Annons
Recension

Väsen – ett familjedrama”Att möta sig själv är skrämmande”

Domenico Starnone.
Domenico Starnone. Foto: Bazar Förlag

Även på randen till en existentiell avgrund lyckas Domenico Starnone underhålla sin läsare. Han påminner oss också om att det mest skrämmande mötet av alla är att se sig själv som den man verkligen är.

Under strecket
Publicerad
Foto: Bazar Förlag Bild 1 av 1
Foto: Bazar Förlag Bild 1 av 1

Väsen – ett familjedrama

Författare
Domenico Starnone
Genre
Prosa
Förlag
Bazar Förlag

Översättning: Helena Monti. 222 sidor

När den 75-åriga illustratören Daniele Mallarcio, en smula nonchalant, tar sig an uppdraget att bildsätta en nyutgåva av Henry James novell ”The jolly corner” får det följder som skakar honom i grunden.

Inte bara stöter själva arbetet på oväntade problem. Han tvingas dessutom att se sig själv på allvar i vitögat, och omvärdera mycket av det han hittills har tagit för givet.

I den gamla spökhistoria Daniele är satt att bildsätta, återvänder Spencer Brydon efter många år till sin hemstad New York, och möter där en alternativ version av sig själv – den han skulle ha blivit om han aldrig hade rest därifrån – i form av ett gäckande spöke. Något liknande händer nu alltså också sagans illustratör, i Domenico Starnones roman ”Väsen – ett familjedrama”.

Foto: Bazar Förlag
Annons
Annons

Under några dagar reser han motvilligt tillbaka till sin barndomsstad Neapel, för att passa sitt barnbarn Mario, fyra år. Fortfarande medtagen efter en operation (blodbristen får honom stundtals att se spöklika ansikten i väggarna), stressad över sin deadline och ovillig att reduceras från hyllad konstnär till ”morfar”, måste han på en gång blidka sin överbegåvade dotterson, förhindra en katastrof på den rangliga balkongen och på något sätt få lite arbete gjort.

Samtidigt finner han sig blicka tillbaka på sitt liv och verk, i en anda av allt djupare självrannsakan.

Domenico Starnone, jämnårig med sin romanfigur, har även han en lång och hyllad karriär bakom sig. (Det har spekulerats i om det möjligen är han, eller, kanske mer troligt, hans fru, som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante.) 2001 belönades han med Premio Strega, Italiens mest prestigefyllda litterära pris, och fick för några år sedan ett senkommet internationellt genombrott med romanen ”Band” (på svenska 2018).

Även i ”Band” möter vi en äldre man som ser tillbaka på ett, inte sällan självupptaget, liv. Men där liksom i ”Väsen” lyckas Starnone linda in den typen av existentiella funderingar i en sådan varm humor att allt nästan får en air av lättsam feelgood, föredömligt fångat av översättaren Helena Monti.

Hur hade Danieles liv tett sig om han stannat kvar i Neapel, i dess våldsamma vardag och lika brutala språk?

Morfar Daniele och lilla Mario framträder som en charmerande komisk duo, och deras dispyter kring fjärrkontroller och sovrutiner skapar en munter ram kring det som på samma gång är en djup, existentiell kris.

Annons
Annons

Hur hade Danieles liv tett sig om han stannat kvar i Neapel, i dess våldsamma vardag och lika brutala språk? När han nu återvänder märker han att han fortfarande bär spår av våldet inom sig. Men det som skakar honom i grunden är istället frågor som huruvida han kanske inte är så begåvad som han alltid velat tro, och om hans konstnärliga talang inte på något sätt är unik, vem är han i så fall?

Vi har i någon mån redan fått svar på de frågorna när berättelsen avslutas med ett ”Appendix” bestående av Danieles illustrerade dagboksanteckningar från de dagar vi just genomlevt. Avsnittet är förmodligen tänkt att tillföra en allvarligare dimension till berättelsen, fördjupa funderingarna och göra den litterära parallellen till James novell tydligare för läsaren. Men något egentligen nytt framförs inte och hela tillägget framstår därför som en smula överflödigt och klumpigt. Det hade med fördel kunnat inkorporeras i själva huvudtexten.

Det som sammantaget dröjer kvar är likväl en behaglig värme och munter charm. Starnone lyckas underhålla sin läsare även på randen till en existentiell avgrund, och påminner oss samtidigt om att det mest skrämmande mötet av alla är att se sig själv som den man verkligen är.

Spencer Brydon vägrar acceptera att den vidriga varelse han skådat verkligen skulle ha kunnat vara han. Illustratören Daniele uppvisar för sin del större mod.

Därmed vinner han också den kanske högsta formen av harmoni: att trots den kväljande avskyn faktiskt acceptera det man ser, och sedan ta konsekvenserna av insikten.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons