Annons

När biblioteken försvann ur stadsplaneringen

Senast Stockholms stadsbibliotek skulle byggas om lades planerna ner efter stora protester. Nu förbereds en ny ombyggnad, huset måste kunna ta emot fler besökare när staden växer. Men varför bygger vi inte nya bibliotek i stället?

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Vad skulle Valfrid Palmgren ha sagt? Denna frispråkiga bibliotekspionjär som gav oss moderna folkbibliotek. Kvinnan som höll brandtal i Stockholms kommunfullmäktige om vikten av amerikanska bibliotek - med öppna hyllor och fria lån - för stadens invånare. Hon som för drygt hundra år sedan insåg att det finns ekonomisk samhällsnytta i satsningar på bibliotek och folkbildning.

Nu hedras hon med en gata i nya Hagastaden, en stadsdel utan inritat bibliotek. Hennes namn hamnar i ett nybyggt område planerat i en tid när Stockholm tycks ha lagt ned ambitionen att bygga folkbibliotek.

Paradoxalt nog blir nya Hagastaden dessutom ett område som, med sina tiotusentals boende och arbetande, tornar upp sig som ett hot mot det berömda huvudbibliotek vid Odenplan som Valfrid Palmgren var med om att driva fram.

Vid Odenplan avtecknar sig en slätputsad, rödgul hattask mot en knallblå himmel. En cylinder på en kvadratisk sockel. Ett kunskapstempel. Gruset knastrar när besökarna kliver upp för den långsamt stigande trappan från Sveavägen. Genom en mäktig stenportal och en mörk passage leds vi vidare mot kunskapens ljus och rotundans mäktiga bokhall.

Annons
Annons

Detta var alltså det bibliotek som Valfrid Palmgren, en högerpolitiker med radikala idéer, banade väg för. Detta har varit Stockholms huvudbibliotek sedan invigningen 1928.

I dag är Stockholm betydligt större än då. Inte minst de senaste åren har staden vuxit rekordsnabbt, med nya invånare, nya bostäder, nya shoppinggallerior, ny infrastruktur, ny jättearena. Men var finns de nya biblioteken i denna växande storstad? Är det rimligt att Stockholms gamla huvudbibliotek - en påpassad, internationell kulturskatt - ska rustas för att klara en anstormning av stockholmare som saknar biblioteksfilial i de egna kvarteren?

I den höga, ljusa bokhallen råder ett upphöjt lugn. Inte för inte är detta Stockholms internationellt mest berömda rum. Arkitekten Gunnar Asplund skapade ett bibliotek för avskildhet och reflexion, en vardaglig men ändå magisk miljö med psykologiskt djup.

Före jul meddelade Stockholms stad att byggnaden ska ”moderniseras och anpassas till nya förutsättningar”. Stadsbiblioteket behöver rustas för ett ökat antal besökare, inte minst med anledning av nya Hagastaden och Citybanans station vid Odenplan, enligt en kommunal förstudie. Antalet toaletter är redan i dag för få. Barnavdelningen för liten. Det saknas grupprum.

Man anar en konflikt runt hörnet – hur ska den gamla biblioteksmiljön vid Odenplan, som alltid har världens ögon på sig, klara alla dessa förväntningar?

Anne-Marie Evers, bibliotekarie och projektledare inför ombyggnaden, tar oss med till den administrativa våningen på plan sex. Så fort vi kliver ur hissen hamnar blicken på ett elegant katalogskåp från 1920-talet. Så är det att gå runt i denna byggnad. Ögonen fastnar ständigt på något. Det är bildfriser med motiv ur ”Iliaden”. Boaserade väggar. Skinnklädda stolar. Dricksfontäner på mässingsstativ. Smäckra spiraltrappor.

Annons
Annons

Gunnar Asplund skapade ett allkonstverk, där inget lämnades åt slumpen. Tillsammans med möbelarkitekten Gustaf Bergström ritade han all inredning. Stockholms stadsbibliotek har sin internationella status både som konstnärlig miljö och som uttryck för radikala biblioteksidéer under 1900-talets första decennier.

– Det här var ju ett modernt bibliotek när det invigdes 1928. Det var väldigt modernt. Men dagens och morgondagens bibliotek ställer helt andra krav på lokalerna, säger Anne-Marie Evers när vi står i det som en gång var stadsbibliotekariens rum, med sirlig blomsterdekor på väggarna.

I fönstren hänger tunna vita gardiner, i en tidstypisk gardinuppsättning. Vårljuset lägger sig i strimmor på golvet. Nere på Sveavägen brusar trafiken.

Anne-Marie Evers radar upp vad som nu behövs. Grupprum. Varierade sittplatser. En mycket större barnavdelning. En flexibel samlingssal för föredrag och författarsamtal.

Arkitektkontoren Caruso St John och Scheiwiller Svensson har uppdraget att utreda hur biblioteket kan bli mer modernt och effektivt samtidigt som det kulturhistoriska värdet ska säkras.

Alla ytor i komplexet vid Odenplan, inklusive annexet med Internationella biblioteket och de låga funkisbyggnaderna mot Sveavägen som rymmer butiker och snabbmatställen, ska ses över. Före sommaren ska politikerna ta ställning till hur projektet ska drivas vidare.

Hade det inte varit enklare och bättre att bygga nytt på annat håll? Både Helsingfors och Oslo satsar just nu på nya, moderna huvudbibliotek. Stockholm skulle kunna göra likadant. Kanske bygga något nytt och stort på en plats där man kan ta ut svängarna och samtidigt lyfta en stadsdel i behov av kultur.

Annons
Annons

– Det är inget vi jobbar på nu, säger Anne-Marie Evers och förklarar att hon och hennes kollegor hoppas att det ska vara möjligt att ha kvar och utveckla huvudbiblioteket där det är i dag.

Men kommer det att gå? Stockholms stadsbibliotek har varit i stöpsleven förut. 2006 utlystes en stor arkitekttävling för att modernisera biblioteket genom ombyggnad och tillbyggnad. Den storstilade satsningen fick avblåsas efter internationella protester.

Man kan dra olika slutsatser av detta. En slutsats är att det inte går att både bevara och radikalt förnya Gunnar Asplunds bibliotek. Asplunds arkitektur är i någon mening skör – här finns ett helhetstänkande, en medveten gestaltning ner i minsta detalj, som gör hans miljöer svåra att förändra.

Stuart Wrede, författare till ”The architecture of Erik Gunnar Asplund”, har en bakgrund som chef för arkitektur- och designavdelningen på Museum of Modern Art i New York. Han får allt att låta så självklart när han pratar om Stockholms stadsbibliotek.

– Här har ni verkligen en byggnad i världsklass. Varför restaurerar ni inte den till ursprungsskick? Det skulle inte vara en stor sak. Nu riskerar ni i stället att ta kål på den.

Stuart Wrede jämför Asplundhuset med de finaste barockbibliotek. I hans ögon handlar det om en arkitekturhistorisk klenod. Alltså ska byggnaden restaureras pietetsfullt, och inte utsättas för de krav och förväntningar som ställs på ett modernt huvudbibliotek i en växande huvudstad. Bättre då att bygga nytt på annan plats – eller andra platser.

Men Stockholm är en stad där biblioteksbyggande verkar ha försvunnit ur planeringen. Att satsa på nya bibliotek är långt ifrån självklart, trots att staden växer så det knakar. Här finns nya stora stadsdelar, som Liljeholmen och Nordvästra Kungsholmen, utan bibliotek.

Annons
Annons

Anne-Marie Evers och hennes kollegor på plan sex i Asplundhuset kan inte riktigt svara på varför det blivit så.

– Vi har ju jobbat med Liljeholmen i femton år, säger Martin Hafström, tillförordnad områdeschef som kommer gående i korridoren med en kaffekopp i handen.

Han tillägger att en biblioteksfilial i Liljeholmen självklart är ”en god idé”. Madeleine Sjöstedt (FP), ansvarigt kulturborgarråd under åren 2006–2014, säger samma sak. Hon hade gärna sett ett nytt bibliotek även i stadsdelen Nordvästra Kungsholmen.

Varför blir det inte så? Och vem är ansvarig för situationen?

Roger Mogert (S), kultur- och stadsbyggnadsborgarråd sedan i höstas och med en bakgrund som kulturborgarråd åren 2004–2006, menar att stadens biblioteksorganisation måste peka ut var det behövs nya bibliotek.

– Det är de som måste göra det strategiska arbetet, säger han.

Madeleine Sjöstedt betonar att det är exploateringskontoret och stadsbyggnadskontoret, och deras politiska nämnder, som har ansvaret för stadens övergripande planering.

– Kulturförvaltningen och kulturborgarrådet är en ambassadör för kulturen, som kan säga att man måste planera och få in kultur i de nya stadsdelarna. Sedan måste stadsbyggarna se till att det blir så, säger hon.

Varken Madeleine Sjöstedt eller Roger Mogert tycker att Stockholm har försummat biblioteksfrågorna under 2000-talet. De pekar på att stadsdelsfilialer har byggts om och flyttats till nya, ibland större, lokaler. De talar om generösare öppettider och tunnelbanebibliotek.

Men ändå. Biblioteksutbyggnaden har definitivt inte hållit jämna steg med befolkningsökningen och bostadsbyggandet.

Annons
Annons

– Det är ju statistiskt sett en riktig iakttagelse, säger Roger Mogert med tillägget:

– Givet att resurserna inte är obegränsade kan vi kanske inte ha bibliotek i alla stadsdelar.

Daniel Koch, forskare vid Arkitekturskolan, konstaterar att bibliotek och andra offentliga verksamheter inte haft någon given roll i stadsbyggandet i Stockholm under 2000-talet. Arkitekturhistorikern Martin Rörby, som var Skönhetsrådets sekreterare åren 2004–2014, talar om ett systemfel i planeringen.

Ingen av dem menar att felet kan tillskrivas något enskilt politiskt block. Snarare, menar de, handlar det om en interaktion mellan markpolitik, fastighetspolitik, stadsbyggnadspolitik och kulturpolitik där det offentliga byggandet ofta försvunnit.

– Man tjänar inte pengar på kulturbyggnader eller på allmänt byggande för offentligheten. Däremot kan staden få in bra med pengar från stora byggaktörer som får bygga bostäder på stadens mark, säger Martin Rörby.

Han talar om en tidsanda i planeringen som blir särskilt tydlig i en snabbt växande storstad med höga markpriser. En planering där man ogärna avsätter värdefull mark till gemensamma angelägenheter – bibliotek, skolor och parker – som innebär kommunala förvaltningskostnader istället för intäkter. Exploateringskontorets ambition att tjäna så mycket pengar som möjligt på stadens mark har varit starkt styrande.

Daniel Koch talar om en diskurs som de senaste åren varit väldigt fokuserad på bostadsbyggande, täta kvarter och levande gatumiljöer.

– I ett sådant stadsrum är det inte alls självklart att bibliotek och skolor kommer in. I många planer har vi sett hur olika typer av offentlig verksamhet istället har fått tas om hand efteråt, säger han och efterlyser en bredare diskussion om vilket liv vi ska leva i staden.

För Valfrid Palmgren var bibliotek inte något som lättvindigt kastades in i efterhand. Hon talade om bibliotek som ”en ljushärd” i samhället, en investering för framtiden och en plats där människor ur olika samhällsgrupper kan mötas. Hon attackerade gärna politiker som inte förstod värdet av läsning och språklig utveckling.

Hur gick det då för denna högljudda bibliotekskämpe?

Efter att hon introducerat det moderna folkbiblioteket i Sverige flyttade hon till Danmark. Ett land där man nyligen kom fram till det som Valfrid Palmgren visste för redan hundra år sedan – att folkbibliotek lönar sig. När konsultbolaget Copenhagen Economics analyserade folkbibliotekens ekonomiska betydelse visade det sig att biblioteken bidrar till läslust och en högre utbildningsnivå i samhället, vilket i sin tur påverkar produktivitet och BNP.

Se unika bakom-kulisserna-bilder från Stadsbiblioteket.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons