Annons

John Sjögren:Att islam inte hör hemma här – inget kristet resonemang

Visst kan man argumentera för att islam inte passar in i vårt svenska samhälle. Men kalla det för guds skull inte för kristet, så som nationalisterna gör.

Under strecket
Publicerad
Foto: Henrik Montgomery/TT
Foto: Henrik Montgomery/TT
Foto: Henrik Montgomery/TT

Kulturkristendom är ett begrepp som man hör alltmer frekvent nuförtiden. Det är en beteckning som ganska bra ringar in den svenska mentaliteten. En kulturkristen är en person som inte är särskilt religiös, men som gärna firar de stora kristna högtiderna, döper och gifter sig i kyrkan, och vars värderingar i bred bemärkelse springer ur den judekristna föreställningsvärld som i hög utsträckning utgör grund för vår västerländska civilisation.

På senare tid har kulturkristen blivit ett slagord bland olika nationalistiska rörelser. Som så mycket annat i dessa rörelser kan användandet av begreppet kokas ner till i huvudsak en fråga: islam. Man använder begreppet för att föra i bevis att Sverige är ett i grunden kristet land, präglat och sprunget ur en kristen kultur, och att islam därför är ett främmande element som inte hör hemma här.

Annons
Annons

Med detta resonemang, och med begreppet kulturkristen överlag, finns det dock stora problem. Utifrån ett kristet perspektiv finns det en motsägelse i själva uttrycket kulturkristen. Givetvis har nationalisterna rätt i att den västerländska kulturens framväxt är intimt förknippad med den kristna religionen. Men i sitt väsen är kristendomen transkulturell.

Kulturkrig är främmande för kristendomen.

Snarare hävdar kristendomen att den är katolsk. I stort sett alla kyrkotraditioner betonar katoliciteten (även om man kan använda olika ord för det). Katolsk betyder allmän, universell, världsvid. Det kristna är det som är sant överallt och i alla tider. Jesus säger inte: Jag är sanningen inom en viss kulturell kontext. Han säger: Jag är Sanningen. Och denna sanning är i första hand inkluderande, inte exkluderande. Det vill säga, den inkluderar och omfattar alla de sanningar som går att finna i världens alla olika kulturer.

Den kristna sanningen är först och främst ett ”ja”, inte ett ”nej”. Detta betyder inte att kristendomen säger ”ja” till allt, att den skulle vara relativistisk. Varje sanningsanspråk antyder att det också finns något som är falskt, varje ”ja” bär på ett ”nej”. Men när kristendomen i mötet med en främmande kultur fungerar som den ska (och det har den som bekant inte alltid gjort) då absorberar den allt det goda i den mötande kulturen. Den ersätter inte eller tillintetgör denna kultur, utan tar upp den inom sig. Kulturkrig är främmande för kristendomen.

Betyder det att kulturellt sammanhang är helt ovidkommande för den kristna traditionen? Självklart inte. Här kan man än en gång peka på dess centrala gestalt. Jesus verkade ju inom en mycket specifik kulturell kontext. Ja, utanför det judiska sammanhanget blir det omöjligt att begripa honom. Men redan de allra första kristna förstod att i och med Jesus har alla kulturella gränser upplösts och en universell enhet börjat ta form.

Som Paulus uttrycker det: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Så visst kan man argumentera för att islam inte passar in i vårt svenska samhälle. Men kalla för guds skull inte det resonemanget för kristet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons