Annons

Marie Cronqvist:Att lära ett folk uppskatta atombomber

I kalla krigets USA gällde det att få medborgarna att ta till sig kärnvapendoktrinen och få dem att tro att det gick att överleva ett atombombskrig. Propagandan misslyckades dock, och med tiden avvecklades civilförsvaret – för att igen få luft under vingarna i samband med elfte september.

Under strecket
Publicerad

19 maj 1955 i New York. Skyddsrum hemma.

Bild 1 av 1

19 maj 1955 i New York. Skyddsrum hemma.

Bild 1 av 1
19 maj 1955 i New York. Skyddsrum hemma.
19 maj 1955 i New York. Skyddsrum hemma.

Den förra hälften av 1900-talet såg hur luftkriget suddade ut vad som var kvar av traditionell krigförings skarpa åtskillnad mellan soldater och civilbefolkning. Massakrer på civila var efter världskrigserfarenheter i städer som Dresden, London och Tokyo redan smärtsamma realiteter, men med 50-talets vätebomb kom något helt annat - risken att utplåna hela civilisationer. Till sin jättelika omfattning kan de vapen som uppfanns och testades under 50-talet inte ens jämföras med dem som orsakade förödelse och död i Hiroshima och Nagasaki 1945. Vätebomben var till sin konstruktion en fundamentalt annorlunda typ av vapen, vars förödande effekter var och fortfarande är omöjliga att förstå. Mellan 1953 och 1963 stod visarna på Bulletin of the Atomic Scientists berömda domedagsklocka på blott två minuter i tolv. Planeten jorden var i omedelbar och akut fara.

Annons
Annons

Till och med forskarna själva resignerade inför det oförklarliga. Ett betydande antal, bland dem atombombens fader Robert Oppenheimer, Albert Einstein, Linus Pauling och Andrej Sacharov, engagerade sig under 50-talet i stället i motståndet mot kärnvapen och vädjade till mänsklighetens besinning. Vätebomben hade i grunden förändrat försvarsplanering, mellanstatliga relationer och föreställningar om hur ett storskaligt krig skulle kunna utkämpas. Det kalla krigets så kallade MAD-doktrin om massiv vedergällning (Mutually Assured Destruction) hade utkristalliserats och skapat en skör terrorbalans. I en artikel i tidskriften Foreign Affairs 1953 liknade Oppenheimer situationen vid två skorpioner i en glasburk, båda kapabla att döda den andra, men endast genom att riskera sitt eget liv.

Att försöka få en självmordsbenägen utrikespolitik att för den egna nationen framstå som ett klokt val var ett grundläggande pedagogiskt problem för samtliga kärnvapenmakter och i synnerhet för USA och Sovjetunionen. Från amerikansk horisont var det viktigt att få medborgarna att förstå och ta till sig idéer om avskräckning och vedergällning som, paradoxalt nog, vilade på en
allmän beredvillighet att riskera kärnvapenkrig. Budskapet var att det gick att överleva en attack med vätebomber för att sedan eliminera fienden i krigets andra sammandrabbning. Uppgiften att utbilda, fostra, och träna amerikanen i denna krigsplanering föll på civilförsvaret.

Under det senaste decenniet har det inom amerikansk kallakrigsforskning utkristalliserat sig ett mindre forskningsområde kring civilförsvaret och dess tankevärld under ledning av historiker som Elaine Tyler May, Laura McEnaney, Guy Oakes och Kenneth D Rose. Civilförsvarskultur (culture of civil defense) har blivit ett nyckelord som signalerar intresset för vardagens militarisering i atomåldern och hur budskapen om det hotande kärnvapenkriget mottogs i amerikanska skolor, arbeten och hem. Ett nyutkommet bidrag till detta forskningsläge är historikern
Dee Garrisons Bracing for Armageddon: Why Civil Defense Never Worked (Oxford UP, 242 s), som inriktar sig på motståndet och det amerikanska civilförsvarets tillkortakommanden under kallakrigsperioden. Garrison, som länge forskat om politisk historia med tonvikt på kvinno- och fredsrörelsen, är också relativt oförblommerat ute i ett annat ärende då linjerna dras fram till dagens situation efter elfte september 2001. Det finns, menar hon i en starkt tesdrivande framställning, en tydlig koppling mellan den domedagsstämning som präglade kalla krigets amerikanska civilförsvarskultur och den som uppenbaras i 2000-talets motsvarighet Homeland Security. Angelägna slutsatser om den förras misslyckanden har dock i dagens rädslokultur ännu inte omvandlats till lärdomar.

Annons
Annons

Garrisons studie tar sin början i vätebombens introducerande skede. Koreakrigets utbrott var det yttre incitamentet till skapande av den centrala organisationen Federal Civil Defense Administration (FCDA). Tidigt fanns det från den militära och politiska elitens sida ett behov av att skjuta utbildnings- och propagandaaspekten i fokus. Inte minst efter den första amerikanska provsprängningen av vätebomben 1952, utformades civilförsvarspropagandan som en medveten legitimeringsstrategi för idén om avskräckning. Upprätthållandet av ett starkt civilförsvar kom att bli en av grundbultarna i MAD-doktrinen; om inte folket accepterade och trodde på risken, anlade skyddsrum och på olika sätt preparerade sig för det kommande kärnvapenkriget, hur skulle då en uttalad avskräckningspolitik bli trovärdig för fienden?

Vid sidan om avskräckningsidén, menar Garrison, tarvade också kalla krigets tankevärld ett visst hemlighållande av civilförsvarssystemets mer ljusskygga och problematiska sidor. Till hemligheterna hörde nämligen att inte alla skulle få plats i den underjordiska skyddsvärld som upprättades och att den politiska och militära makteliten i stället byggde skyddsrum åt sig själva i jättelika komplex i West Virginia och Pennsylvania. Att detta skulle finansieras med skattemedel krävde diskretion.

Den huvudsakliga uppgiften på 50-talet, att invagga medborgarna i tron att ett kärnvapenkrig går att överleva, var en utmaning för civilförsvaret. Mellan 1955 och 1961 hölls årligen den landsomfattande utrymningsövning som gick under namnet Operation Alert och som skulle få medborgarna att gå man ur huse inför ett tänkt tredje världskrig. Tidigt siktade civilförsvarsretoriken också in sig just på kvinnan, moderskapet och hemmet. Husmodern skulle ha beredskap att lösa hemmets alla oväntade problem inklusive en kärnvapenattack. En av de mest spridda civilförsvarsparollerna kretsade kring ”Grandma”s Pantry”, en gammal vedeldad köksspis som alltid stod redo i händelse av en katastrof och ett särskilt förkunskapskrav för de tävlande i 1956 års skönhetstävling ”Mrs America” var kunskap om civilförsvarsfrågor.

Annons
Annons

Även den unga generationen ansågs vara en nyckel till ett framgångsrikt civilförsvar. Årskullar med amerikanska skolbarn dök in under bänkarna i enlighet med budskapet i FCDA:s instruktionsfilm ”Duck and Cover” om sköldpaddan Bert från 1950. Böcker och broschyrer med titlar som ”Survival under Atomic Attack” och ”How to Survive an Atomic Bomb” syftade också dessa till att normalisera det psykologiskt outhärdliga. Överlevnad i atomåldern tycktes hänga på enkla rutiner. Skydd mot kärnvapen och radioaktivitet kunde åstadkommas genom att kasta sig på marken, rulla upp bilrutorna, tvätta händerna med tvål och vatten samt ta på sig en hatt med vida brätten.

Ändå var kalla krigets amerikanska civilförsvarsprogram ett fullständigt misslyckande, menar Garrison. 50-talets amerikanska mediestorm runt civilförsvaret initierad, driven och uppmuntrad av FCDA fick inte på långt när avsedd effekt. Amerikanen i gemen tycktes vägra ta civilförsvarsfrågor på allvar. Operation Alert sågs mer som ett löjeväckande skådespel än en realistisk övning. Somliga medborgare envisades med att tro att ett kärnvapenkrig aldrig skulle inträffa. I en gallupundersökning från 1961 uppgav hela 93 procent att de inte vidtagit några som helst civilförsvarsåtgärder hemmavid. Ett par tusen amerikaner byggde egna skyddsrum på sin bakgård, men ett överväldigande flertal ansåg att om det osannolika trots allt skulle inträffa, så skulle ändå alla mått och steg vara meningslösa. 1962 hade över 600 nystartade amerikanska bolag som sålde byggmaterial till skyddsrum gått i konkurs. Inte ens Kubakrisen tycktes kunna rucka på medelamerikanens pragmatiska fatalism.

Annons
Annons

Aktiva protester förekom redan under tidigt 50-tal för att växa till en storm under åren kring 1960. Då kvinnan stod i centrum för propagandan, var det också kvinnor som reagerade. Mer än något annat var det övningarna i skolorna som upprörde. Ursinniga mödrar revolterade mot den självbelåtna sköldpaddan och skräcken som inplanterades i småttingarnas ömtåliga psyken. Under sent 50- och tidigt 60-tal blev New York och City Hall Park tummelplats för pacifistiska demonstrationer. Katoliker, kväkare, anarkister, radikalpacifister, medborgarrättskämpar och många andra sociala, politiska och religiösa rörelser gjorde gemensam sak med de marscherande mödrarna och vägrade ta skydd. Och det nationella sociodramat Operation Alert kom slutligen att besegras som samlande politisk ritual, menar Garrison, eftersom de bångstyriga motståndarna skapade en ännu mer framgångsrik motrepertoar av symboler. Då medlemmar ur organisationen Women Strike for Peace kallades att vittna inför House Un-American Activities Committee 1962 fyllde de rättssalen med jollrande barn, blomsterbuketter och applådåskor.

Mot mitten av 60-talet hade i USA själva begreppet civilförsvar diskrediterats så till den grad att när frågan återlanserades på bred front i slutet av 70-talet, så var termen struken sedan länge. Från 1972 års Defense Civil Preparedness Agency fram till dagens Office of Homeland Security har begreppet inte återkallats. Innehållet bakom skydds- och säkerhetsretoriken var och är dock mycket detsamma, förutom att MAD i Reagan-eran kasserades till förmån för det som av kritikerna då kallades NUTS (Nuclear Utilization Target Selection), tanken om ett begränsat kärnvapenkrig. Från myndigheternas sida var det inte så mycket en illusion av säkerhet som en slags tolererande acceptans för osäkerhet som skulle åstadkommas, menar Garrison. På denna allmänna osäkerhet kring den onde fiendens avsikter kunde en aggressiv utrikespolitik byggas.

Annons
Annons

Civilförsvarspropagandan och protesterna mot densamma följdes dock åt under hela kallakrigsperioden och det tidiga 80-talet var inget undantag. Den amerikanska fredsrörelsen inspirerades av marscher och sittstrejker i Europa. I New York den 12 juni 1982 samlades mer än 800 000 antikärnvapenaktivister till tidernas största enskilda protestmarsch. Trots Reaganadministrationens ansträngningar att återuppta frågan inom ramen för ett ”begränsat kärnvapenkrig” blev det blev allt tydligare hur myten om ett framgångsrikt civilförsvar i atomåldern höll på att upplösas.

När det kalla kriget gick mot sitt slut tycktes civilförsvaret vara bortom all räddning och under 90-talet dödförklarades det först av George Bush den äldre och därefter av Bill Clinton, men endast för att efter millennieskiftet resa sig som Fågel Fenix ur askan. Mönstret är inte nytt. Syftet är återigen, menar Garrison, att rädda samhällseliten. Den besynnerlige ”Dr Strangelove”, Stanley Kubricks skapelse från 1963 med sina kalkyler av hur politiker och militärer skulle kunna räddas i händelse av ett terrorkrig, tycks ha dammats av som rådgivare i civilförsvarsfrågor. Efter den 11 september 2001 styrde ledarna återigen kosan mot sina hemliga bergrum alltmedan amerikanen i gemen uppmanades att inför hotet om en kärnvapenattack täcka för sina fönster med isoleringstejp och beväpna sig med ficklampor och dricksvatten.

I februari 2002 flyttades domedagsklockans visare fram från nio till sju minuter i midnatt. En enda amerikansk B-52:a kan i dag frakta mer explosiv sprängkraft än vad som tidigare använts i alla krig i världshistorien. Kärnvapen - i 2000-talets terminologi ”missile defense” - anses i Bushs värld åter borga för nationens trygghet och fortlevnad. Men borde inte också han ha lärt sig av historien, avslutar Garrison, att ingen trygghet någonsin står att finna i kärnvapen? De flesta politiska ledare från Eisenhower till Gorbatjov tänkte aldrig någonsin utlösa ett kärnvapenkrig. Men det var till syvende och sist inte dessa ledare utan i stället gräsrötternas insikt om att krig är självmord och det massiva, offentliga motståndet mot civilförsvar, som avgjorde och satte punkt för det kalla krigets nukleära konflikt. Det folkliga motståndet mot kolossen Homeland Security har inte heller låtit vänta på sig.

Marie Cronqvist
Marie Cronqvist är fil dr i historia och forskar om svensk civilförsvarskultur

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons