsamheten. Hon har misslyckats med den från början. ” Foto: Isabell Höjman/TT

Åren går och kvinnolivets olika kapitel läggs till den personliga historien. Idag är nuckskapet lättare att bära, säger Malin Lindroth. Som yngre hade hon en idé om att ensamheten skulle gå över eftersom tvåsamheten framställs som en naturlag. Nu har hon förlikat sig. Framför allt har hon nu investerat så mycket i ensamheten att hon kan skörda frukterna av att äga sitt eget liv.

Annons

Det underlättar också att vännernas barn blivit vuxna, omgivande par går in i ett nytt skede som är mer i fas med hennes eget ensamliv. I medelåldern slår dessutom många separationer till; drömmen om en fungerande tvåsamhet är över.

Trots det består en viktig skillnad. Nuckan har aldrig sagt nej till tvåsamheten. Hon har misslyckats med den från början.

– Jag pratade med någon som hade levt ofrivilligt ensam tills hon var 40 år. Hon upplevde hur hela den delen av hennes liv var underkänd.

Därför är det viktigt att metoo-rörelsen handlar om något mer än övergreppsberättelser, menar Malin Lindroth. Att den också får handla om friheten från ett patriarkalt system och från en manlig blick som verkar på så många sätt.

De värsta männen i berättelsen om nuckan är nämligen oftast samma män som synliggörs i metoo.

– De män som går över gränsen med kvinnor är också de män som dömer nuckan som oknullbar.

”Sedd, osedd. Utvald, bortvald. Man, kvinna. Den nya feminismen får urgamla mönster att flyta upp till ytan. Det sexuella spelet, könets laddning, skammens plats, maktens och underordningens effekter på kroppar och hud.”
”Sedd, osedd. Utvald, bortvald. Man, kvinna. Den nya feminismen får urgamla mönster att flyta upp till ytan. Det sexuella spelet, könets laddning, skammens plats, maktens och underordningens effekter på kroppar och hud.” Foto: TT (illustration: Emma-Sofia Olsson)
Annons

”Tack och lov ser jag inte bra ut och var väl därför ointressant för honom.”

Orden är Lotta Lotass, och bevingade sedan sekunden de publicerades den 25 november i Borås Tidning. Mannen hon talade om är Jean-Claude Arnault, ”kulturprofilen”. Intervjun handlade om hur hon aldrig känt sig lämpad för rollen som ledamot i Svenska Akademien och därför sedan flera år inte längre deltar. Efter stadgeändringarna har hon nu lämnat sin stol.

Lotta Lotass uttalande blev vida spritt. Å ena sidan bröt det med metoo-rörelsens underliggande konsensus; är inte alla kvinnor tänkbara måltavlor för misogyna gränsöverskridanden? Å andra sidan satte det ord på en brett upplevd erfarenhet. Att vissa kvinnor är mer gångbara än andra och att denna gångbarhet är kopplad till hur man tar sig ut.

Läs noga. Jag citerade inte Lotta Lotass ordagrant. I stället för ”hur man ser ut” skrev jag ”hur man tar sig ut”. Det beror på att gångbarhet inte handlar om så kallad objektiv skönhet utan är en mångbottnad och motsägelsefull mix av utstrålad tillgänglighet, sårbarhet, naturlighet, trygghet, förkonstling, självförtroende, osäkerhet... Alltsammans situationsbestämda beståndsdelar där varje sammanhang har sin specifika norm.

Annons

Kort sagt alla de inre och yttre faktorer som gör att man når kvinnoblivandets mål. Att bli vald.

För vissa är den vägen lång. För andra är den kort. För vissa leder den till rollen som kulturdammens musa. För andra leder den till rollen som världens mest fotograferade kvinna.

”Kort sagt alla de inre och yttre faktorer som gör att man når kvinnoblivandets mål. Att bli vald.”
”Kort sagt alla de inre och yttre faktorer som gör att man når kvinnoblivandets mål. Att bli vald.” Foto: Richard Vogel/ TT

1987. En utomhusscen i Jönköping. Nedanför mig publiken. Bredvid mig på ena sidan – Emma Wiklund. Bredvid mig på andra sidan – Harry Brandelius. Jag är där för att sjunga jazz. Harry Brandelius är där för att sjunga ”Gamla Nordsjön”. Emma Wiklund, eller Sjöberg som hon då hette, är där för att vara konferencier.

Jag vet precis hur det är att vara exkluderad.

Hon har just vunnit den lokala delfinalen i Miss Hawaiian Tropic. Anmälningarna har varit få, deltagarlistan måste fyllas och tillsammans med en kompis i dansgruppen har hon fått kränga på sig bikini, bastkjol och vita pumps för att gå fram och tillbaka framför en jury. Om bara ett halvår kommer hon ha klippt håret, bo i Paris och inleda den karriär som gör henne till en av 90-talets ikoniska supermodeller tillsammans med namn som Cindy Crawford och Linda Evangelista.

Annons

Före föreställningen förbereder vi oss i köket hemma hos arrangören Gunnar. Det är han som håller i stadens lokala variant av Allsång på Skansen. Jag är en 21-åring i en röd klänning jag sytt själv. Hon är en 19-åring med komplex för att hon skrattar så hela tandköttet syns.

Trettio år senare tar hon emot vid sammanträdesbordet på hudvårdsföretaget hon driver sedan många år tillbaka. Här fattas just nu extra många beslut; en ny serie ska snart i produktion.

– Jag var aldrig den snygga, sedda tjejen. Min storasyster Anna var den snygga. Jag hade tandställning och för stor mun och saknade självförtroende när det gällde utseende. Men jag var en teaterapa med bra självkänsla och hade lätt för att uttrycka mig. Det hjälpte mig enormt när jag sedan blev modell. Jag förstod från början att den åtråvärda kvinnan är en karaktär man gestaltar.

”Jag var aldrig den snygga, sedda tjejen. Men jag var en teaterapa med bra självkänsla och hade lätt för att uttrycka mig. Det hjälpte mig enormt när jag sedan blev modell. Jag förstod från början att den åtråvärda kvinnan är en karaktär man gestaltar”, säger Emma Wiklund.
”Jag var aldrig den snygga, sedda tjejen. Men jag var en teaterapa med bra självkänsla och hade lätt för att uttrycka mig. Det hjälpte mig enormt när jag sedan blev modell. Jag förstod från början att den åtråvärda kvinnan är en karaktär man gestaltar”, säger Emma Wiklund. Foto: Lars Pehrson
Annons

Samtidigt var det ovant. Att gå på castings och bli bedömd och betraktad.

– Det var en helt ny värld. Du ägnar dagarna åt att gå upp och ner inför folk som synar dig från topp till tå, om du har tur säger de ”tack” och ”hej då”. Det gäller att inte ta det personligt.

Castingfasen ersattes av fotograferingar och utmaningen att vänja sig vid bilderna. Emma Wiklund tyckte att de var hemska. Allt det värsta och fulaste syntes. Hon fick lära sig omvärdera sin spegelbild. Plötsligt var tandköttsraden en tillgång. Skratta mer! sa fotograferna.

Hur var det att bli symbol för den utvalda kvinnan?

– Att vara modell är som att få en stämpel i rumpan. ”Du är snygg”. Att klä omslaget på Vogue eller Elle är att vara det ultimata idealet. Men det är också en roll, man är inte sig själv. Det är ett jobb och ett skådespeleri. Alla de här bilderna som formar vår idé om den valda och begärliga kvinnan är ju spelade.

Visst gav karriären fördelar privat. Den som är toppmodell är inte bara utvald utan får också makten att själv välja. Men parallellt fanns och finns flickminnena kvar. Av att aldrig vara den någon tittade på eller ville bli ihop med. Av att avundsjukt betrakta de tjejer som gick hem. Kvinnolivets envisa eko.

Annons

– Jag vet precis hur det är att vara exkluderad.

Hon vet också hur den absoluta motsatsen känns. Att vara så ”extremsedd” att man inte alls vill vara den sedda kvinnan. Då kliver hon ur mansblicken. Eftersom gångbarhet delvis är en fråga om signalsystem, och eftersom yrket har fostrat henne i att hantera de verktygen, kan hon röra sig ut och in i olika positioner.

– Vissa gånger kanske man vill vara erotisk och ha begärets blick på sig – vilket givetvis inte betyder att man vill bli utsatt för sexuella trakasserier. Andra gånger vill man bara smälta in och inte bli sedd på som ”kvinna” utan bara få finnas helt neutralt.

Som modell blir du idiotförklarad. Jag var begärlig men korkad.

Under modelltiden var metoden till stor hjälp. Den åtråvärda Emma hade skyhöga klackar och minikjol. Den neutrala Emma tog på sig ett par baggy boyfriend-jeans och en pösig t-shirt.

Det finns så många dimensioner i frågan om att se sig själv som gångbar, säger Emma Wiklund. Yrkesrollen som modell är en del. Men det handlar också om vem man är som person. Trots alla prestigeomslagen gick hon aldrig omkring och tänkte på sig själv som den utvalda – hur många kvinnor gör det egentligen? Det finns alltid en röst som säger att de sedda kvinnorna är de andra.

Annons

Metoo har fått henne att fundera över makt. Att mode- och skönhetsbranschen inte haft något uppror betyder inte att den är befriad från trakasserier. Men det är en sfär där kvinnor ofta har makt och där därför en stor del av det maktmissbruk som finns utövas av kvinnor, säger Emma Wiklund.

– Jag tycker metoo-rörelsen är så viktig och jag hoppas att den leder till att vi får upp det här med maktmissbruk på alla plan. För det är det vi talar om när vi tala om metoo. Makt. Hur fördelar man den?

Målet är inte att förbjuda erotisk laddning eller upplevelsen av att vara sedd och gångbar, säger hon. Det sexuella spelet är en källa till lust och mening. Men mäns, och vissa kvinnors, vana att ta sig rätten att kommentera en kvinnas utseende utan att ha kollat av läget måste det bli slut med.

– Man måste alltid veta var man befinner sig i maktordningen. Det är det som är så bra med metoo-rörelsen. Att män får skärpa till sig.

För även om Emma Wiklund själv kunnat vara den som väljer, även om rollen som en av världens mest sedda kvinnor fredade henne från trakasserier, var det ändå en position villkorad av den manliga blicken.

Annons

– Begärets blick kunde jag leva med. Men den blick jag fick på köpet stämplade mig som dum i huvudet. Som modell blir du idiotförklarad. Jag var begärlig men korkad.

Sedd, osedd. Utvald, bortvald. Man, kvinna. Den nya feminismen får urgamla mönster att flyta upp till ytan. Det sexuella spelet, könets laddning, skammens plats, maktens och underordningens effekter på kroppar och hud.

Väl där blir de omprövade. När kvinnor sätter gränser utmanas mansblickens föregivna rätt att ta för sig. Plötsligt står mannen inför för risken att bli utan partner. I praktiken har denna risk givetvis alltid funnits, med känt resultat i form av ungkarlar och gammpojkar. Men reklamens, litteraturens, filmens, historiens, ja hela den samlade kulturens löfte till mannen har varit: ”Rätten till kvinnan är din”.

Metoo både synliggör och ifrågasätter denna mannens befogenhet att rangordna och välja. Plötsligt kan han få nej. Plötsligt är det han som kanske inte är knullbar.

Några män tittar upp under Marilyn Monroes kjol. Statyn "Forever Marilyn" finns i Palm Springs och är skapad av J Seward Johnson.
Några män tittar upp under Marilyn Monroes kjol. Statyn "Forever Marilyn" finns i Palm Springs och är skapad av J Seward Johnson. Foto: Charles Rex Arbogast / TT
Annons

Är det denna maktförskjutning som resulterar i det pojkrumsvrål som oavsett ålder ropas över världen, och tar sig uttryck i allt från skolskjutningar till politiska drömmar om kvinnokroppar i nationens tjänst?

Tanken må hisna, men ur det perspektivet står nuckan och ”incelmannen” på samma punkt. Båda måste lära sig att leva med upplevelsen av bortvaldhet.

Vem vill inte bli älskad? I grunden är det kärlekslängtan vi talar om. Kraften som ingen kan styra. Den påminner om att bortom de nödvändiga maktdiskussioner som nu förs och som förhoppningsvis resulterar i genomgripande samhällsförändringar, väntar en annan minst lika viktig uppgörelse. 

Uppgörelsen med föreställningen om livet som något jag själv kontrollerar.

Vem vill inte bli älskad? I grunden är det kärlekslängtan vi talar om. Kraften som ingen kan styra.

2018. Ett fik i Vasastan. Malin Lindroth i en nedsutten soffa. Kaffekopp på bordet. I min väska hennes bok. ”Nästan allt jag vet om makt och maktlöshet kommer från mitt nuckliv”, skriver hon, och fortsätter: ”Så också övertygelsen om att ingens livs blir begripligt förrän vi betraktar det som en kollision mellan längtan, oförmåga, saknad, slump och resurser snarare än som summan av fria val.”

Annons

Kanske behöver vi också en annan bild av kärlek.

– I vår kultur är romantisk tvåsamhet i toppen av relationspyramiden. Att vara älskad är att vara tvåsamt älskad. Det är de bilderna vi omges av hela tiden och det är det man hela tiden siktar mot. Det man lär sig när man lever som jag är att värdera annan kärlek, andra relationer.

Samtidigt kan ingen träning i världen täcka över spåren av ett liv i ensamhet. Bortvaldheten, som män åstadkommit genom att placera henne i facket som oknullbar. Den påföljande skammen över att genom smink och locktång försöka bli en av de sedda: ”Vem var jag att ens försöka korsa gränsen till de snyggas värld?”

Vi lever i en tid som har svårt att hantera förluster, säger Malin Lindroth.

– Kulturen erkänner inte förluster medan de pågår. De kan bara omtalas när de är över, som en lärdom att hämta kraft ur. Jag vill bryta den tystnaden och tala om förlust som kan pågå ett helt liv, men som också är fullt möjlig att leva hand i hand med.

Sommaren är här. Semestern är här. Och på Rörstrandsgatan passerar en akademiledamot i skydd av ett par mörka solglasögon.

”Någon blir sedd. Någon lämnas osedd.”

Foto: IBL

Luciakröning, bilder från 1992–2010.

Foto: TT

Greta Garbo.

Foto: Clarence Sinclair/IBL

”Min generation kvinnor fostrades att bli valda. Det fanns många ritualer, luciatävlingar och annat, där man blev bortvald”, säger Malin Lindroth, författare till ”Nuckan”.

Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

”Trots det består en viktig skillnad. Nuckan har aldrig sagt nej till tvåsamheten. Hon har misslyckats med den från början. ”

Foto: Isabell Höjman/TT

”Sedd, osedd. Utvald, bortvald. Man, kvinna. Den nya feminismen får urgamla mönster att flyta upp till ytan. Det sexuella spelet, könets laddning, skammens plats, maktens och underordningens effekter på kroppar och hud.”

Foto: TT (illustration: Emma-Sofia Olsson)

”Kort sagt alla de inre och yttre faktorer som gör att man når kvinnoblivandets mål. Att bli vald.”

Foto: Richard Vogel/ TT

”Jag var aldrig den snygga, sedda tjejen. Men jag var en teaterapa med bra självkänsla och hade lätt för att uttrycka mig. Det hjälpte mig enormt när jag sedan blev modell. Jag förstod från början att den åtråvärda kvinnan är en karaktär man gestaltar”, säger Emma Wiklund.

Foto: Lars Pehrson

Några män tittar upp under Marilyn Monroes kjol. Statyn "Forever Marilyn" finns i Palm Springs och är skapad av J Seward Johnson.

Foto: Charles Rex Arbogast / TT