Annons

OrissaAtt läsa Julén är att kliva in i ett öppet sår

Ola Julén debuterade 1999 med ”Orissa”. Han är son till poeten och SvD-kritikern Björn Julén (1927–2009).
Ola Julén debuterade 1999 med ”Orissa”. Han är son till poeten och SvD-kritikern Björn Julén (1927–2009). Foto: Robert Agius

Sex år efter hans bortgång publiceras Ola Juléns efterlängtade tredje diktsamling, ”Afrikas verkliga historia”. Raderna blöder av förtvivlan, men med en närhet som inte går att slå ifrån sig.

Under strecket
Publicerad
Foto: Fredrik Persson/TT Bild 1 av 1
Laddar Ola Julén - Orissa och bortom - Christer Boberg...

Orissa

Författare
Ola Julén
Genre
Poesi
Förlag
Nirstedt/litteratur
ISBN
9789198505559

169 s.

Sommaren är obarmhärtig med sin blå himmel och grönska, med sina påbud om glädje, lätthet och livskraft. ”Jag förstår inte hur det kan ta så oerhört lång tid / innan den här sommaren är över”, skriver Ola Julén i ”Orissa” och det är juli när jag läser den. Omgivningarna står i bjärt kontrast till förtvivlan i Juléns poesi. Jag befinner mig mitt i en sommar, en som jag förvisso uppskattar, men det är inte svårt att förstå vad dikten vill fånga: en till synes oändlig skoningslöshet. Sommaren kan vara den kortaste av årstider, men också den långsammaste. ”Det ska bli så skönt / när det äntligen blir vinter igen”, skriver Julén, och i ett par andra rader: ”Jag har längtat så länge efter hösten / och nu är det höst.” Dikten om hösten står inristad på hans gravsten.

Annons
Annons

Årstiderna och deras hjärtlösa skiften återkommer också i den nu postumt utgivna ”Afrikas verkliga historia” (2019), diktsamlingen som återfanns i Juléns lägenhet efter hans död 2013. ”Jag fortsätter mitt liv. / Jag störtar / in i sommaren”, lyder en dikt, men vinterbegäret finns även här: ”Det är sant som det berättas / Gud går inte att se / och jag längtar till vintern igen.” Tidens obönhörliga gång, årstidsväxlingarnas grymhet, understryker den förtvivlan som dominerar Ola Juléns poesi. Eller, hellre: den förtvivlan som hans poesi är.

När ”Afrikas verkliga historia”, samtidigt med en nyutgåva av ”Orissa”, nu ges ut för första gången måste det betraktas som en så kallad ”litterär händelse”. Ola Julén debuterade med ”Orissa” på det lilla, alternativa förlaget Ink 1999 och diktsamlingen med sina förtvivlade enradingsrop blev snart kultförklarad. Formen, med de helvita vänstersidorna och de superkorta dikterna till höger, förnyade poesin med sin extrema askes. ”Orissa” följdes av häftet ”400. Kärleksdikter” två år senare, därefter inga fler utgivna böcker – men däremot några essäer, artiklar och dikter publicerade i tidskrifter – under författarens livstid. Glädjen över en postum återkomst är således läsarens och samtidslitteraturhistoriens, men knappast diktens egen. Den sista dikten i den alfabetiskt ordnade ”Afrikas verkliga historia” i sin helhet: ”Nu tror jag inte / på någonting längre.”

”Jag vet inte hur jag / ska kunna förklara det här för dig”, lyder den första dikten i ”Orissa”, och det är något snarlikt jag upplever när jag läser Juléns poesi. Hur ska jag förklara den, och framförallt: varför? Jag märker hur jag värjer mig mot att titta på de här dikterna med kritikerns ögon; mot att se samband och analysera stildrag, mot att väga och mäta. Detta är dikt som talar – nej, skriker – till något annat än intellektet, och det är som det ska. Den läsare som ännu inte stiftat bekantskap med Juléns diktning kan så strunta i den tid som påbjuder att ”alla som närmar sig konst måste sättas i arbete som dekonstruerande, skeptiska små forskare”, som Lyra Koli träffande uttrycker det i en understreckare om Iris Murdochs estetiska filosofi. (SvD 15/7-19)

Annons
Annons
Foto: Fredrik Persson/TT Bild 1 av 1
Foto: Fredrik Persson/TT

I sin essä ”Ola Julén – Orissa och bortom” (2019), menar Christer Boberg att den gränsöverskridande relation mellan dikt, diktare och läsare som uppstår i mötet med Julén och hans poesi gör att ”många finner det svårt att tala om Juléns dikter som litteratur. Det är för laddat, det ligger för nära”. Boberg har rätt i att laddningen i de korta, närmast avklädda dikterna är intensiv, men: det är inte svårt att tala om Ola Juléns poesi som litteratur. Den är ju, otvivelaktigt, litteratur. Däremot är det ibland – och särskilt när upplevelsen av den är stark – svårt att tala om litteratur överhuvudtaget. Och i fallet med Juléns ordknappa och omedelbara diktning, ter sig tilltaget att dränka den i ordmassor osedvanligt avigt.

Kanske är det därför som så många av texterna om Julén – däribland Bobergs essä, Björn Wimans förord till ”Orissa” och Martin Glaz Serups förord till ”Afrikas verkliga historia” liksom tidigare publicerade tidningsartiklar – liknar varandra. Författarskapets fåordighet tvingar liksom automatiskt fram upprepningar, dikterna nästan för direkta för att tolkas på så många olika sätt, även om en enrading i ”Afrikas verkliga historia” pekar i en annan riktning: ”Det finns information men den är kodad.” Diktraden syftar på mysteriet i den förlorade kärleksrelation som samlingen kretsar kring, men kanske berättar den även något om dikten som sådan?

Annons
Annons

Det som drabbade initialt och intuitivt vid första läsningen kan aldrig återskapas, men i omläsningen händer annat och för varje sådan träder dikterna om ansikten fram allra skarpast.

Det oförklarliga och obeskrivbara är också julénska teman, om man nu överhuvudtaget kan tala om sådana. ”Det är en smärta som inte går att tala om”, står det på ett ställe i ”Orissa” och på ett annat: ”Det är ett ständigt vibrerande hat genom livet / som aldrig får uttryckas.” Den senare får sitt eko i ”Afrikas verkliga historia”, i en mer oförsonligt personlig version: ”Just nu känner jag ett hat emot dig som jag / aldrig någonsin kommer att kunna beskriva.”

Om språkets möjligheter och omöjligheter skriver Christer Boberg i sin essä, han konstaterar att ”språket är för mycket och för lite, tillräckligt och otillräckligt, i ett och samma andetag”. Kanske är det ur denna dubbelhet som formen, de väldigt ordknappa dikterna, uppstår? Boberg tycks åtminstone vara inne på något sådant, när han påtalar hur Julén inte beskriver, inte resonerar, utan ”bara spiller ut så mycket han förmår av sin nästan ordlösa förtvivlan.” Det är nästan ordlöst, men inte helt. Och det gör orden som blir kvar, som faktiskt står där, så mycket starkare.

Båda diktsamlingarna bär på andra kontinenter – ”Orissa” är en delstat i Indien – i sina titlar, möjligen som en markering av den distans till livet och samhället som genomsyrar dikterna. För många läsare däremot, handlar upplevelsen av Ola Juléns poesi om en absolut närhet, och jag är inget undantag. Det som drabbade initialt och intuitivt vid första läsningen kan aldrig återskapas, men i omläsningen händer annat och för varje sådan träder dikterna om ansikten fram allra skarpast.

De återkommer, gång på gång, i såväl ”Orissa” som ”Afrikas verkliga historia”, och ingenstans är förtvivlan brutalare än här. ”Det är en smärta som förintar ansiktet, / det är en smärta som gör ansiktet tydligt”, låter det i ett ännu tvetydigt rop i ”Orissa”, en dubbelhet som är utraderad i åtminstone en av de mest tröstlöst upprivna dikterna i ”Afrikas verkliga historia”: ”Jag blöder i ansiktet / och vill absolut inte leva längre.” Ola Juléns poesi är ett öppet sår, att kliva in i med varsamhet – om sig själv och om dikten.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons