Annons
Krönika

Tove Lifvendahl:Att våga tänka framåt

Birollsinnehavarna Judi Dench och Julia Ormond i en scen ur filmen ”Benjamin Buttons otroliga liv”.
Birollsinnehavarna Judi Dench och Julia Ormond i en scen ur filmen ”Benjamin Buttons otroliga liv”. Foto: Mary Evans Picture

Om man inte tror att allt är ödesbundet, finns det anledning att lägga lite tid både på kontrafaktisk historieskrivning och framtidsscenarier.

Under strecket
Publicerad

En kvinna i Paris skulle gå ut och shoppa, men glömde sin kappa. Hon gick tillbaka för att hämta den, då telefonen ringde. Hon stannade kvar en stund för att ta samtalet. Under tiden dansade Daisy på teatern.

En taxichaufför släppte av en kund och bestämde sig för att ta en kopp kaffe, och när han satte sig i bilen igen, plockade han upp kvinnan som skulle shoppa, som just hade missat en tidigare taxi på grund av samtalet.

Taxin behövde göra ett plötsligt stopp för att en man sprang ut i gatan. Mannen var försenad på grund av att han hade glömt att ställa sin väckarklocka. Under tiden hade Daisy avslutat dansen och tog en dusch.

Taxichauffören satt i bilen och väntade på kvinnan som i sin tur väntade på att få ett paket inslaget. Det skulle ha varit klart men affärsbiträdet hade gjort slut med sin pojkvän kvällen innan och hade glömt det.

Till slut satt kvinnan i taxin med paketet men vägen blockerades av en budbil. Daisy klädde på sig. Budbilen flyttade på sig, och taxin kunde köra iväg. Daisy, som var färdig sist, väntade på vägen ut på sin väninna vars skosnöre gått sönder. De kom ut på baksidan av teatern.

Annons
Annons

Om bara en enda sak hade varit annorlunda, om skosnöret inte hade gått av, eller om budbilen hade flyttat sig ett litet ögonblick tidigare, eller paketet varit inslaget för att affärsbiträdet inte hade gjort slut med sin pojkvän, eller om mannen hade ställt sitt alarm och klivit upp fem minuter tidigare, eller om taxichauffören inte hade stannat för en kopp kaffe, eller om telefonen inte hade ringt så att kvinnan som skulle shoppa hade hunnit med den första taxin, skulle Daisy och hennes vän ha passerat över gatan och taxin skulle ha kört förbi.

Men livet är vad det är. En serie av genskjutande händelser utom någons kontroll. Taxin körde inte förbi, föraren var för ett ögonblick distraherad, taxin körde på Daisy och hennes ben krossades.

Det här är en fritt återgiven monolog ur den enastående filmen ”Benjamin Buttons otroliga liv” (2008) som bygger på en novell av F Scott Fitzgerald. Tänk om inte om varit. Om bara. Samma sorts fatala händelsekedjor åskådliggörs av Stig Dagerman i den drabbande novellen ”Att döda ett barn” (1948). En räcka vardagliga händelser leder till en tragedi; barnet blir överkört.

De här konstnärliga verken (som jag varmt rekommenderar under kommande helger) kommer i tankarna när jag ombedd om min sammanfattning av 2010-talet sitter och läser igenom årsnoteringarna för åren 2010–2019. Minns ni? Några nedslag från 2010: Obamacare röstas igenom. Polens president Lech Kaczynski och 89 andra högt uppsatta politiker, regeringstjänstemän samt militärer omkommer när landets regeringsplan störtar i närheten av den ryska staden Smolensk. Upplopp i Grekland på grund av ekonomisk kris, och krispaket i EU. Gordon Brown ersätts av David Cameron. I Sverige sitter Alliansen kvar utan egen majoritet, SD blir parlamentariskt tungan på vågen. Självmordsbombaren Taimour Abdulawahab spränger sig själv till döds i centrala Stockholm.

Annons
Annons

Man kan fundera på vad dessa händelser har skapat för slags reaktionskedjor, i oändligt antal led och omfattande oräkneligt många. Det är omöjligt att inte ägna sig en stund åt så kallad kontrafaktisk historia.

Hade Donald Trump – efter hypotetiska tänk om-turer – verkligen lyckats bli vald om Obama misslyckats med sin vårdreform? Hur hade den polska politiska utvecklingen tett sig om planet inte hade störtat? Hade Storbritannien lämnat EU om David Miliband hade blivit Labourledare i stället för Ed?

Det där är meningslösa spekulationer, kan man genmäla. Livet är vad det är, en räcka händelser utom någons kontroll, som Brad Pitt uttrycker det i rollen som Button.

Fast om man inte är fatalist och tror att allt som händer ödesbundet, finns det ändå en viss nytta i att ägna sig åt att gå tillbaka och förstå det som redan har inträffat, i syfte att agera så klokt det är möjligt inför det som ännu inte har blivit. För våra val spelar roll, och de flesta beslut, även vardagliga som exemplen ovan visar, kan ha stora konsekvenser och skapa irreversibla processer.

Två ytterligare kulturtips på samma tema är filmerna ”Sliding doors” (1998) i manus och regi av Peter Howitt, och ”Ödets nyck” (1987) av Krzysztof Kieslowski. I båda fallen handlar det om alternativa händelseutvecklingar beroende på om huvudpersonen hinner med ett tåg eller inte. (Den som blir stressad över tanken kan trösta sig med att det oftast finns flera vägar att nå sitt mål.)

Inom politiken, kan upplysas, är denna sorts tankeexperiment närmast obligatoriska, eller åtminstone mycket frekvent förekommande. De görs inte som ett slags filosofisk övning på temat parallellism utan sorterar under det som kallas spelteori, vilket används både för partiinterna och externa maktspel. Om vi gör utspel X – kommer då parti B att reagera si eller så? Och om vi avstår från att säga något, innebär det då att partiledare Y kommer att försöka ta över agendan med den eller den frågan?

Annons
Annons

Dessvärre används sådana kalkylerande övningar mer sällan på det som verkligen skulle kunna göra god skillnad: framskrivna scenarier av Kieslowskis typ när det handlar exempelvis om budgetens utgifter, migrationsflöden eller temperaturförändringar. Angela Merkels regering och Stefan Löfvens regering fick båda hantera en flyktingkris, vars tecken redan gick att se innan hösten 2015 (Sanna Rayman skrev på denna sida om Migrationsverkets uppskrivna prognoser redan i augusti 2014). I Tyskland arbetade regeringen utifrån tre olika scenarier med att förbereda mottagandet; utifrån hypotetiska antaganden om hur många som kunde tänkas komma, beräknades behov av sängplatser, skolstolar och sjukvård. I Sverige var det som de flesta minns, inte så förberett.

Som den inledande monologen lär oss: det går aldrig att kontrollera alla de skeenden som kan påverka historien. Människor är komplexa, känslosamma och ibland nyckfulla varelser, och de samhällen vi skapar lyder därmed under samma grundbeting. Men de som har tagit på sig att förvalta det gemensamma offentliga har större skäl än andra att träna sin förmåga till förutseende och hypotetiskt tänkande.

För om inte-tankarna kommer att leva med oss, liksom det vi gör och det vi inte gör. Nu befinner vi oss i en situation där det parti som sju andra har dansat ringdans kring under lång tid blir större än de andra i flera mätningar. Var det helt ofrånkomligt att så skulle ske, eller hade ett annat politiskt ledarskap från de andra partierna kunnat leda till en annan utveckling?

Och vad hade hänt ifall vi hade betraktat bomddåden på Drottninggatan 2010 med större allvar, och vidtagit säkerhetsåtgärder i annan skala än vad som gjordes? Om vi i tanken hade prövat det scenario där en man som Rakhmat Akilov, som olovligen kvarhöll sig i Sverige, gjorde det han gjorde och bestämt oss för att nej, så får inget barn dö här.

Kunde vi ha skrivit historien annorlunda?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons