Efter sin sons död kunde Naja Marie Aidt beklaga att vår kultur är så fattig på sorgritualer. Nu bildade goda vänner en grupp som stöttade familjen under den första svåra tiden. ”Fråga inte vad den som sörjer vill ha eller behöver – man har ingen aning. Det räcker så gott att någon finns där.”
Efter sin sons död kunde Naja Marie Aidt beklaga att vår kultur är så fattig på sorgritualer. Nu bildade goda vänner en grupp som stöttade familjen under den första svåra tiden. ”Fråga inte vad den som sörjer vill ha eller behöver – man har ingen aning. Det räcker så gott att någon finns där.” Foto: Daniel Nilsson

”Att förlora ett barn är att förlora sin framtid”

Telefonen ringer mitt i middagen. Igen och igen och igen. När författaren Naja Marie Aidt till slut svarar är det som att livet sipprar ur henne.

Hon kan inte sluta skrika och skräms till vettet av ljudet från sin egen röst.

Publicerad

Hon har gjort det som egentligen inte gick. Hon har skrivit en bok om att förlora ett barn. Det är ingen sorg som låter sig inordnas i vackert flätade meningar. Nej, Naja Marie Aidts ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” kastar oss in i det som hände – och mildrar inte konsekvenserna. När hennes 25-årige son Carl dör till följd av en drogutlöst psykos går hela familjen sönder. För henne själv, den etablerade författaren, försvinner orden. I den råaste sorgen finns ingenting att hålla sig till. Ingen tid, inga tankar eller sammanhang.

När vi skulle lämna sjukhuset ... vi kunde inte gå. Rent bokstavligt stapplade vi fram som böjda åldringar.

Bara några dagar tidigare hade hon kommit hem till Köpenhamn från New York, där hon bott sedan 2008. Hon minns sin känsla på planet, att hon efter flera års boxningsträning aldrig känt sig så stark.

– Fem dagar senare var Carl död. När vi skulle lämna sjukhuset ... vi kunde inte gå. Rent bokstavligt stapplade vi fram som böjda åldringar. Men jag måste överleva. Jag har ju tre söner till, av vilka den yngste då bara var 12 år. Även om jag i mina svåraste stunder har känt att jag struntar i allt, jag vill vara där Carl är, så visste jag gott att jag måste hålla mig kvar i livet.

Tre år har gått. Hon säger att det blir lite bättre, dag för dag. Inte att leva med sorgen utan att leva i den.

– Du hör skillnaden, va? Att förlora ett barn är att förlora sin framtid. Efteråt tvingas man bli en annan.

”Jag har blivit mer generös, rent mänskligt, efter Carls död. Lärt hur viktigt det är med gemenskap, att vi hjälper varandra”, konstaterar Naja Marie Aidt.
”Jag har blivit mer generös, rent mänskligt, efter Carls död. Lärt hur viktigt det är med gemenskap, att vi hjälper varandra”, konstaterar Naja Marie Aidt. Foto: Daniel Nilsson
Annons

Ett litet sammanträdesrum på Gyldendals bokförlag i Köpenhamn. Utanför fönstret gassande sensommarsol. På bordet den obligatoriska vattenkaraffen, kaffe och en skål med chokladbitar. Vi sitter tätt samman vid ena bordskanten och Naja Marie Aidt tar tingen till hjälp för att illustrera vad som hände. Nu flyttar hon på vattenkaraffen, skjuter en kaffekopp nära. Men först måste hon berätta bakgrunden: När hon flyttade till USA med sin nye man valde Carl att stanna kvar i Danmark. Han var 18 år, hade fått jobb och ville klara sig själv.

Den där lördagskvällen för tre år sedan åt hon middag hemma hos sina föräldrar, skulle träffa Carl dagen efter. När telefonen ringde lät de bli att svara. Vem ville dem något en sen lördagskväll? Men telefonen fortsatte ringa och till slut blev de ändå tvungna att lyfta luren.  I andra änden fanns hennes exman, Carls pappa, som just fått veta vad som hänt.

”En natt full av fasa, en natt

en hemsk hemsk”

Det är ingen terapibok. /.../ Så kan det aldrig bli för mig.

Hennes hand vid vattenkaraffen visar huset på Vesterbro där Carl bodde med en vän. Denna kväll hade de tagit hallucinogena svampar och fått en ”dålig tripp”. Hennes son var ingen missbrukare, drack nästan ingen alkohol, men kunde röka lite gräs ibland. Nu blev hans reaktion så våldsam att hans vän rusade ut för att skydda sig och söka hjälp. Olyckligt nog glömde han sina nycklar, kunde inte komma tillbaka. Först efter åtta minuter kom polisen, de ringde på porttelefonen – i samma sekund som Carl kom flygande från fjärde våningen. Hade kastat sig ut. Naken.

Annons

Hennes hand rakt ner i bordet för att visa hur fort allt gick; pang. 

Jag stirrar på handen, jag som själv har en vuxen son med samma namn. Det känns som luften tar slut.

Hon själv är lugn, har vant sig vid att berätta. Gläds åt att hennes bok sprids över världen. Hon har nått det hon hoppades; att få ge något tillbaka.

– Men det är ingen terapibok. Många har säkert föreställningen att om man skriver om sitt liv så är det som att skriva dagbok, man lättar sitt hjärta och efteråt känns det bättre. Så kan det aldrig bli för mig. Detta är mitt yrke – och när boken väl var klar gick jag in i en stor tomhet.

1/4

Naja Marie Aidt tillsammans med Carl i deras hem 1990.

Foto: Privat
2/4

Carl Emil Heurlin Aidt fotograferad 1997.

Foto: Privat
3/4

”Nu när Carl är död är det vår uppgift att ge vidare allt han var och allt han lärde oss. Gör vi så är de döda inte borta. Carl finns i oss, hos oss”, säger hans mamma. Bilden är tagen på ett café i Paris.

Foto: Privat
4/4

Carl fotograferad två månader före sin död.

Foto: Privat

Jag ville utgå från själva smärtpunkten. Det blev som att rapportera från ett krig.

Mirakulöst nog överlevde Carl fallet, men skadorna var alltför omfattande för att han skulle kunna leva vidare. De som är hans närmaste vakar runt hans säng på Rigshospitalet där han ligger kopplad till en respirator. Hon stryker hans kind, säger ”lille vän, lille vän”, försäkrar att hon älskar honom. Ännu är allt obegripligt.

Annons

Efter hans död blir det tyst, tomt. Mest ligger hon på en soffa. Dricker sig full. Svimmar in i sömnen.

”// Jag kan inte formulera en mening

Mitt språk är ofruktbart”

Till slut, efter nio månader, kom de första orden. Tre på en servett, fyra på en bussbiljett. Så småningom kunde hon överföra dem till en dator och fyllde på med citat från annan sorglitteratur, den enda hon kunde läsa. Som den franske poeten Mallarmé som efter att ha förlorat sin son inte kunde skriva en bok men 202 fragment och anteckning.

– Alla andra böcker kändes bara som lort. Jag slängde dem i golvet. Att Carl skulle få en egen bok var nödvändigt, det visste jag tidigt. Annars skulle hans död sippra in i hela mitt framtida författarskap.

Det gällde bara att hitta en form.

– Jag ville utgå från själva smärtpunkten. Det blev som att rapportera från ett krig.

En av dem som citeras i boken är HC Andersen, han som sagt ”Du vet väl att varje människa har sitt livsträd eller sin blomma.”

På Carls grav planterade de en magnolia och som ett livsträd – eller dödsträd –genom Naja Maire Aidts bok löper berättelsen om sonen hon födde och miste. Från hans första till sista andetag. Kring denna stam spretar andras texter – också dikter han själv skrivit, dem hon hittade i en låda efter hans död.

Annons

– I den totala meningslösheten kändes det ändå som en mening att skriva om min sorg, om andras sorg, på ett sätt som någon kanske kunde ha nytta av. Dessutom blev det stunder när jag var nära Carl.

”Det är som om jag drömmer. Jag fryser, jag skakar. Det är som om livet sipprar ur mig. Så börjar jag skrika igen och skriket låter som om det kommer från ett djupt urtillstånd, det är inte min röst, och rösten jag hör skrämmer vettet ur mig.” I sin bok skildrar Naja Marie Aidt känslan direkt efter dödsbeskedet.
”Det är som om jag drömmer. Jag fryser, jag skakar. Det är som om livet sipprar ur mig. Så börjar jag skrika igen och skriket låter som om det kommer från ett djupt urtillstånd, det är inte min röst, och rösten jag hör skrämmer vettet ur mig.” I sin bok skildrar Naja Marie Aidt känslan direkt efter dödsbeskedet. Foto: Daniel Nilsson

Vi människor är skapade för att överleva trauman, i den vetskapen finns en stor kraft.

Nyss sa du att bokskrivandet inte var någon terapi.

– Det var ingen terapi. Jag vill inte säga att min smärta blev mindre av arbetet – men jag blev utmattad.

Fram till allt hände hade hon sett sig som en psykiskt stark kvinna. Nu fanns inget att hålla sig till. Mer än rådet från kristerapeuten på Rigshospitalet att de skulle vänta minst ett halvår med att söka terapi.

– Vi människor är skapade för att överleva trauman, i den vetskapen finns en stor kraft.

Annons

Idag vet hon så mycket mer. Som att några centrala delar av hjärnan släcks ner när all energi behövs för att bearbeta ett trauma. Tusen och åter tusen gånger har hon sett sin son flyga genom luften och sedan ligga där i en sjuksäng – och slutligen i en kista.

” Stark i sorgen, säger man och det är en lögn. Förstenad, ren överlevnad, instinkt, utom sig samlad i en sorts vansinne. Vit, död.

Jag förstår med hela min kropp inte att du inte finns”

– Det är som en film som rullar och det är helt outhärdligt, fasansfullt, men det är genom de där bilderna man så småningom kan förstå vad som hänt.

Svårast idag är tankarna på sonens sista timmar. Att familjen inte fick vara med när man stängde av respiratorn, att Carl rullades ner till ett källarrum där han måste ligga sex timmar efter att man plockat ut de organ som skulle doneras vidare.

– Ingen frågade om vi ville vara hos honom. Tanken på honom i det där källarrummet kan göra mig vansinnig av sorg. Om det var ett rum utan fönster, hur skulle hans själ då komma ut? Och låg han där ensam? Jag vet inte om någon tog hand om honom – eller om han blev behandlad som ett stycke kött.

Annons

Livets början och livets slut, vi påminner varandra om likheten, passagen som måste forceras.

Att dö ensam ...

– ... är som att ett barn föds och ingen tar hand om det.

Nej, nu blir det för svårt. Mina tårar hejdas av Naja Marie Aidts beslutsamma uppmaning:

– Nu får vi nog ta en choklad.

För några kan en tro fungera som livboj. Mitt emot mig sitter hon som inte tror på Gud, hon som kommit fram till att poesin är hennes tempel. Och när Carl dog ... bara några dagar innan hade allt de magasinerat före flytten till New York brunnit upp. Rubbet.

Foto: Daniel Nilsson

– Efter den första chocken påminde vi oss om att det bara var ting. Sen dog Carl. Det kändes som en förbannelse vilade över oss och jag minns att jag frågade min man vad vi gjort för att straffas med detta. Man söker ju svar, förklaringar – innan man inser att de inte finns.

Annons

En dag hörde hon sig själv skratta och genast fanns rädslan där. Tänk om minnet av hennes son skulle blekna. Tänk om hon skulle glömma hans kropp och röst i takt med sin egen läkning.

– Nu vet jag att det inte är så. Efter tre år kan jag snarare säga att Carl känns närmare. Jag kan och orkar minnas honom mer och oftare, vi i familjen kan påminna oss saker han sa eller gjorde utan att vi börjar gråta.

Hon kan tala direkt till honom också. Som nu, vid detta vita sammanträdesbord. Han står här bredvid, säger hon, med en blick uppåt – Carl var lång, 196 centimeter – och ett glatt ”hej”.

Det är ingen hallucination förklarar hon snabbt:

– Jag har bara övat upp förmågan att föreställa mig hans väsen, rent konkret. Att få fram honom när jag behöver.

Och då finns han där?

– Jag tror kanske inte riktigt att han går vid min sida på en promenad, eller står här just nu. Men det har ingen betydelse. Det viktiga är att jag kan känna att jag har den här förbindelsen. Om det sedan är han eller något jag hittar på kan kvitta.

Annons

Boken ligger mellan oss, med den egenartade titeln ”Det döden tar ifrån oss ska vi ge tillbaka”. Det finns en förklaring, den finns i dikten hon skrev när Carl var tonåring och gick runt där hemma i vardagsrummet i en huvtröja.

”Har döden tagit något ifrån dig

så ge det tillbaka

ge det tillbaka

som du fick av den döda

då den döda var levande” 

­– Det var Carl som gav mig inspiration till dikten men när jag skrev kändes det inte svårt eller konstigt. Han var en ung man, mitt i livet. Jag tänkte mer att han var min musa.

Nu när Carl är död är det vår uppgift att ge vidare allt han var och allt han lärde oss.

Vad han gav som hon vill ge vidare? Naja Marie Aidt lutar sig tillbaka på stolen, talar om kärleken hon fick. Men också om sonens andra goda sidor. Att han alltid satte andra före sig själv, att han var tolerant och fördomsfri.

– Han var en ädel människa, kan man säga så på svenska.

När han levde sa hon ofta till honom att han måste tänka på sig själv också.

– Så där som man som mamma kan uppmana sina barn. Nu när han är död är det vår uppgift att ge vidare allt han var och allt han lärde oss. Gör vi så är de döda inte borta. Carl finns i oss, hos oss.

”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” – den som har underrubriken ”Carls bok ”– är Naja Marie Aidts 25:e i ordningen. Vad hon ska skriva framöver har hon ingen aning om. Hon säger att det känns som att stå framför en stängd dörr, en dörr som kan öppnas först när tiden är mogen. Än styr sorgen hennes liv.

– Men det känns som jag måste börja om från början. Frågan är med vad? Det sista våra stora kompositörer skapade var ett rekviem, sen var det slut. Jag menar, vad finns att skriva efter döden?

Foto: Daniel Nilsson

”Jag har blivit mer generös, rent mänskligt, efter Carls död. Lärt hur viktigt det är med gemenskap, att vi hjälper varandra”, konstaterar Naja Marie Aidt.

Foto: Daniel NilssonBild 1 av 8

Naja Marie Aidt tillsammans med Carl i deras hem 1990.

Foto: PrivatBild 2 av 8

Carl Emil Heurlin Aidt fotograferad 1997.

Foto: PrivatBild 3 av 8

”Nu när Carl är död är det vår uppgift att ge vidare allt han var och allt han lärde oss. Gör vi så är de döda inte borta. Carl finns i oss, hos oss”, säger hans mamma. Bilden är tagen på ett café i Paris.

Foto: PrivatBild 4 av 8

Carl fotograferad två månader före sin död.

Foto: PrivatBild 5 av 8

”Det är som om jag drömmer. Jag fryser, jag skakar. Det är som om livet sipprar ur mig. Så börjar jag skrika igen och skriket låter som om det kommer från ett djupt urtillstånd, det är inte min röst, och rösten jag hör skrämmer vettet ur mig.” I sin bok skildrar Naja Marie Aidt känslan direkt efter dödsbeskedet.

Foto: Daniel NilssonBild 6 av 8
Foto: Daniel NilssonBild 7 av 8
Foto: Daniel NilssonBild 8 av 8